Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pfalz ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bajerske hertigen. Vid 30-åriga krigets slut liknade
P. en öcken och hade endast 2 proc. qvar af sin
befolkning. I westfaliska freden återgafs det åt
Fredriks son Karl Ludvig (1649–80), men minskadt med
Oberpfalz och med endast 8:de kurfurstevärdigheten
(ärkeskattmästare), ty dess förut innehafda 1:sta
stannade hos Bajern. Men under Karl Ludvigs faderliga
omvårdnad helades såren efter hand, så att P. vid
simmernska ättens utgång, med kurfurst Karl 1685,
trots nya krig hade återvunnit mycket af sitt gamla
välstånd. – Då nu den katolska linien Neuburg
(1685–1742) med Filip Vilhelm (1685–90) vidtog,
reste Ludvig XIV för sin svägerska, hertiginnan
af Orléans, kurfurst Karls syster, anspråk emot
dess lagliga rätt; och deraf utspann sig det stora
europeiska krig (1688–97), som blifvit kalladt det
pfalziska och öfver det olyckliga landet drog ett
namnlöst elände. Hungrande flydde bönderna ifrån
Tysklands rikaste jord, åter måste en pfalzgrefve dö
i landsflykt, och länge efteråt betydde »pfalzare»
för Europas folk en hemlös man. Och krig följde på
krig. Filip Vilhelms bigotte son Johan Vilhelm
(1690–1716) lyckades för en tid (1708–14)
återvinna Oberpfalz och de gamla kurrättigheterna
af Bajern. Dennes broder Karl Filip (1716–42)
förde en jernspira öfver protestanterna, men bragte
på samma gång god ordning i förvaltningen, och för
första gången på långa tider fick det hårdt pröfvade
landet andas ut efter stormen. Han efterträddes af
Karl Teodor (1742–99), med hvilken linien Sulzbach
fick makten, och hvilken 1777 blef kurfurste äfven
i Bajern (se vidare Karl, tyska furstar 9). Under
hans tid hemsöktes P. af franska republikens härar,
och hans efterträdare Maximilian Josef, af linien
Zweibrücken-Birkenfeld (alla andra linier af
pfalziska huset voro år 1799 utslocknade) fick till
uppgift att afsluta dess historia. Lunévillefreden
1801 afsöndrade venstra Rhenstranden åt Frankrike,
och Riksdeputationens hufvudbeslut 1803 fullbordade
upplösningen. Numera äro, efter flere vexlingar,
de förra pfalziska landen fördelade emellan Baden,
Bajern, Hessen och Preussen. Om slägtförbindelser
emellan de pfalziska linierna och Sveriges konungahus
se Bajern. – En god öfversigt af P:s historia
lemnar Häusser: »Geschichte der rheinischen Pfalz»
(1845). Kj.
Pfalzburg, stad i Elsass-Lothringen, regeringsområdet
Lothringen, i Vogeserna vid jernvägen till
Strassburg. Staden, befäst af Vauban, gaf sig åt
tyskarna efter en lång belägring d. 12 Dec. 1870 och
har sedan dess upphört att vara fästning.
Pfalzgrefve (T. pfalzgraf, äldre form palenzgrave,
Lat. comes palatii) var en hög ämbetsman vid de
frankiske konungarnas hof, till åliggande närmast
motsvarande det bysantinska kejsaredömets »quaestor
sacri palatii». Gucilo – på Sigiberts af Austrasien
tid, efter midten af 500-talet – var, så vidt man
vet, den förste, som bar titeln pfalzgrefve. Länge
icke strängt skild från »major domus» (se d. o.),
fick pfalzgrefven framåt Karl den stores tid bestämda
funktioner. Han var då hofdomaren, i skabinernas
krets, som i högre instans pröfvade grefvarnas
domslut, antingen sjelf dömande i konungens namn
eller förberedande målet till konungens eget
afgörande, stundom äfven utsänd att i provinserna
döma konungens dom. Han var tillika föredragande
minister i verldsliga mål. Med det karolingiska
väldets sönderfallande splittrades äfven detta
centralämbete och försvann under 800-talets senare
hälft. Under 900-talet framträdde det åter, men i
en förändrad gestalt. I hvart och ett af de stora
stamhertigdömena, som vid denna tid uppstodo inom
Tyska riket, var åtminstone sedan Otto den store
(936–973) en pfalzgrefve kronans befallningshafvande
vid hertigens sida. Hans judiciella befogenhet hade
då trädt i bakgrunden: främst var han förvaltaren
af kronans gods, »pfalzerna», i hertigdömet. Sådana
ämbetsmän omtalas i Franken (härmed afses den i
Aachen), Sachsen, Bajern och Schwaben; äfven
i Lothringen, Kärnthen och Burgund hafva de
förekommit. Men centralisationens band lossnade
alltmera; den kungliga auktoritetens ställföreträdare
sjönk i betydelse, och det pfalzgrefliga ämbetet
uppgick med tiden i den riksfurstliga värdigheten
sjelf. Deremot hade i Aachen, der Karl den stores
förnämsta pfalzer lågo, sedan Otto I:s tid utvecklat
sig en pfalzgreflig värdighet, som snart öfvergick
alla andra i betydelse – pfalzgrefven i A. hade
ingen hertig vid sin sida – och blef källan för det
förnämsta tyska riksämbetet (se Pfalz). – Sedan
de ursprungliga pfalzgrefvarna förvandlats till
vanliga riksfurstar, införde kejsar Karl IV ett nytt
likabenämndt ämbete, som dock var föga mer än en tom
värdighet, hof-pfalzgrefvarnas. Deras befogenhet,
i 2 grader (comitiva major och comitiva minor), var
att meddela yttre utmärkelser, akademiska grader
o. d. Ämbetet, ofta missbrukadt, föga beaktadt,
upphörde först med rikets upplösning, 1806.
Äfven i England hafva funnits pfalzgrefvar
(counts palatines), ehuru mera liknande de tyske
markgrefvarna, nämligen i de af Vilhelm Eröfraren
på gränsen till Skotland och Wales bildade
distrikten Durham, Chester och Lancaster. De
voro utrustade med alla »jura regalia» för att
med större kraft kunna försvara gränsen emot
briterna. Chester och Lancaster återförenades med
kronan under Henrik VIII, Durham under Karl II.
Kj.
Pfalziska katekesen. Se Heidelbergkatekesen.
Pfalziska ätten l. pfalziska huset, svensk
konungaätt, var en gren af den i Bajern och Pfalz
regerande ätten Wittelsbach. Den i kurfurstendömet
Pfalz regerande wittelsbachska dynastien delade
sig 1410 i flere grenar, af hvilka den äldsta
blef i fortfarande besittning af den kurfurstliga
värdigheten. Af de öfriga innehade en landet
Simmern. Men denna linie Simmern sköt 1453 en bilinie,
Zweibrücken. Pfalzgrefven Johan d. ä. af Zweibrücken
(1569–1604) gifte sig med Magdalena, en af de yngre
systrarna till den siste hertigen af Jülich, Kleve
och Berg. Hon uteslöts visserligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
