Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Patricius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
olika. Dock synes man kunna såsom någorlunda säkert
antaga, att namnet patricii i äldsta tider utmärkte
fria samhällsmedlemmar med fulla medborgerliga
rättigheter, i motsats till dels klienterna,
hvilka voro fästa vid de patriciska slägterna,
dels plebejerna, nyupptagna medborgare utan
fulla rättigheter, särskildt utan rätt att ingå
äktenskap med patricier. Från patriciernas krets
voro senatorerna tagna, åtminstone till republikens
tid. Det var egentligen från konung Servius Tullius’
regering, som plebejerna rättsligen voro införlifvade
med samhället, i det att de dels voro inordnade i
krigshären, dels i sammanhang dermed egde rösträtt i
centurieförsamlingen. Efter konungadömets afskaffande
(509 f. Kr.), då patricierna blefvo allena styrande,
framträdde motsatsen mellan stånden skarpt,
och det lägre började en kraftig strid för att
tillkämpa sig större rättigheter. Folktribunatet,
genom hvars inrättande (494 f. Kr.) plebejerna
fingo egna målsmän med lagligen fastställd
ämbetsmyndighet, blef resultatet af stridens första
skede, och med dess hjelp vunno plebejerna alltmer,
bl. a. gemensamma lagar (450 f. Kr.), till dess
genom liciniska lagen 367 f. Kr. den ena platsen
i konsulatet tillförsäkrades dem. Derigenom var i
princip likställigheten mellan stånden erkänd, och
sedan blefvo plebejerna berättigade att bekläda
flere ämbeten, år 300 t. o. m. presterliga,
hvaremot uppdraget att vara interrex (se d. o.) icke
kunde lemnas åt någon annan än en patricier. I
afseende på lagstiftningsrätten hade småningom
betydande förändringar försiggått. Curie- och
centurieförsamlingarna trädde alltmer tillbaka för
tribusforsamlingen, hvilken från början hade varit
plebejernas särskilda, men slutligen 286 f. Kr. genom
den hortensiska lagen erhöll lagstiftningsrätten sig
bestämdt tillerkänd. Patriciernas politiska betydelse
hade således småningom försvunnit. Inom det af de
båda stånden sammansmälta hela uppstod emellertid
snart en annan (ämbets-)adel, nobilitas (se Nobilis),
hvilken tillvällade sig den egentliga makten i
samhället. Patricierna hade efter ståndsstridens
slut nästan endast vissa offer och ceremonier sig
förbehållna, och antalet patriciska slägter minskades
oupphörligt, tills Caesar år 45 f. Kr. och efter
honom Augustus utnämnde nya sådana. Kejsarna plägade
antingen uttryckligt upptagas bland patricierna
eller räknas för patricier. Från och med Konstantin
den store (d. 337) betecknade patricier en person,
som på lifstid fått sig förlänad en värdighet med
högsta rang. Denna värdighet stod högt i pris, och
de germanske eröfrarna (Teoderik, de burgundiske
konungarna, Karl Martel, ja sjelfve Karl den store)
kände sig smickrade att beklädas med densamma,
– Patricier kallades under den senare delen af
medeltiden och långt in i nyare tiden i Tyskland
och Schweiz storborgare, som tillhörde vissa ansedda
slägter och uteslutande för sin räkning gjorde anspråk
på de högre stadsämbetena. R. Tdh.
Patricius. Se Patricier och Patrick.
Patrick, Den helige (St. Patricius), Irlands apostel
och skyddshelgon, var enl. en af
honom efterlemnad sjelfbiografi, Confessiones,
sonson af en presbyter Potitus och son af en
sannolikt i Britannien bosatt diakon Calpornius. 16
år gammal sändes han af irländska sjöröfvare till
Irland och såldes till en irländsk höfding, hvars
hjordar han måste vakta i 6 år. Sedan han genom
flykt lyckats undkomma slafveriet, drefs han af
kristlig hänförelse och nitälskan att egna sitt lif
åt irländarnas omvändelse till kristendomen. Under
åren 430–440 motarbetades han kraftigt af druiderna
(de keltiske presterna), men hans älskvärda och
aktningsbjudande personlighet besegrade alla
vedersakare. Utan att en droppe martyrblod utgjutits,
förvandlades Irland till en kristen ö samt förseddes
med kyrkor och kloster. P. sjelf hade sitt hemvist i
distriktet Macha, hvarest kring hans bostad staden
Armagh (sedermera sätet för Irlands ärkebiskop)
snart anlades. Han dog omkr. 465 och lemnade den
irländska kyrkan i ett blomstrande tillstånd. De
många klostren, i hvilka lefvande fromhet blomstrade
i förening med ifrigt skriftstudium och vetenskaplig
bildning, och från hvilka en nitisk och lifskraftig
missionsverksamhet utgick, förvärfvade Irland namnet
Insula sanctorum (»de heliges ö»). Några af de gamla
legenderna om d. hel. Patrick äro utgifna af Svenska
fornskriftsällskapet: »S. Patrikssagan» (1844).
H. W. T.
Patrick-orden (Order of St. Patrick), irländsk orden,
stiftad af Georg III d. 5 Febr. 1783 och uppkallad
efter Irlands skyddshelgon, har endast 1 grad
(riddare, knights), hvars medlemmar f. n. (1888)
äro till antalet 26 och tillhöra regenthuset samt
irländska högadeln. Öfverhufvud för orden är Englands
suverän, men stormästare för densamme är vice-konungen
af Irland. Ordenstecknet utgöres af en oval, gyllene
medaljong, i hvars midt synes på silfverfält ett
rödt emaljeradt Patrick-(Andreas-)kors och på detta
ett grönt väplingsblad, hvars trenne blad bära hvar
sin gyllene krona, detta omgifvet af en blå emaljerad
rand med den latinska inskriften Quis separabit? (Hvem
skall kunna åtskilja?) och årtalet MDCCLXXXIII samt
derutomkring en gyllene rand med en krans af gröna
väplingsblad. Detta tecken bäres i ett himmelsblått
ordensband från högra skuldran till venstra sidan
eller ock i en kedja, som består af sammanfogade
rosor, harpor och knutar. Dessutom bäres på venstra
sidan af bröstet ett liknande riddaretecken, från
hvilket åtta strålknippen af silfver utskjuta.
Patriis musis, Lat. »(invigdt) åt de fosterländska
sånggudinnorna», den inskrift, som Gustaf III lät
anbringa på fasaden till det af honom åvägabragta
operahuset i Stockholm.
Patrimonial-jurisdiktion (af Lat. patrimonium,
arfgods), jur., den med besittningen af viss fastighet
förenade befogenheten att utöfva domsrätt. En dylik
befogenhet blef redan tidigt i Tyskland af furstarna
förlänad åt egarna till vissa gods, åt kloster
o. s. v. Äfven i Sverige funnos under äldre tider
spår af patrimonial-jurisdiktion. Så hade egarna till
Engsö gods sedan urminnes tider »hals- och handrätt»,
egaren till Bergqvara gård egen »borgrätt».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
