Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Portugisiska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
João de Barros (»Chronica do imperador
Clarimundo»). Herderomanen hör egentligen till
literaturen i bunden form, då dess prosaiska partier
endast bilda en lätt ram för lyriska dikter. Dess
förnämsta representanter äro den nyssnämnde Fernão
Alvares (»Lusitania transformada») och Francisco
Rodrigues Lobo, hvars tre pastorala noveller »A
primavera», »O pastor peregrino» och »O desenganado»
blefvo mycket beundrade. Den senare har äfven genom
sina ofta spirituella, men ofta också sökt pedantiska,
med anekdoter kryddade filosofiskt literära dialoger
»Corte na aldeia e noites de inverno» blifvit
ansedd för grundläggaren af den retoriska prosan
i Portugal. Inom historieskrifningen fortsättes
krönikeförfattandet från föregående sekel. Bland
författare märkas Garcia de Resende, kompilatören
af »O cancioneiro geral», Fernão Lopes de Castanheda
(d. 1559), João de Barros (d. 1570), hvars berömda
»Asia portugueza» i 4 dekader fortsattes af Diogo
do Couto (d. 1616), samt Damião de Goes (d. 1573),
hvars hufvudverk, Emanuel den stores krönika,
är skrifvet med stor samvetsgranhet och ansats
till historisk kritik. Ett särskildt intresse ega
åtskilliga af dessa krönikor genom författarnas
liffulla skildringar af sjelfupplefda tilldragelser
och erfarenheter från Indien. Den förut omnämnde
Frei Bernardo de Britos (d. 1617) stort anlagda
»Monarchia lusitana», som blott hinner fram till den
portugisiska statens grundläggning, är visserligen
uppfylld af vidunderliga berättelser, men genomandas
af en glödande patriotism och är skrifven på ett
rent och korrekt språk. Krönikeframställningen når
sin fulländning hos Frei Luiz de Sousa (d. 1632),
som bl. a. skrifvit »Vida de Dom João III», och som
för sin förträffliga behandling af språket vunnit
välfortjent erkännande, liksom i ännu högre grad
Jacintho Freire d’Andrade (d. 1657) genom sin »Vida
de Dom João de Castro», hvilken anses såsom mönstret
för klassisk prosa. Den förut nämnde mångsidigt
begåfvade och produktive Manoel de Mellos liffulla
historia om kriget i Katalonien är olyckligtvis för
den portugisiska literaturen skrifven på spanska; på
portugisiska skref han några förträffliga historiska
uppsatser, »Epanaphoras». En framstående prosaist
och framförallt århundradets utmärktaste andlige
vältalare var Padre Antonio Vieira (d. 1697).
Det allmänna förfallet inom den portugisiska poesien
vid slutet af 17:de årh. fortfor under det 18:de,
och det nya, den 4:de perioden karakteriserande
fransk-klassiska inflytandet var icke af den art,
att det förmådde åstadkomma någon vidare förändring
till det bättre. Den nya smakens kodex, Boileaus »Art
poétique», öfversattes på vers af Francisco Xavier de
Meneses (d. 1743), som till yttermera visso enligt
alla konstens regler författade ett torrt epos,
»Henriqueida». Konung Johan V (1706–50) sökte i
allt imitera Ludvig XIV, och hela verksamheten på
det andliga området fick en officiel prägel. Han
inrättade 1721 efter franskt mönster en Academia real
da historia portugueza,
hvilken dock ej fick någon synnerlig betydelse. Af
större vigt var det 1756 efter det liknämnda romerska
bildade lärda samfundet Arcadia ulissiponense,
hvars syfte var att restaurera poesien och rensa
språket, allt under förening af den nya smakens
fordringar med efterbildandet af de nationella
klassikerna från 1500-talet. Detta samfund räknade
bland sina medlemmar många af tidens literära
förmågor. Pedro Antonio Correia Garção (d. 1772)
författade bl. a. horatianska oden, hvaraf några
rätt förtjenstfulla, samt sökte reformera teatern
genom sina tvänne klassiska lustspel. Antonio Diniz
da Cruz e Silva (d. 1790) vann stort beröm för sitt
förträffliga, mot presterna riktade komiska epos »O
hysope» (Vigvattensvippan), hvilket ingalunda är
en blott efterbildning efter Boileau, utan fullt
originelt. Domingo dos Reis Quita (d. 1770)
upptog icke utan framgång den gamla bukoliska
arten och skref en tragedi i fransk smak. Manoel de
Figueiredo (d. 1801) egnade sin förmåga åt teatern
samt författade en mängd komedier och en tragedi,
hvilka dock (de publicerades också först efter
hans död) blefvo af ringa inflytande. Emellertid
tillhörde icke alla tidens diktare detta samfund,
och man bildade t. o. m. opposition deremot. Främst
bland dessa anti-arcadister står Francisco
Manoel do Nascimento (1734–1819), bekant under
skaldenamnet Filinto Elysio. Representant för den
stränga klassiska stilen, korrekt och elegant, visar
han i sin lyrik en fint bildad talang, om än icke
egentligt snille. Trakasserad i fäderneslandet såsom
encyklopedist, tillbragte han större delen af sitt lif
i Frankrike, der han omsider påverkades af den nya,
romantiska skolan och bl. a. till portugisiskan
öfversatte Chateaubriands »Martyrs». Såsom den
förste införaren af romantiken vann han dock för
ögonblicket ingen genklang i Portugal, men såsom
klassisk skald bildade han skola, och bland desse
s. k. »filintistas» märkas Bento Luiz Vianna, Antonio
Ribeira dos Santos, Nicolao Tolentino d’Almeida
m. fl. Emellertid hade Arcadian obemärkt afsomnat
1774, och poesien förde mer än någonsin ett tynande
lif. 1790 bildades ett nytt samfund, den s. k. Nova
Arcadia, som dock snart upplöstes (1806). Ur detta
sällskap framgick den berömde Manoel Barbosa de
Bocage (1765–1805), som anses för den främste bland
århundradets diktare och vunnit stor popularitet i
Portugal. Att han var ett verkligt skaldesnille, kan
ej häller förnekas; men han var en ostadig, lättretlig
ande, som aldrig hann fram till harmoni. Han var icke
så strängt skolad som Nascimento, egde icke en så fint
bildad smak och behandlade språket något vårdslöst;
men han egde en oerhörd lätthet att producera
och ett stort välde öfver formen, och hans lyrik,
särskildt hans sonetter, höra till det bästa i den
portugisiska literaturen. Äfven han bildade skola, men
desse s. k. »elmanistas» (efter B:s skaldenamn Elmano
Sadino), som icke egde mästarens snille, imiterade
mera hans fel än hans förtjenster och äro utan
betydelse. Till den nya Arcadian hörde också Padre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
