Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Poltina ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förde grekernas måleri öfver till skildring af det
psykiska och personliga lifvet. P. samlade kring sig
flere liksinnade målare, tillsammans med hvilka han
utförde stora väggmålningar. I Athen biträddes han af
Mikon och Panenos, och de arbeten, som åstadkommos
af dem, voro 4 stora stridsbilder i Poikile (den
brokiga pelaregången vid torget i Athen), bilder
i Thesevstemplet och Dioskurernas tempel samt
i Pinakoteket bredvid Propyléerna på Akropolis,
der 6 målningar med ämnen ur Trojasagan voro af P:s
hand. Dessutom målade han i Plataiai med tillhjelp
af Onasias och i Thespiai utan biträde. Men hans
mest betydande arbeten, som han ensam utförde, voro
hans väggmålningar i Lesche (en församlingsplats
i Delfi), målningar, med hvilkas rekonstruktion
många konstnärer och lärda sysselsatt sig. De
framställde, enligt Pausanias, på ena väggen Trojas
förstöring (»Iliupersis»), på den motsatta Odysseus’
nedstigande i Hades (»Nekyia»), bägge med flere
detaljscener. Ingenting finnes naturligtvis i behåll
af hans arbeten; hans framställningssätt kan man
derför sluta sig till endast genom antydningar hos
de gamle skriftställarna. Han torde icke haft någon
naturligt sammanhållande bakgrund i sina bilder,
utan dessa bestodo af grupper, som silhuettartadt
skilde sig från den antagligen hvita grunden med lätt
antydning af lokaliteten. Figurerna voro betecknade
med namninskrifter, och någon offergång mellan ljus
och skugga i färgen torde ej hafva funnits. Men
inom dessa gränser var P. enligt de gamles intyg en
mästare i uttrycket likasom i formernas skönhet,
hvarjämte man äfven vet, att han sträfvade att
återgifva verkligheten i vissa detaljer genom färgen,
om också på ett öfvervägande naivt sätt. C. R. N.
Polygon (af Grek. polys, mången, och gony,
vinkel). 1. Matem., månghörning, en plan figur,
som begränsas af räta linier. Om dessa linier äro
till antalet tre eller fyra, använder man dock
vanligen icke den allmänna benämningen polygon,
utan i stället triangel och fyrsiding. De öfriga
polygonerna kallas efter sidornas antal femhörning,
sexhörning o. s. v. De begränsande linierna kallas
polygonens sidor; skärningspunkten mellan två sidor
kallas hörn. Hörnens antal är lika med sidornas. Med
diagonal förstås en rät linie, som sammanbinder två
icke närliggande hörn. Om sidornas antal
är n, finnas 1/2 n (n-3) diagonaler. En polygons
yta bestämmer man vanligen genom att uppdela den
i trianglar. – Med regelbunden polygon förstås en
sådan, hvars alla sidor och vinklar äro lika. Hvarje
vinkel i en regelbunden polygon med n sidor är
2(1-2/n) räta vinklar. Endast ett mindre antal regelbundna
polygoner kunna uppritas blott med tillhjelp af
elementargeometrien. Euklides visade i »Elementa»
sättet att konstruera sådana, der sidornas antal är
3, 4, 5 och 15 eller en produkt af något af dessa
tal med en dignitet af 2. Först Gauss upptäckte,
att vissa andra
polygoner, t. ex. den regelbundna 17-hörningen,
likaledes kunna på elementär väg uppritas. –
Med stjernpolygon förstås en i den mera populära
meningen regelbunden månghörning med utspringande
vinklar. En stjernpolygon erhålles, om man i en
vanlig regelbunden polygon förlänger hvarje par
sidor, som åtskiljas af en mellanliggande sida,
till dess de träffas, och tager hänsyn till den
derigenom uppkommande yttre begränsningslinien. Så
![]() |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>