Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Portugal, konungarike i sydvestra Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mellan 3,5° och 32,5° C. I Alemtejo är klimatet
mycket ogynsamt. Och ehuru värmen ej är
så stor som i Algarve, har landet ett vida mer
ödsligt och afrikanskt utseende, medan om
vintern, när regnen komma Tejo att svälla öfver
sina stränder, osunda träsk bildas, som alstra
malaria. Oaktadt Algarve är hetare än
Alemtejo och värmen mera tryckande, emedan
hafsbrisen uppfångas af Serra de Monchique och
andra berg, gör dock den yppiga vegetationen
landet mera skuggrikt och angenämt än Alemtejo.
Ehuru ett så regnigt land, hemsökes P.
sällan af åskväder, men jordskalf kännas ofta
och återkalla i minnet den stora jordbäfningen
i Lissabon 1755.
Befolkningen. Innevånarnas antal uppgick
vid folkräkningen, d. 1 Jan. 1878 till 4,160,315
och beräknades 1881 till 4,306,554 eller med
öarna till 4,708,178 (51 pers. per qvkm.). Den
allra största delen af folket tillhör den
portugisiska nationen, som bildats genom en
sammansmältning af iberiska, keltiska, romerska,
germanska och arabiska element, och som med
afseende på språket räknas till de romanska
folken. Endast i hufvudstaden och i
handelsstäderna hafva främlingar, i synnerhet engelsmän,
bosatt sig, hvarjämte galicier och omkr.
3,000 negrer förekomma, företrädesvis bland de
arbetande och tjenande klasserna. P:s judar,
hvilka fordom voro rikare och mera bildade än
judar i öfriga delar af verlden och voro
utbredda öfver hela landet, men i 16:de årh.
förföljdes med ytterlig stränghet, åtnjuta sedan
1820 lagligt erkännande och fri religionsöfning.
Deras antal uppgår blott till några hundra,
nästan uteslutande bosatta i Lissabon. Icke
obetydligt torde zigenarnas antal vara. En betydlig
emigration eger rum, företrädesvis till
Brasilien, men äfven till de portugisiska kolonierna
i Afrika och till Oceanien. Så utvandrade
under åren 1871–80 ej mindre än 133,007 pers.
Befolkningen tillhör med få undantag den
romersk-katolska kyrkan, som är statsreligion. Alla
andra trosbekännelser äro tolererade, men
deras för kulten bestämda byggnader få icke
utifrån se ut som bönehus. Den portugisiska eller
lusitanska kyrkan består af 4 provinser: Lissabon,
Braga, Evora och Goa, hvar och en under
en ärkebiskop (den förstnämnde kallad patriark).
Antalet andliga uppgår till omkr. 10,000.
Endast nunnekloster finnas, enär munkordnarna
upphäfdes 1834 och deras stora förmögenhet
indrogs till staten. De omkr. 500 protestanterna
bilda 7 församlingar.
Materiel kultur. Näringar, handel,
samfärdsmedel. Af hela fastlandsarealen äro
48,2 proc. improduktiv mark, 22,6 proc. åker
och trädgårdar, 2,2 proc. vinland, 2,3 proc.
olivplanteringar, 16,7 proc. gräsbärande mark och
8 proc. skog. Jordbruket befinner sig ännu på
en låg ståndpunkt. Spanmålsproduktionen
fyller ej på långt när behofvet. En medelgod
skörd lemnar omkr. 7,8 mill. hl. majs, 3,4 mill.
hl. hvete, 2,5 mill. hl. råg, 1,2 mill. hl. korn
och hafre, 3,2 mill. hl. potates samt 6,5 mill.
kg. ris. Esparto växer vildt liksom i Spanien. I stor
skala drifves odlingen af grönsaker samt af frukt- och
olivträd. Vinodlingen är en af de vigtigaste
källorna till nationalrikedomen och lemnar efter en
god skörd omkr. 4 mill. hl., hvaraf en betydlig del
exporteras. Vinproduktionen, af hvilken P. så länge
berott, var ett verk af Methuenfördraget (se d.
o.) af 1703, ty det var först efter detta fördrag,
som de nakna klipporna i Alto Douro betäcktes med
vinrankor. Under det sista årtiondet har phylloxeran
emellertid förstört tusentals vingårdar, och man
har ifrågasatt att söka ersättning för förlusterna
genom någon annan handelsväxt, t. ex. tobak. Skogarna
lemna korkbark till utförsel. – I början af 1870-talet
uppskattades antalet husdjur på fastlandet och öarna
till: hästar 90,000, åsnor och mulåsnor 200,000,
nötkreatur 700,000, får 3 mill., getter 1 mill. och
svin 1 mill. Silkeskultur idkas i synnerhet
omkring Bragança och i Beira, biafvel på de stora
cistushedarna i Alemtejo och Estremadura. Åt fisket
egnas af gammalt stor uppmärksamhet, och om det
än icke mer har den betydelse som i 14:de–16:de
årh., bildar det dock alltid en ganska väsentlig
förvärfskälla. – Bergsbruket har i nyaste tid gjort
framsteg. Landet eger rik tillgång på mineral, i
synnerhet jern-, bly-, koppar- och manganmalmer,
hvilka äfven exporteras. Äfven tenn, zink och
antimon samt stenkol (16,400 ton 1882) erhållas. Mera
inkomstbringande äro salinerna, alla, med undantag
af saltkällan vid Rio Major i distriktet Santarem,
s. k. marinhas, hvilka årligen lemna omkr. 250,000 ton
salt, deraf icke obetydligt exporteras. - Genom det
ofvannämnda Methuenfördraget var P. uti industrielt
hänseende för lång tid beroende af England, som
ensamt sände manufakturalster till P. för 1 mill. pd
st. om året. Nu är den inhemska produktionen af några
artiklar, t. ex. yllevaror, tämligen tillräcklig för
det egna behofvet, och Oportos industri har gjort sig
nästan oberoende af England. De båda hufvudcentra för
industrien äro Oporto och Lissabon. Vigtigast äro
ylle-, siden- och bomullsindustrien, linneväfveri
och spetstillverkning. Dernäst följa fabrikation af
guld- och silfverarbeten, filigranarbeten, maskiner
och öfriga artiklar af jern och andra metaller,
tillverkning af glas och porslin, bränvin, läder
och skinn, skoarbeten, vaxduk, segelduk och
sejlarevaror. Skeppsbyggen idkas vid kusten på flere varf. –
P:s handel, en gång en omfattande verldshandel, hade
vid 19:de årh:s början nästan alldeles aftynat och
kunde till följd af krig och inre oroligheter icke
på länge repa sig. För öfrigt begagnade engelsmännen
sig af ställningen för att småningom rycka till sig
hela in- och utförseln. Först på senare tiden har
genom sunda reformer P:s handel utvecklats; men då
den inhemska industrien ej ännu kan täfla med den
utländska, är importen vida större än exporten. Hela
importen (utom ädla metaller) hade 1887 ett värde
af 42,018,000 milreis (deraf spanmål och mjöl för
omkr. 6,2, mill., bomull för 4,4, manufakturalster för
6,3, ull och hudar för 2,8, mineral och metaller
för 10,2, kreatur, kött, fisk etc. för 4,6,
kolonialvaror för 3,4 mill. milreis o. s. v.) och
exporten 21,244,000 milreis (deraf vin för 11,4 mill.,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
