Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Preussen, konungarike i norra Europa, största staten i Tyska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
antog konungatiteln, fästes denna vid det suveräna
hertigdömet Preussen och ej vid kurfurstendömet
Brandenburg, som stod i vasallförhållande till
kejsaren, och på sådant sätt kom Preussen att gifva
sitt namn åt hela den hohenzollernska monarkien. Om
kurfurstendömet Brandenburgs historia till 1701 se
Brandenburg, sp. 1038–40.
Konungariket Preussen (1701–närv. tid). Fredrik I
(1701–13), hvilken d. 18 Jan. 1701 i Königsberg
kröntes till P:s förste konung, var en praktlysten
och fåfäng monark, som mycket omhuldade konst och
vetenskap, men äfven befordrade landets materiella
förkofran, t. ex. genom sammanbindningen af Pregels
och Memels flodområden. I det spanska tronföljdskriget
understödde han kejsaren med en hjelpkår under
Leopold af Dessau, och i Utrecht-freden, som dock
afslöts efter konungens död, fick P. bekräftelse på
konungavärdigheten samt det s. k. öfre qvarteret
af Geldern. Fredrik förvärfvade äfven några andra
områden, nämligen Mörs, Tecklenburg och Lingen,
Neufchâtel med Valangin, Peterberg, Tauroggen och
Serrey. Hans son Fredrik Vilhelm I (1713–40) var
i motsats till fadern en sparsam, prosaisk person,
som dock är af vida större betydelse än fadern i sitt
lands historia. Genom sin stora sparsamhet satte han
sitt lands finanser i ett utmärkt skick och fick medel
att förbättra dess åkerbruk och andra näringar samt
att skaffa sig en ypperlig armé. Årligen afsattes
stora summor till landets materiella förkofran
och till understöd för invandrare från utlandet,
och han mottog i sina stater 20,000 från Salzburg
förjagade protestanter. En mängd städer och byar
anlades. Armén ökade han från 38,000 till 83,000
man, af hvilka en stor del värfvades i utlandet,
på det att ej för mycket folk skulle ryckas
från åkerbruket. Äfven arméns organisation och
exercis förbättrades, hvarvid konungen kraftigt
biträddes af Leopold af Dessau. För den inre
förvaltningen inrättades ett enda centralämbetsverk,
Generaldirektorium eller Generaloberkriegs-,
finanz- und domänendirektorium på fem afdelningar;
ämbetsmännen vandes vid samma punktlighet och
lydnad som armén. Sjelf var konungen ett föredöme
för sparsamhet och enkelhet i lefnadssättet samt för
trogen pligtuppfyllelse, egenskaper, som sedermera
synnerligen utmärkt P:s folk och ämbetsmän. I sin
utrikespolitik höll han sig troget till kejsaren,
hvilken utöfvade stort inflytande på honom genom P:s
minister i Wien v. Seckendorf. Trots sin vurm för
soldater var konungen fredsälskande och deltog endast
i ett krig, det stora nordiska. Då under Karl XII:s
vistelse i Turkiet ryska och polska trupper inryckte i
Svenska Pommern och intogo Stettin, lyckades Fredrik
Vilhelm förmå dem att till honom öfverlemna staden
mot det att han hindrade svenskarna att från Pommern
anfalla dem. När Karl 1714 åter vändt till Pommern
och Fredrik Vilhelm ej ville utlemna staden, börjades
fientligheter, som slutade så, att preussarna intogo
hela Pommern och Rügen. Kriget slöts genom freden
i Stockholm 1720, då P. behöll södra
Vorpommern med Stettin (d. v. s. landet från Oder till
Peene) samt Usedom och Wollin, men betalte Sverige
2 mill. riksdaler. – Under polska tronföljdskriget
(1733–35) deltogo några preussiska trupper i
kejsarens strid mot fransmännen. Men då denne icke
ville tillfredsställa P:s anspråk på arfsrätten
till hertigdömena Jülich och Berg, uppstod vid
Berlin-hofvet ett missnöje mot habsburgarna, som
snart ledde till vigtiga följder. När nämligen
den tyske kejsaren Karl VI dog, ungefär samtidigt
med Fredrik Vilhelm, vägrade dennes son och
efterträdare Fredrik II den store (1740–86)
att erkänna den s. k. pragmatiska sanktionen,
enligt hvilken Maria Teresia skulle efterträda sin
fader Karl VI, enär de vilkor, under hvilka denna
sanktion 1728 erkänts af P., icke uppfylts. Han
framställde tvärtom egna anspråk på Schlesien och
inryckte snart i landet, under det att samtidigt
andra fiender angrepo Maria Teresia från andra
håll (Österrikiska tronföljdskriget). Schlesiens
till en stor del protestantiska befolkning mottog
preussarna välvilligt, och nästan hela landet
intogs utan motstånd. Efter Fredriks segrar vid
Mollwitz (1741) och Chotusitz (1742) erbjöd Maria
Teresia fred, och detta Fredriks deltagande i det
österrikiska tronföljdskriget, som vanligen kallas
det första schlesiska kriget, afslöts genom freden
i Breslau (1742), hvarigenom P. vann Schlesien
utom Teschen, Troppau och Jägerndorf samt dessutom
grefskapet Glatz (sammanlagdt 38,500 qvkm. och 1,5
mill. innev.). Under de följande åren hade Österrike
sådana framgångar emot sina öfriga fiender, att det
började tänka på att återtaga Schlesien. Fredrik
beslöt då att förekomma anfallet och började det
s. k. andra schlesiska kriget (1744–45). Efter
sina segrar öfver österrikare och sachsare vid
Hohenfriedberg (1745) och Sorr (s. å.) samt
Leopolds af Dessau seger öfver österrikarna vid
Kesselsdorf (s. å.) afslöt han fred i Dresden
(s. å.). Breslau-freden bekräftades, och Maria
Teresias gemål, Frans Stefan, erkändes såsom kejsare,
men Fredrik ålade Sachsen att betala 1 mill. thaler
i krigskontribution. Österrikes längtan att återvinna
Schlesien gaf Fredrik orsak att med detta land börja
ett nytt krig, det s. k. sjuåriga kriget (1756–63), i
hvilket äfven Ryssland, Frankrike, Sachsen och Sverige
uppträdde som hans fiender. Fredrik, som understöddes
endast af England och några små tyska stater, lyckades
dock att behålla sitt land oförminskadt, om det
än blef svårt utmattadt. Med mycken ifver började
han nu arbeta på landets upphjelpande. Förlusten
af menniskor sökte han ersätta genom att uppmuntra
invandringen; genom stora byggnadsföretag gaf han
arbetsförtjenst. Han stiftade en bank i Berlin och
förbättrade postväsendet. Sedermera vidtog han flere
finansiella åtgärder, såsom höjande af afgifterna
på tobak, vin och kaffe, hvilket framkallade
missnöje. Armén reorganiserades. Till Ryssland slöt
han sig efter kriget för att sålunda trygga sig mot
Österrike. Derigenom blef han äfven invecklad i Polens
angelägenheter och framställde 1769 den första planen
att dela Polen. Denna kom dock ej till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
