Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polen (P. Polska, R. Poljsja), fordom sjelfständigt konungarike, numera del af ryska riket och kalladt Weichselguvernementen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fredrik II, hvars land behöfde freden, kom då på
den tanken att förekomma utbrottet af ett allmänt
krig genom att leda Rysslands eröfringslust till
P. från Turkiet. I P. skulle Katarina II få taga sin
territoriella vinst, och i jämnvigtens intresse
skulle Österrike och Preussen af samma land få
taga sina delar. Ur denna politik framgick efter
årslånga underhandlingar den oerhörda rättskränkning,
som fått namn af Polens första delning (1772). De
definitiva fördragen derom undertecknades af Ryssland,
Preussen och Österrike i Petersburg d. 25 Juli
1772. Genom dessa fördrag erhöll Österrike östra
Galizien och Lodomerien, Ryssland östra delen
af Litaven till Düna och Dnjepr samt Preussen
Pommerellen samt Stor-Polen till floden Netze. De
kontraherande makternas härar inryckte från skilda
håll i det olyckliga P., och de konfedererade,
som förgäfves litat till Frankrikes hjelp, måste
slutligen nedlägga vapen. På en konfederationsriksdag
(Aug. 1773) vann delningsfördraget, genom anlitande
å de förbundnes sida af hotelser och maktspråk,
en formelt laglig bekräftelse. Under de följande
åren började P., ännu ett rike af omkr. 10,000
qv.-mil med 8 mill. menniskor, att småningom hemta
sig efter sina föregående olyckor. Finanserna
ordnades, åkerbruket och näringarna upphjelptes,
läroanstalterna ombildades, och en reform i
tidsenlig anda af den allmänna lagen förbereddes. De
verklige fosterlandsvännerna arbetade äfven för en
genomgripande revision af den gamla författningen,
i hvilken de alltmer sågo det egentliga upphofvet
till P:s svaghet och förnedring. Tiden för en
dylik revision syntes äfven vara inne, sedan
Ryssland kommit i krig både med Turkiet (1787)
och med Sverige (1788), och sedan Preussens konung,
i hopp att utan uppoffring vinna Danzig och Thorn,
erbjudit P. sitt förbund. (Det var vid denna tid,
som Gustaf III sökte verka för sin förflugna plan att
blifva konung af P.) Ett polsk-preussiskt fördrag blef
äfven slutet (1790), och P. erhöll deri en garanti
af sitt område och löfte om militärisk hjelp mot
sina yttre fiender. Författningsarbetet påskyndades,
och d. 3 Maj 1791 antogs den nya konstitutionen,
som förvandlade P. till ett arfrike, upphäfde
liberum veto och öfverflyttade tronföljden efter
Stanislaus’ död till Fredrik August af Sachsen,
en ättling af August III. Dessa förändringar,
som inneburo ett löfte om en bättre framtid för
P., misshagade likväl många af den polska adeln,
och desse i förening med ryska partigängare bildade
derför konfederationen i Targowica (d. 14 Maj 1792)
till återställande af »den polska friheten» samt
inkallade till sin hjelp Katarinas härar. De polska
trupperna, anförda af sådana tappra män som Josef
Poniatowski och Taddeusz Kosciuszko, måste snart
vika för ofvermakten; konung Stanislaus tvangs af
Ryssland att biträda konfederationen i Targowica,
och konungen af Preussen fann med sin fördel mer
förenligt att sluta sig till Katarinas politik än att
hålla sitt ord till P:s patrioter. Äfven preussiska
trupper ryckte in på P:s område. Inom kort hade de
båda främmande makterna ockuperat
stora sträckor af det polska riket, och en till
Grodno sammankallad riksdag tvangs med våld att
(d. 13 Juli och d. 25 Sept. 1793) godkänna Rysslands
och Preussens annekteringar. Detta var Polens
andra delning (1793). Preussen tog utom Danzig och
Thorn stora områden i v. (omkr. 1,000 qv.-mil);
Ryssland bemäktigade sig en del af Litaven, Polska
Ukrajna m. m. (omkr. 4,500 qv.-mil) samt gjorde
dessutom återstoden af det lemlästade P. till en
rysk vasallstat. – Ännu återstod för de förtviflade
polackerna en sista strid. En sammansvärjning bildades
under ledning af cheferna för det nationella partiet,
Kosciuszko, Kolontaj, Potocki m. fl., och inom kort
sträckte den sina förgreningar öfver hela det gamla
P. I Mars 1794 utbröt upproret. Kosciuszko blef dess
egentlige ledare och hjelte. Det blef en förbittrad
strid, för polackerna olycklig, om ock ärofull,
samt fläckad af dessa inbördes tvister, som hindrade
hvarje allmän sammanslutning till fäderneslandets
befrielse. Efter flere framgångar blef Kosciuszko
slutligen (d. 10 Okt.) vid Maciejowice slagen och
tillfångatagen. Suvorov ryckte mot Varsjav, intog
(natten mellan den 4 och 5 Nov.) dess förstad Praga
med stormande hand och höll 3 dagar derefter sitt
intåg i den polska hufvudstaden. Den 10 Nov. 1794
sträckte qvarlefvorna af den polska armén vapen vid
Radoszyce. Flere månader förgingo derefter under
tvister emellan de stater, som förut delat P. och nu
skulle bestämma öfver dess slutliga öde. Först d. 24
Okt. 1795 undertecknades i Petersburg den traktat,
som bestämde om Polens tredje delning. Ryssland tog,
som sig borde, lejonparten: landet öster om Bug och
Njemen inclusive Kurland. Österrike förvärfvade landet
mellan Pilica, Weichsel och Bug jämte Krakov eller
det s. k. Vest-Galizien. Preussen, som måste åtnöja
sig med de vilkor dess bundsförvandter föreskrefvo,
fick det öfriga med Varsjav. Konung Stanislaus
Poniatowski nedlade sin krona och lefde till sin död
(1798) i Ryssland såsom de staters pensionär, hvilka
dödat hans fädernesland.
Upprättelseförsök. Hos polackerna, vare sig de
lefde hemma i sitt gamla land eller de som emigranter
i tusental kämpade i Frankrikes härar, fortlefde
emellertid alltjämt hoppet om P:s återuppståndelse. De
väntade, att en gynsam politisk konjunktur skulle
understödja ett försök af dem sjelfva att återvinna
friheten. En dylik konjunktur syntes komma, sedan den
preussiska monarkien vid Jena (1806) dukat under för
Napoleon. Man helsade verldseröfraren såsom »Polens
befriare», och man väntade med säkerhet, att den
mäktige skulle, i sitt eget intresse, återställa
P:s frihet och sjelfständighet. Många ädla polacker
gåfvo sig åt honom helt och utan förbehåll; de mera
betänksamme åter, såsom Kosciuszko, fordrade, innan
de erbjödo honom sitt svärd, en öppen förklaring utan
vilkor för att hafva någon garanti att de icke offrade
sig sjelfva och sitt folk utan ändamål. En dylik
förklaring gaf Napoleon icke och det redan af det
skäl att P:s oberoende aldrig ingick i hans planer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
