Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Profetera ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
profeterade i afgudarnas namn eller falskligen gåfvo sig
ut för att tala i Herrens namn (Jer. 23: 13 och 29:
23). Såsom den siste gammaltestamentliga profeten
uppträdde Johannes döparen (Luk. 16: 16). – I
Nya test. kallas först och främst Jesus sjelf »den
profeten af Nasaret» (Matt. 21: 11; Joh. 6: 14;
Ap. gern. 3: 22). Profetnamnet gafs äfven i den första
kristna församlingen åt vissa församlingslärare,
hvilka af Herrens anda undfått den s. k. profetians
gåfva, eller gåfvan att till åhörarnas uppbyggelse
hålla korta förmanings- och tröstetal (1 Kor. 12
och 14; 2 Kor. 2: 14–17). Endast undantagsvis
omnämnes hos de nytestamentlige profeterna
äfven den förutsägande profetians gåfva (jfr
Ap. gern. 11: 27; 21: 10). »Johannes uppenbarelse»
är det Nya testamentets s. k. profetiska bok.
J. H. B.
Profetera, förutsäga kommande ting, förutspå, uppträda
såsom siare, med hänförelse förkunna; hålla religiösa
föredrag. – Profetisk, förutsägande; aningsfull,
framsynt. – Profetissa, sierska; spåqvinna (se
Profet).
Profetia (Lat. prophetia, Grek. profeteia) är i
biblisk mening och i detta ords allmännaste bemärkelse
hvarje muntligt eller skriftligt meddelad gudomlig
uppenbarelse. Den gammaltestamentliga profetians
urbild är gifven i de bägge afslutningarna af
den mosaiska lagstiftningen, som förefinnas i
3 Mos. 26 och 5 Mos. 28. De ämnen, kring hvilka
den gammaltestamentliga profetian hufvudsakligen
rör sig, äro dels den för handen varande och
kommande syndiga utvecklingen, som af profetian
skoningslöst blottas, och hvars straffskyldighet
och dom lika skoningslöst förkunnas, dels ock
mensklighetens frälsning från synden och undgående
af domen genom den utlofvade Messias, all verldens
frälsare samt föremålet för all verldens längtan
och hopp. Denna s. k. messiasidé utgör ock derför
profetians medelpunkt och träder efter hand
fram i allt klarare och bestämdare konturer. Det
s. k. »protevangeliet» (i 1 Mos. 3: 15) innehåller
också det första, om än mycket allmänt hållna
budskapet om en kommande frälsare för det fallna
slägtet. Der säges nämligen blott, att frälsningen
skall förverkligas genom »qvinnans säd». Med löftet
till Sem i Noaks profetia om hans söner (1 Mos. 9:
26–27) inskränkes det mysteriöst dunkla, men dock
så innehållsdigra protevangeliet till ett bestämdt
folkområde (Sems). Genom profetian i 1 Mos. 12: 2–3
får samma löfte en ytterligare koncentrering genom
hänvisningen på ett visst folk inom detta område,
Israels folk med Abraham till stamfader. På det
första urvalet af Abraham ensam bland alla Sems
stamhufvud följer vidare ett nytt urval af en enda
bland Abrahams åtta söner, Isak, och än vidare
i dennes son Jakob. Genom profetian i 1 Mos. 49
öfverflyttas den abrahamitiska välsignelsen på
Juda och hans efterkommande. Under den mosaiska
tiden är emellertid allt i fråga om frälsningen
ännu blott i allmänna drag angifvet. Visserligen
utlofvas vidare ett stadigvarande profetämbete
(5 Mos. 18: 15–19), äfvensom ett presterligt och
öfverstepresterligt
ämbete för evärdlig tid (2 Mos. 29: 28). Äfven
konungadömet ställes i utsigt såsom en möjlighet
(5 Mos. 17: 14 ff.). Men ingenstädes säges, att
dessa ämbeten skola finna sin förbindande enhet i
en enda person. Denna jämförelsevis dunkla karakter
bibehåller profetian äfven under Samuels tid. Först
under den israelitiska teokratiens höjdpunkt, under
Davids och Salomos tider, framträder löftet om en
personlig Messias, hvilken såsom en äkta Davids
ättling skall bestiga Davids tron och innehafva ett
evigt öfverstepresterligt konungadöme, förenadt
med gudomligt sonskap. Under det derpå följande
förfallets tid står den messianska profetian tills
vidare stilla i sin utveckling. Men så mycket
klarare framträder densamma hos Esaia (7: 14; 9:
6–7; 11: 1–5). Af Davids hus skall en verldskonung
framgå, hvilken skall regera öfver ett fridsrike
utan ände, och öfver hvilken Jehovahs ande skall
hvila såsom aldrig tillförene. Denna davidska
konungabild släppes aldrig ur sigte af den derpå
följande profetian (jfr Mika 5: 1 ff.; Hesek. 34:
23 ff.; Sak. 9: 9). En annan sida af profetians
messiasbild möter oss i skildringen af »Jehovahs
rättfärdige tjenare» (hos Es. 40–66; Hesek. 34:
24; Sak. 3: 8). Denne framträder såsom den äkta
representanten för Israels tjenareställning. Ehuru
varande en Guds egen profet och egande Herrans ande
utan mått, mottages han dock ej, utan föraktas och
dödas. Men förnedringen skall endast bidraga till
hans sanna upphöjelse. Hos den senare profetian
under babylonska fångenskapen återfinnes såväl den
messianska förnedrings- som konungabilden. Särskildt
hos Daniel förekomma de bägge i den innerligaste
förening (jfr Dan. 7). Likaså hos Sakarja (kap. 3:
8–9; 6: 12–13; 9: 9; 11; 13: 7), der den utlofvade
Jehovahs herde säges vara prest och konung i en
person och såsom sådan skolande gifva sig sjelf
till ett försoningsoffer. Jfr W. Rudin: »Inledning
till profetian i det gamla testamentet» (1884). –
Om den nytestamentliga profetian såsom en särskild
art af kristendomsförkunnelse se Predikan och Profet.
J. H. B.
Pro fide et christianismo (fullst. Societas
svecana pro fide et christianismo, Lat., »Det
svenska samfundet för tro och kristligt lif»), ett
religiöst sällskap, hvars uppgift framgår af namnet
och ännu tydligare af den omständliga försvenskning
af detsamma, som sällskapets stiftare gjorde:
»Ett samfund, som med yttersta sorgfällighet bör
befordra christendomens tillväxt och utöfning i
Svea rike». Såsom sin stiftelsedag räknar det d. 27
Mars 1771, och stiftaren var hofpredikanten dr Karl
Magnus Wrangel, hvilken efter en tioårig vistelse i
England och Amerika såsom prest vid dervarande svenska
församlingar bildade detta sällskap i Stockholm
efter förebilden af den redan då gamla föreningen
»For promoting christian knowledge». Samfundet, som
med flit och energi arbetade för sitt mål i tvänne
»divisioner, pastoral-divisionen och
uppfostrings-divisionen, hade äfven flere utländska ledamöter och
tillväxte hastigt. Utgifterna bestredos dels genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
