Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Prechti ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
historisk utveckling, så att i afseende på tiden
några folk kunna sägas vara tillbakasatta, andra
föredragna. Detta är nådavalets timliga betydelse. Men
enär vidare erbjudande af nåd icke upphäfver
menniskans sjelfbestämmelse, i det att hon kan
undandraga sig eller afvisa nåden och, äfven om hon
af den är fattad, sedermera affalla, blir nådavalets
förverkligande med hänsyn till evigheten beroende af
hennes tro och således hon sjelf äfven orsaken till
sin förtappelse. Ur det allmänna nådavalet framgår
derför dels nådavalet i inskränkt mening, eller
utkorelsen (praedestinatio l. electio), d. v. s. Guds
beslut att gifva den eviga saligheten åt alla dem,
som tro på Kristus och i denna tro framhärda intill
änden, dels förkasteisen (reprobatio), d. v. s. Guds
beslut att i den eviga osaligheten lemna dem, som
icke tro. – Lärostriderna om denna fråga begynte
egentligen först med Augustinus (d. 430), ty före hans
tid hade kyrkan i allmänhet ansett, att den enskildes
predestination till salighet vore beroende af Guds
förutvetande (praescientia), och att, beträffande
det onda, Gud väl vore upphofsman till straffet
derför, men icke till skulden. Augustinus åter lärde,
att Gud genom ett ovilkorligt rådslut bestämt att
ur massan af den förtappade menskligheten frälsa
några, på hvilka nåden derför verkade oemotståndligt
(gratia irresistibilis) och ej häller kunde förloras,
enär Gud gaf de utkorade ihärdighetens gåfva (donum
perseverantiae). De, som icke voro utkorade, lemnades
åt det förtjenta förderfvet. Pelagianismen deremot
grundade predestinationen på Guds förutvetande om
menniskans fria sjelfbestämmelse, semipelagianismen
på Guds förutvetande om menniskornas sedliga
beskaffenhet. På synoderna i Orange och Valence 529
segrade en modifierad augustinism, som inskränkte
predestinationen i afseende på de förkastade till
ett blott förutvetande samt med tystnad förbigick
Augustinus’ lära om den oemotståndliga nåden och
nådavalets partikularism. I 9:de årh. förnyades
striden genom Gottschalk, som antog en dubbel
predestination: en till salighet och en till
fördömelse. Då den tidens teologer hade mycket
delade åsigter om denna utbildning af Augustinus’
lära, uppsköts på riksförsamlingen i Savonnières
859 afgörandet till en senare tid. Medeltidens
teologi bibehöll i allmänhet det augustinska
systemets förutsättningar, men modifierade det genom
pelagianska och semipelagianska element, hvaremot
bl. a. Bradwardina och Wicliff återupptogo den stränga
augustinismen, som äfven i början hyllades af alla
reformatorerna. Luther gaf kraftigt uttryck deråt i
sin 1525 författade skrift »Om den bundna viljan» (»De
servo arbitrio») och Melanchthon i den första upplagan
af sin dogmatik (»Loci communes ») af 1521. Men
1535 utbytte han denna redan 1527 ändrade ståndpunkt
mot en synergistisk, och äfven Luther bragtes – till
följd af den djupa betydelse han tillade nådemedlen –
alltmer från sin förra åskådning. Konkordieformeln
sökte lösa frågan genom att skilja mellan en allmän,
fastän vilkorlig, predestination till salighet,
som endast genom menniskans motstånd öfvergår till fördömelse,
och ett blott förutvetande i afseende på de
förkastade. Zwingli och i synnerhet Calvin
gjorde den konseqvent utbildade augustinismen
(dubbel predestination) till kännemärke för den
reformerta kyrkan, som likväl delade sig i två
partier beträffande frågan huruvida det gudomliga
rådslutet vore fattadt före eller efter syndafallet
(se Infralapsarier). Den senare
åsigten segrade på synoden i Dordrecht 1618. Den
tysk-reformerta kyrkan förblef tämligen oberörd af
hela denna lära, och amyraldismen samt pajonismen
(se Amyraut och Pajon) sökte en förmedling mellan
nådens allmänhet och nådavalets partikularism. En
egendomlig form af predestination framställdes i
nyare tid af Schleiermacher, som antog en allmän
predestination till salighet, så att slutligen
alla skola gripas af nåden och saliggöras. I den
romersk-katolska kyrkan återupptog jansenismen
(se Jansenius) Augustinus’ lära, men blef
fördömd som kättersk. – De olika teorierna angående
predestinationen äro således augustinismen, som
lägger uteslutande vigt på den gudomliga faktorn, och
pelagianismen, som lägger lika uteslutande vigt på den
menskliga, samt, såsom förmedlare mellan dessa bägge
ytterligheter, semipelagianismen och synergismen,
hvilka lägga tyngdpunkten på den menskliga sidan,
och den evangelisk-lutherska kyrkan, som lägger
tyngdpunkten på den gudomliga. Att lösningen af
frågan hittills endast tillnärmelsevis lyckats, beror
på att, såsom någon sagt, predestinationslärans
lösning är lösningen af det religiösa problemet
öfver hufvud. Jfr Determinism och Nåd.
K. H.
Predestinera (Lat. praedestinare), förutbestämma, af
evighet bestämma till evig salighet eller fördömelse;
på förhand utköra.
Predika (af Lat. praedicare, utsäga, förkunna),
tolka religionens lärdomar vid en gudstjenst,
förkunna Guds ord, hålla ett andligt uppbyggelsetal;
ideligt och långrandigt tala om samma sak; hålla ett
straff- eller förmaningstal. – Predikant, person,
som håller en predikan; titel på innehafvarna af
vissa presterliga sysslor (bataljons-, bruks-, hof-,
kapell-, slottspredikant).
Predikament (af Lat. praedicare, utsäga, omtala),
sinnesförfattning, lynne, tillstånd, läge, situation.
Predikan kallas af ålder ett offentligt förkunnande
(Lat. praedicatio) af Guds ord i akt och mening att
meddela menniskor salighetens kunskap samt derigenom
bilda och uppfostra dem för Guds rike. Den kristliga
predikan är lika gammal som kristendomen sjelf. Den
har ock i alla tider förekommit inom den kristna
församlingen. Men den inskränker sig icke till den
i egentlig mening kristna kyrkan. Redan i Gamla
förbundet (hos judarna) utgjorde Guds ords predikan,
särskildt genom profeterna, en vigtig del af den
gudomliga nådeshushållningen. – Den kristliga
predikan framträder i sin allra första begynnelse
såsom missionspredikan, medelst hvilken apostlarna och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
