Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Platen-Hallermünde (P.-Hallermund), August von - Plater, Emilia - Plateresk-stil, en på 1500-talet i Spanien framträdande rik dekorationsstil - Platform (Fr. plate-forme, af plat, jämn, och forme, skapnad), en öfver marken höjd jämn yta - Platina (Sp., dimin. af plata, silfver), kem., metalliskt grundämne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ansbach (Bajern) d. 24 Okt. 1796, inom en familj,
som räknar gemensam härkomst med de svenska adliga
ätterna von Platen. P. deltog såsom underlöjtnant i
de allierades intåg i Frankrike 1815. Vid sidan af
sin garnisonstjenstgöring hängaf han sig alltjämt
åt studier samt var 1818 student vid Würzburgs
universitet och 1819–26 vid Erlangens, hvarest
han tog starka intryck af Schelling och gjorde sig
förtrogen med flere språk, bland dem persiska och
arabiska. Ett besök i Venezia 1824 hade till följd att
han lemnade den militära banan och tvänne år senare
for till Italien för att der lefva uteslutande för sin
konstnärligt literära utveckling. Han genomströfvade
landet i alla riktningar, men uppehöll sig mest
i Bom och Neapel. Harmsen öfver det politiska
och literära förfallet i Tyskland samt plågad af
otillfredsställd sjelfuppskattning, isolerade han
sig alltmera och vardt föremål för misskännande i
hemlandet, icke minst efter Heines oblyga anfall (i
»Reisebilder»). Emellertid vistades han i München
1832–34, men återvände på våren sistn. år till södern,
hvarest han i blomman af sin ålder bortrycktes af
en feber d. 5 Dec. 1835, i Syrakusa. En bildstod
öfver honom restes 1859 i Ansbach. – P. är den
tyska vitterhetens fullkomligaste verskonstnär
och skarpaste motståndare till nyromantiken i
dess urartning. Han visade sig påverkad af Göthes
lyrik i sin första diktsamling, Lyrische blätter
(1821), och i sina ghaseler (2 samlingar 1821–23),
hvilken orientaliska diktform han dermed införde
i Europa. I de sagoartade lustspelen Der gläserne
pantoffel (1823), Der schatz des Rhampsinit (1824)
m. fl. stod han ännu på romantikens ståndpunkt,
men sedermera förintade han med sin dräpande satir
den osunda romantiska ödes-tragiken, hvilken denna
tid i Müllners, Immermanns, Grillparzers m. fl:s
dramer höll mängdens smak fången. Denna bragd utförde
P. genom sina af aristofanisk form och anda burna
parodiska skådespel Der verhängnissvolle gabel (1826)
och Der romantische Oedipus (1829), hvilka emellertid
äro ganska svårfattliga och sakna äkta humor. Bland
hans öfriga arbeten framstå det historiska dramat
Die liga von Cambrai (1833), det äfventyrsrika och
intagande sago-eposet Die abbassiden (1834) och
främst hans dikter (Gedichte, 1828; 2:dra uppl. 1834),
hvilkas manliga skaplynne gifvit honom en särskild
plats bland Tysklands lyriker. Han öfvergår dem
alla i behandlingen af antika versformer, i oden
och rent pindariska hymner (festsånger), samt står
bland de ypperste i sonettdiktning och epigram. Goda
äro äfven hans ballader, ekloger, idyller och hans
gripande politiska dikter (Polenlieder o. a.),
i hvilka han vänder andans vapen mot despotism och
orättfärdighet i dåtidens statslif. P. har särskildt
gifvit uppslag till en sorgfälligare vård om rytm
och rim. Hans många svårlästa antika versmått och
den alltför helleniska tonen gjorde emellertid hans
diktning afgjordt ofolklig, ehuru han mest besjöng
sin samtids lif och ideal. Hvad som brast honom var
omedelbarhet i känslan, men han ger mästerliga uttryck
åt sinnesstyrka och stolt frihetssinne,
och den stränga, stundom marmorkalla formen tyckes
vara den naturliga drägten för det värdiga, måttfulla
innehållet. Mot romantikens godtyckliga formlöshet
satte han en klar och fast gestaltning af dikten. Den
bästa uppl. af P:s verk utgafs i 3 bd 1880–83.
E. F-t.
Plater, Emilia, polsk frihetshjeltinna, tillhörde
en för sin patriotism bekant greflig familj, föddes
i Vilna 1806 och uppfostrades hos sin frånskilda
moder. Så snart underrättelserna om Varsjav-upproret
1830 nått henne, föranstaltade hon jämte sin kusin
Caesar P. (f. 1810, d. 1869) en resning äfven i
Litaven, upprättade en jägarekår och anförde den sjelf
med dödsföraktande mod under hela fälttåget. Efter
ryssarnas seger irrade grefvinnan P. förklädd genom
Polen för att ännu en gång samla fosterlandets
vänner till försvar; men redan d. 23 Dec. 1831
dukade hon under för sina ansträngningar. Jfr
Straszewicz: »Emilie Pl., sa vie et sa mort» (1834).
Kj.
Platerersk-stil (Sp. esttio plateresco, af
platero, silfversmed), en på 1500-talet i Spanien
framträdande rik dekorationsstil, som med en stomme
af öfvervägande gotisk medeltidskarakter förenade
ornamentala motiv från den moriska konsten och
renaissancen. Platereskdekorationen användes såväl
på arkitekturens som på konstslöjdens område och
har fått sitt namn på grund af likheten med ett rikt
guldsmedsarbete. Denna stil motsvarar, naturligtvis
med af omständigheterna betingade förändringar,
till anda och betydelse den franska och italienska
ungrenaissancen.
Platform (Fr. plate-forme, af plat, jämn, och forme,
skapnad), en öfver marken höjd jämn yta; upphöjdt
golf, hoptimrad estrad för de uppträdande; perrong (se
d. o.), plats till på- och afstigande å en bangård;
halft öppen utbyggnad fram- och bakpå jernvägs-
och spårvagnar, afsedd till på- och afstigande samt
till utsigtsplats.
Platina (Sp., dimin. af plata, silfver), kem.,
metalliskt grundämne, som 1736 af Antonio d’ Ulloa
anträffades i Brasilien, 1741 af Wood fördes till
Europa samt af svensken Scheffer 1752 bestämdes som en
särskild, från alla andra väl skild metall. Platinan
förekommer sparsamt och alltid i gediget tillstånd,
i form af jerngrå korn eller större, oregelbundna
stycken, löst liggande i flodsand samt åtföljda af
guld, osmium-iridium, kromjern och titanjern. Den
anträffas i Ural, på Borneo, i Syd-Amerika, på San
Domingo i Vestindien o. s. v. Genom vaskning skiljas
platinakornen och andra tyngre mineral från den öfriga
sanden, hvarefter platinan utdrages på våta vägen
medelst kungsvatten. Ur den på detta sätt erhållna
lösningen, som blifvit neutraliserad med soda, fälles
palladium med cyanqvicksilfver, hvarefter man, efter
tillsats af salpetersyra, medelst salmiak fäller
svårlöslig ammoniumplatinaklorid, som vid glödgning
lemnar platina i form af en grå metallsvamp, hvilken
genom hamring och pressning i värme göres kompakt. –
Platinametallen är hvit, starkt glänsande, mjuk och
tänjbar samt kan dragas till tråd och valsas till
bleck. I hvitglödgningshetta kan den svetsas. Den
är mycket tung och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
