Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Parasjer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilka skalden Bellman 1767–71 föredrog sina
parodisk-humoristiska »Handlingar rörande Bacchi
ordenskapitel». Han synes dermed delvis hafva afsett
att gyckla såväl med fikandet efter titlar och
ordensstjernor som med frimureriets hemlighetsfulla
ceremoniväsende. Åtskilliga intyg gifva vid handen,
att Bellman senast 1774 stiftat tre »riddare»-grader,
ur hvilka P. B. omedelbart utvecklat sig. Emellertid
har sällskapets officiella tillvaro plägat räknas
från 1779, då O. Kexel inkallades och utarbetade
ritualen för flere nya, högre och lägre, grader. Vid
samma tid vardt hertig Karl af Södermanland
ordens skyddsherre. Bland dess medlemmar under
1700-talet framstå vidare namnen Schröderheim,
Rosenstein, Kellgren, J. G. Oxenstierna, Lidner,
A. A. Stierncrantz, Lannerstierna, Åhlström, Uttini,
Karsten och Stenborg. Kexel var ända till sin
död generalceremonimästare och Bellman den förste
ordensskalden. 1799 vidtager ordens andra period
med inrättande af nya ämbeten. 1801 instiftades
en filialloge i Göteborg (Göta P. B.); sedermera
hafva dylika uppstått i Vänersborg (1839) och Borås
(1800). Under nämnda skede hotade det allvarligt
mystiska, »högre» brikolleriet att taga öfverhand,
men från 1820 tog orden åter en gladare vändning
(»nachspiel» infördes, o. s. v.). Bland verksamma
medlemmar på denna tid märkas L. Hjortsberg,
Du Puy, Crusell, F. A. Berwald, Brendler, Randel,
bellmanssångaren A. A. Raab, Stjernstolpe, skalden
Dahlgren, Livijn, B. v. Beskow och P. Westerstrand,
för att icke sträcka blicken till våra dagar. 1829
firade P. B. sitt första jubileum, och d. 26
Juli s. å. aftäcktes å k. Djurgården Byströms af
sällskapet bekostade Bellmans-byst. Alltsedan firas
årligen Bellmansdagen (d. 26 Juli) derstädes såsom
en folkfest under P. B:s ledning. Ordens högtidsdagar
äro dessutom d. 14 (15) Maj samt Barbara-dagen, d. 4
Dec. (af Bellman vald till ära för hans farmoder,
Barbara Klein; Barbara plägar förhärligas fantastiskt
såsom ett slags dionysisk gudinna, alla brikollisters
»moster»). P. B. eger en ypperlig sångkör och räknar
en stor mängd ledamöter, i synnerhet bland ämbetsmän
och köpmän. Oskar II ar sedan sin hertigtid ordens
beskyddare. – Egendomligt är, att uttrycket »par
bricole» såväl inom orden som eljest i Sverige
nyttjas i bemärkelsen »utan krus», »rättframt»,
i rak motsats till dess egentliga mening.
Parc aux cerfs [park-å-sär], »Hjortparken», hette
ursprungligen en jagtpark, som inrättades vid det
af franske konungen Ludvig XIII (1610–43) inköpta
seigneuriet Versailles, men hvars användning för
jagtens nöjen upphörde 1694. Denna del af nuvarande
staden Versailles’ område började bebyggas mot
slutet af Ludvig XIV:s regering och blef efter hand
ett vanligt qvarter i staden. Ludvigv XV inköpte der
1755 ett litet hus såsom förvaringsställe för de unga
flickor, hvilka kammartjenaren Lebel genom list,
våld eller köp anskaffade och höll i beredskap för
konungens lustar, då denne önskade slå sig lös från
sina officiella kärleksförbindelser. Markisinnan de
Pompadour tolererade saken; men
grefvinnan Du Barry gjorde ett slut derpå, och Ludvig
XV sålde huset 1771.
Parcell (Fr. parcelle, af Lat. particula, dimin. af
Lat. pars, del), smådel, bit; utskiftadt jordstycke,
jordlott.
Parcer (Lat. parcae), Rom. mytol., ödets gudinnor,
motsvarande den grekiska mytologiens »moirer»
(se Moira). Liksom grekerna ursprungligen kände
endast en Moira, så tyckas äfven romarna först hafva
haft endast en Parca, denna hufvudsakligen uppfattad
såsom födelsegudinna. Vid hennes sida stodo två andra
qvinliga gudaväsen, Nona och Decuma, hvilkas namn
beteckna de månader (den nionde och tionde), under
hvilka barnsbörden brukar inträffa. I den mån grekiska
religionsföreställningar inträngde, ersattes Parca af
en Morta (dödsgudinna), hvarvid äfven ljudlikheten med
Grek. moira och moros torde hafva medverkat. Parcae
blef sedan den gemensamma benämningen för alla tre
gudinnorna, hvilka af latinska skalder tecknas
i fullkomlig öfverensstämmelse med de grekiska
motbilderna och äfven under dessas individuella namn.
A. M. A.
Parchent. Se Barchent.
Parchim, stad i Mecklenburg-Schwerin, vid
Elde och jernvägen till Ludwigslust. 9,063
innev. (1880). P. är en gammal och oregelbundet
byggd, af ringmurar omgifven stad, men är en
af de rikaste i landet, egare af stora skogar och
landtegendomar. Generalfältmarskalken Moltke är född
i staden, och 1876 restes hans staty (af Brunow)
derstädes.
Parcival (Wales. Peredur), hjelten i en af
Artur-sagorna. Hans lif och bragder hafva besjungits
af Chrétien de Troyes (i »Perceval le gallois»),
Wolfram v. Eschenbach (»Parzival») och Richard Wagner
(operan »Parcifal»). I Chrétiens dikt undergår P. i en
följd bragder alla ridderskapets prof och upptages i
Runda bordets hjeltekrets, men lemnar sedermera alla
verldsliga sysselsättningar för att utbilda sig i
sedlig-religiösa dygder, går att uppsöka den heliga
graal (se d. o.) och blifver dess vårdare samt undfår
konungavärdigheten. Efter sju års regering gör han sig
till prest och eremit. – I Wolframs glänsande dikt är
P:s karakter mera fördjupad. Der skildras huru han –
en, barnsligt ovetande och renhjertad yngling – genom
underbara erfarenheter och djupa själsstrider luttras
och får lönen för sin ståndaktighet i det goda.
Pardakoski, sund i vestra delen af Saima emellan
öarna Suomenniemi och Ratasalo, öfver hvilket
landsvägen från S:t Michel till Villmanstrand stryker
fram. Det har blifvit bekant genom den öfverrumpling,
hvarigenom en afdelning af G. M. Armfelts kår under
öfverstelöjtnant G. H. Jägerhorn d. 15 April 1790
kastade en rysk afdelning tillbaka och satte sig i
besittning af detta pass. Dåv. majoren E. von Vegesack
utmärkte sig synnerligen vid detta tillfälle och vid
det närbelägna sundet Kärnakoski.
Pardessus [pardsssy’], Jean Marie, fransk rättslärd,
f. 1772, d. 1853, blef 1810 professor i handelsrätt
vid juridiska fakulteten i Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
