Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pfalz ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kap till Sundaöarna, Molukkerna, San Francisco, Panama
och Peru samt hem genom Nord-Amerikas förenta stater
och öfver Azorerna. Hennes sista resa (1856) gällde
Madagaskar. På hemresan derifrån angreps hennes helsa,
med den påföljd att hon dog i Wien 1858. En af hennes
söner utgaf en skildring af hennes sista färd, Reise
nach Madagascar (1861). Den djerfva qvinnan hedrades
bl. a. 1856 med hedersledamotskap af geografiska
sällskapet i Paris.
Pfeiffer [pfa’jffer], Louis Georg Karl, tysk zoolog
och botaniker, f. 1805, d. 1877, var till en början
praktiserande läkare i Kassel, men egnade sig snart åt
naturhistoriskt forskningsarbete och författareskap
samt gjorde flere längre studieresor i Europa och
en till Cuba (1838–39). Hans zoologiska arbeten
afhandla hufvudsakligen blötdjuren, hans botaniska
kakteerna och Hessens flora. Ett kändt behof fyllde
han genom sina båda arbeten Synonymia botanica
(1870) och Nomenclator botanicus (1873–74), hvilka
upptaga benämningarna i alla intill år 1858 utgifna
botaniska verk.
Pfeiffer, Franz, tysk språkforskare, f. 1815,
studerade i München under Massmanns ledning,
anställdes 1846 som andre bibliotekarie vid
k. biblioteket i Stuttgart och utnämndes 1857
till professor i Wien. Död 1868. P. riktade sin
forskning nästan uteslutande på tyska språket
och literaturen under den senare medeltiden. Han
verkställde på detta område i en mängd afhandlingar
många skarpsinniga undersökningar och utgaf ett
stort antal fornskrifter. Bland dessa senare märkas
»Deutsche mystiker des vierzehnten jahrhunderts»
och »Die deutschordenschronik des Nicolaus von
Jeroschin». Af hans många literaturhistoriska och
kritiska afhandlingar må nämnas Der dichter des
Nibelungenliedes (1862) och Forschung und kritik auf
dem gebiete des deutschen alterthums (1863). År 1856
började P. utgifva tidskriften »Germania», som varit
af stor betydelse som organ för den germanistiska
forskningen. En biografi och en förteckning på P:s
skrifter af Bartsch finnas som inledning till den
ar P:s qvarlåtenskap utgifna »Briefwechsel zwischen
Joseph Freiherrn von Lassberg und Ludwig Uhland»
(1870). Brate.
Pfeil [pfajl], Friedrich Wilhelm Leopold, tysk
forstman, f. 1783, d. 1859, blef 1821 lärare i
forstvetenskap vid universitetet i Berlin samt erhöll
1830 ledningen af det nyanlagda forstläroverket
i Neustadt-Eberswalde. Han författade flere verk
i forstvetenskap och utgaf »Kritische blätter für
forst- und jagdwissenschaft» (42 bd, 1822–59; forts.
af H. Nördlinger t. o. m. år 1870). P. saknade djupare
vetenskaplig underbyggnad och var en ytterst polemisk
natur.
Pfennig, tyskt skiljemynt, som förekom redan tidigt
under medeltiden och i århundraden var det enda
silfvermynt, som präglades i Tyskland. Karl den store
föreskref, att af 1 mark rent silfver skulle myntas
240 pfennige. (En pfennig motsvarade alltså 35 dylika
i nutiden.) I förra hälften af 1100-talet gjorde man
dem tunna och ensidigt präglade (brakteater). Dessa
mynt försämrades småningom genom allt större
koppartillsats, och följden blef att t. ex. i
midten af 1200-talet gingo 660 pfennige, i början
af 1400-talet ej mindre än 1,200–1,400 pfennige på
1 mark. Silfverhaltens ringhet gjorde, att mynten
fingo ett nästan svart utseende. Af ren koppar
präglades de först 1494, och detta fastställdes genom
riksdagsbeslut 1738. I Preussen var 1 thaler = 360
pfennige och 1 silbergro schen = 12 pfennige. Numera
gäller 1 pfennig = 1/100 mark = 0,89 öre. Myntets
legering utgöres af 95 delar koppar, 4 delar tenn
och 1 del zink. Jfr Penning och Penny.
Pfeufer [pfö’jfer], Karl von, tysk läkare, f. i
Bamberg 1806, blef med. professor i Zürich 1840, i
Heidelberg 1844 och i München 1852. Död 1869. P. var
en utmärkt lärare. Såsom vetenskaplig forskare ställde
han till sin uppgift att genom en nära anslutning
till fysiologien skapa en rationel medicin. Detta
ville han uttrycka genom titeln på den tidskrift,
som han 1844–69 tillsammans med sin vän Henle utgaf
(»Zeitschrift für rationelle medicin»), och i hvilken
han offentliggjorde de flesta af sina arbeten. P. var
derjämte en begåfvad poet.
Pfister, Albert. Se Boktryckarekonst, sp. 812 och 814.
Pfister, Johann Christian von, tysk
historieskrifvare, f. i Würtemberg 1772, d. 1835
såsom generalsuperintendent i Tübingen, skref
bl. a. Geschichte von Schwaben (5 bd, 1803–27)
och Geschichte der deutschen (5 bd, 1830–35;
utgör de första banden af det heeren-ukertska
samlingsverket). P. var god källforskare, men mot
hans framställning har anmärkts, att den, till men
för öfversigtligheten, är nedtyngd med för mycket
detaljer.
Pfizer. 1. Paul Achatius P., sydtysk politisk
skriftställare, f. i Stuttgart 1801, gjorde sig tidigt
bemärkt för rik begåfning och fast karakter. Han
idkade juridiska och filosofiska studier samt
blef 1826 öfverrättsassessor i Tübingen. I en
om statsmannablick, djup bildning och patriotism
vittnande skrift, Briefwechsel zweier deutschen
(1831; 2:dra uppl. 1832), yrkade P. djerft på
Österrikes utskiljande från det öfriga Tyskland och
på de smärre staternas anslutning till Preussen. Han
tog till följd deraf sitt afsked ur statstjensten,
men valdes för åren 1831–38 att representera Tübingen
i Andra kammaren och var derstädes, jämte Uhland, den
liberala oppositionens själ. Sedermera egnade P. sig
åt kommunala ämbeten i Stuttgart, hvarest han blef
hedersborgare. Han var en kort tid 1848 kultusminister
och 1851–58 öfverrättsråd. Bland P:s öfriga skrifter
märkas Gedanken über recht, staat und kirche (1842)
och Zur deutschen verfassungsfrage (1862), i hvilken
han än bestämdare profeterar om Preussens vardande
hegemoni. Efter tjuguårig sjuklighet dog han 1867. –
2. Gustav P., tysk skald, den föregåendes broder,
f. i Stuttgart 1807, gymnasielärare derstädes
1846–72, har uppträdt med samlingarna Gedichte (2 bd,
1831–35) och Dichtungen epischer und episch-lyrischer
gattung (1840), i hvilka han genom högstämdhet och
innehållsrik reflexion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
