Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polarexpeditioner. 1. Nordpolsexpeditioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kortare väg till Japan och Kina, lyckades man rikta
jordkunskapen med nya väsentliga upptäckter. Dessa
försök förtjena derför knappast omnämnande. Det
mest anmärkningsvärda var Woods resa till Novaja
Zemlja 1676, emedan denna föregicks af ett lifligt
meningsutbyte rörande polarhafvets användbarhet för
sjöfart, hvilket räddade från glömskan en del af den
erfarenhet, som hvalfångarna inhemtat om förhållandena
i Ishafvet. Af större vigt voro de expeditioner, som
ryssarna gjorde för att utvidga sitt välde i norra
och nordöstra Asien. Redan i början af 1600-talet
nådde några af de djerfva kosaker, hvilka Ryssland
har att tacka för Sibiriens eröfring, till Ishafvets
kust. Försöken att följa densamma mot ö. strandade
dock till en början på ishindren och kosakernas
oerfarenhet i sjöväsendet, men ryktena om stora
öar norr ut och begäret efter rik fångst derstädes
eggade snart till nya färder. Den märkligaste af
dessa är kosaken Desjnevs. År 1648 lemnade denne
Kolymas mynning på färd öster ut, lyckades efter
otaliga mödor att kringsegla Asiens östligaste udde
och ankom 1652 till den i Stilla hafvet (Berings
haf) utfallande floden Anadyr. Utforskandet af den
asiatiska ishafskusten började emellertid systematiskt
bedrifvas, först sedan Peter den store beslutit att
åt detta håll fastställa sitt väldes gränser. Detta
skedde genom den s. k. stora nordiska expeditionen,
hvars ledning till en början anförtroddes åt dansken
Vitus Bering. Denne seglade 1728 från Kamtsjatka mot
n. ö., inträngde genom det efter honom uppkallade
sundet i Ishafvet, men återvände snart utan att
för dimma hafva fått sigte på den närliggande
amerikanska kusten. De märkligaste företagen under
expeditionens fortgång voro Malygins och Skuratovs
resa från Archangeltill Ob (1734–37), Ovzyns färd
från Ob till Jenisej (1737), Prontsjisjevs och
Chariton Laptevs färder från Lenas mynning vester
ut till närheten af Asiens nordspets (1735–42) och
Dmitrij Laptevs och Lassinius’ resor från nämnda
flodmynning mot ö. till Kap Baranov (samma år). Alla
dessa expeditioner företogos till sjös. På en slädfärd
åter uppnådde Tsjeljuskin 1742 Asiens nordligaste
udde. En i hufvudsak riktig kartläggning af Ishafvets
kust var derigenom åstadkommen. De utanför kusten
liggande öarna, den Nysibiriska arkipelagen, besöktes
först af Ljachov 1770 och undersöktes närmare af
Matt. Hedenström 1809–11 och P. F. Anjou 1823.
De båda sistnämndes resor tillhöra den nya period af
polarexpeditionernas historia, som karakteriseras
af det under 18:de årh. vaknade intresset för
naturvetenskapliga forskningar. En för sin tid
utmärkt skildring af den arktiska naturen samt djur-
och växtlifvet eger man i den tyske skeppskirurgen
Friedrich Martens 1675 utgifna beskrifning öfver
Spetsbergen. Men den förste, som i uteslutande
vetenskapligt syfte besökte Ishafvet, var Linnés
lärjunge A. R. Martin, hvilken 1758 medföljde en
hvalfångare till Spetsbergen. Såsom ett vetenskapligt
företag torde man äfven kunna betrakta den
ryske amiralen Tsjitsjagovs resa (1765) i syfte
att n. om Spetsbergen framtränga mot nordpolen.
Han måste vända vid 80° 28’ n. br. Sedan raden
af de stora vetenskapliga forskningsexpeditionerna
blifvit inledd genom James Cooks första resa (1768),
vändes också uppmärksamheten till polarregionerna.
John Phipps undersökte 1773 nordligaste delen af
Spetsbergen, men misslyckades i sitt försök att
derifrån segla mot n. (han nådde 80° 37’),
och Cook sjelf passerade under sin andra resa (1773)
för första gången den södra polcirkeln (se
sp. 1458) samt trängde under sin tredje
färd (1778) genom Berings sund in i Norra Ishafvet,
hvars kust han på den amerikanska sidan följde till
Iskap och på den asiatiska till Nordkap (Irkaipij).
Den mening, som den store sjöfaranden yttrade om
möjligheten att besegla Ishafven, uppmuntrade dock
ej till fortsatta forskningar i dessa trakter.
Såväl han som hans följeslagare på hans andra resa
Georg Forster och hans efterföljare i befälet,
Charles Clarke, förklarade alla tankar på en
nordöstlig eller nordvestlig genomfart för en
ren orimlighet. Det dröjde dock ej synnerligen
länge, förrän sökandet efter en handelsväg i dessa
trakter å nyo började med större ifver än
någonsin. Åren 1816 och 1817 hade den berömde
hvalfångaren Scoresby funnit Grönlands östkust
mellan 74° och 80° nästan isfri, och samtidigt hade
en ovanligt stark isdrift ur Davis sund gifvit
en antydan om att de nordliga hafven voro möjliga
att befara. Med anledning deraf utsändes 1818
John Ross för att uppsöka nordvestpassagen, men
han återvände efter att blott hafva inträngt ett
kort stycke i Lancaster sund, öfvertygad att han
framför sig hade ett af land slutet farvatten.
Hans följeslagare William Edward Parry var
dock af annan mening och fick redan följande
året tillfälle att gifva bekräftelse på denna.
Med två fartyg passerade han Lancaster-sundet,
upptäckte s. derom ett nytt sund (Prince Regent
Inlet) och framträngde, följande sydkusten af
en större ö (Melville ön), ända till 112° 51’v. lgd
fr. Greenw. Efter att der hafva öfvervintrat
såg han sig dock 1820 nödgad att återvända
utan att hafva lyckats att nå mer än ungefär
en grad längre i v. än nämnda punkt. För att genom
Hudsons sund och farvattnen nordvest derom söka nå
det efterlängtade målet begaf Parry sig 1821 på
sin andra expedition. Efter två öfvervintringar
och upptäckten af Fury and Hecla strait, som
mot n. ö. fortsätter Fox channel, återkom han
1823 till England. Följande år återvände han
till samma trakter, denna gång för att söka en väg
genom Prince Regent Inlet. Denna expedition,
som äfven medförde en öfvervintring, var den
minst resultatrika; derunder hann man blott
ett kort stycke in i den nämnda hafsviken, och
ett af fartygen måste der qvarlemnas såsom
vrak. Parry beslöt nu att n. om Spetsbergen söka
nå nordpolen. Den 21 Juni 1827 lemnade han sitt
fartyg vid Treurenberg Bay och tågade öfver isen
norr ut med båtar dragna på slädar. Den 23 Juli
nådde man 82° 45’ n. br., den största
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
