Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pinus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
längdstrimmigt af kärlknippen, men för öfrigt slätt. –
Den tredje, sedan forntiden bekanta peppararten,
långpepparn, erhålles af P. longum. Denna art har
hjertlika blad samt frukterna alldeles oskaftade och
tätt hopgyttrade å de cylindriska, gåspenntjocka,
omkr. 4 cm. långa kolfvarna, hvilka torkade hafva
gråaktig färg och se ut som om de blifvit rullade i
ett fint dam af lera. Samma drog erhålles äfven af
P. officinarum DC. (Chavica Miqu.), som har ovalt
aflånga blad, afsmalnande mot basen. Långpeppar
är numera endast ett folkmedel, användt
i djurmedicin. Större betydelse har den indiska
P. Bette L. (Chavica Roxburghii Miqu.), som har något
aflånga, spetsiga, sjunerviga blad, med 2-tandade
bladskaft. Det är dessa blad, som användas, jämte
betelnöten och osläckt kalk, till den bland malajerna
och andra Indiens folk så allmänna beteltuggningen
(se Areca). O. T. S.
Piper, svenska adliga ätter, härstammande från
handlanden, sedermera borgmästaren i Viborg Berndt
Piper (f. i Lybeck, d. 1635). Denne hade tre söner,
Henrik, Karl och Peter. Henriks yngre son, Henrik
P. (d. 1704 såsom vice guvernör öfver Ingermanland),
adlades 1678, och på hans linie adopterades 1776 hans
äldre broder Berndts sonsöner. Denna linie utgick på
svärdssidan 1824. Karls son, Karl P. (se P. 1), 1678
adelsman, 1698 friherre och grefve, blef stamfader
för den ännu lefvande grefliga ätten P.
1. Piper, Karl, grefve, statsman, föddes d. 29
Juli 1647 i Stockholm, der hans fader, Karl P.,
var kamrerare i Krigskollegium. Efter slutade
studier vid Upsala universitet ingick han vid 19
års ålder i kansliet, åtföljde 1673 Oxenstiernas
ambassad till Ryssland och tjenstgjorde s. å. vid
defensionsverket i Östersjöprovinserna. Karl XI:s
gunst synes han hafva vunnit först under danska
kriget, då han var anställd såsom tjensteman vid
fältkansliet i Skåne. Efter kriget, hvarunder han
1678 adlades, öfvertog han 1679 den vigtiga platsen
såsom sekreterare i Kammarkollegium. Under de följande
åren af Karl XI:s regering vann han alltmer sin herres
förtroende genom sin sällsporda duglighet och sina
grundliga insigter i allt, som hörde till rikets inre
styrelse. Han kunde äfven betraktas såsom en af de
främste ämbetsmännen af Karl XI:s skola och såsom en
målsman för denna nya tjenstemannaadel, som enväldet
skapade, och som ställde sig i en bestämd opposition
till den gamla svenska aristokratien. 1689 befordrades
P. till statssekreterare och kansliråd. Under Karl
XI:s sista år betydde han mer än någon annan, kanske
med undantag af Wallenstedt, och på sin dödsbädd
skall konungen i en särskild skrifvelse hafva gifvit
sin unge efterträdare det rådet att bibehålla P. och
skänka honom sitt förtroende. Blef rådet verkligen
gifvet, så vardt det också följdt. Det dröjde icke
länge, förrän det blef klart, att P. var Karl XII:s
högstbetrodde man. 1697 inkallades han jämte Tomas
Polus i rådet under titeln statsråd, men fortfor att
vara statssekreterare och föredragande för inrikes
ärenden. 1698 upphöjdes han på en gång i friherrligt
och grefligt stånd, utnämndes 1702 till Upsala
universitets kansler samt blef 1705 öfverstemarskalk
vid konungens hof med bibehållande af beställningen
såsom statsråd samt af direktionen och ledningen af
kansliet i fält. Sin största märkvärdighet förvärfvade
P. såsom Karl XII:s faktiske premierminister både
hemma under fredsåren och i fält under den tid han
åtföljde sin konung och var den man, till hvilkens
råd i så godt som alla frågor denne företrädesvis
lyssnade. Gunstling i egentlig mening var han dock
ej. Ännu mindre kunde han kallas allrådande minister,
emedan Karl XII sjelf rådde uti allt och vanligen
gick sina egna vägar. Men han var sin konungs
inflytelserike tjenare, den skicklige verkställaren
af hans beslut och den kloke rådgifvåren, när det
gällde att finna utvägar för att nå ett utstakadt
mål. P:s åsigter i dagens storpolitiska frågor voro
för öfrigt helt andra än Karl XII:s, och det är hans
ära, att han ifrigt och oförfåradt uttalade dem. Han
var afgjord fredsvän och en försigtig man med sinne
mer för krigets bördor än för segrarnas glans. Så
afrådde han afsättningsfejden mot konung August,
infallet i Sachsen och tåget till Ukrajna, men talade
ofta för en fredlig uppgörelse med tsar Peter. Sjelf
nödgades han år efter år taga del i fältlifvets mödor
och var slutligen med på olyckståget till Ukrajna. Vid
Poltava blef han fången (1709). Tsar Peter föreslog
genast, ehuru förgäfves, att P. skulle utvexlas mot
Mazepa. Sina sista år tillbragte P. vanligen i Moskva,
utöfvande jämte Rehnsköld ett slags målsmanskap
för de landsmän, som med honom delade fångenskapens
öde. Slutligen fördes han till Nöteborg och afled der
i fängelset d. 29 Maj 1716. Hans lik hemfördes till
Sverige och nedsattes 1719 i familjegrafven i Engsö
kyrka i Vestmanland. Genom egen god hushållning – att
han tagit mutor af främmande makter har i allmänhet
bestridts – och genom giftermål med den rika Kristina
Törnflycht blef P. en af Sveriges störste jorddrottar
på sin tid. Under hans långa bortovaro och fångenskap
sköttes och förkofrades hans förmögenhet af hans
hustru. Flere af hans gods innehafvas än i dag såsom
fideikommiss af hans ättlingar. – Jfr W. E. Svedelius
»Minne af kongl. rådet och öfverste marskalken grefve
Carl Piper» (i Sv. akad:s handl. ifrån 1796. 44:de
d., 1869). År 1868 lät Svenska akad. öfver P. prägla
en medalj. Hjr.
2. Piper, Karl Fredrik, grefve, ämbetsman,
den föregåendes ende son, född i Stockholm
d. 20 Febr. 1700, studerade i Upsala under
prof. J. Steuchius’ handledning och vistades 1716–24
utomlands under studier och resor. 1733 utnämndes han
till kammarråd, 1742 till hofkansler och 1747 till
president i Kammarkollegium. 1756 tog han afsked från
sistnämnda ämbete och afled på Krageholm i Skåne d. 27
Aug. 1770. P. var en vän af vetenskap och literatur,
samlade på Engsö ett vackert bibliotek, invaldes 1748
i Vetenskapsakademien och presiderade i det vittra
sällskapet »Awazu och Wallasis». P. deltog äfven
i riksdagsarbetena,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
