- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 13. Pontin - Ruete /
349-350

(1889) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Provinsialläkare ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vanligen till samma antal som provinsen sände till
allmänna riksdagar. Alla adelsmän inom provinsen
skulle infinna sig. Hvad presterna angår, kallades
biskop med några af kapitlet och en prest af hvart
härad. Från städerna kallades en borgmästare och
en rådman eller annan borgare, för bönderna en af
hvart härad. Formerna för mötenas verksamhet voro
ock desamma, som användes vid riksdag. Af och bland
rådet utnämnda kommissarier tillsatte landtmarskalk
och talmän. Alla stånden samlades på ett rum för att
åhöra propositionen , de öfverlade sedan hvart och
ett för sig, besökte hvarandra och kommissarierna
genom deputationer m. m. 1657 skulle t. o. m. enligt
konungens befallning vid hvarje möte tillsättas ett
sekret utskott, inför hvilket en närmare redogörelse
för utrikes förhållandena skulle meddelas. Bortser man
från landtdagarna i Malmö, fattade provinsialmötena ej
beslut i andra frågor än sådana, som rörde utskrifning
och bevillning. Stundom inträffade det, att man ej
kunde förmå ett landskaps ständer att bevilja hvad
regeringen begärt, men i allmänhet kom man lätt till
rätta med dem genom att låta det ena provinsmötet
inverka på det andra. Se bl. a. »Sveriges Ridderskaps
och Adels riksdagsprotokoll», d. VI (äldre serien)
samt C. G. Styffe: »Landtdagen i Malmö år 1669»
(1845) och »Landtdagarne i Vestergöthland 1676»
(1848). K. B-n.

Provinsialråd (Ital. consiglio provinciale; Fr. conseil
provincial
) benämnes provinsrepresentationen
uti Italien (se d. o., sp. 913) och i Belgien
(se d. o., sp. 162). Om provinsialråd (consejo
provincial
) i Spanien se Spanien (Förvaltning). –
Jfr Provinsialdeputation och Provinsialständer.

Provinsialständer (provinsständer), en efter
ståndsgrundsatsen ordnad representation för ett
landskap l. en provins. Sådana finnas i Preussen
(provinzialstände) sedan 1823. De hafva endast
rådgifvande myndighet. Deras sammankomst benämnes
provinziallandtag (se vidare Preussen, sp. 222 och
231). – Efter det preussiska mönstret ordnades i
Danmark genom förordn. af d. 15 Maj 1834 rådgifvande
provindsialstænder. Fyra ständerförsamlingar skulle
finnas: 1 för östiften, 1 för Nörrejylland, 1 för
Slesvig och 1 för Holstein (hvartill d. 8 Mars
1843 lades en för Island under namn af Allting,
se d. o.). Dessa provinsständer, som utgjordes
af medlemmar, utsedda dels af konungen, dels af
och ibland olika klasser af jordegare i landet,
sammanträdde hvartannat år till 1848, då de
upphörde efter den nya grundlagens införande. Efter
undertryckandet af upproret i Slesvig och Holstein
och till dessa lands skilsmässa från Danmark funnos
i dem lagstiftande provinsständer. – Provinsständer
(Holl. provinciale staten) är den häfdvunna, ehuru
numera, sedan ståndsskilnaden upphäfts, oegentliga
benämningen på de nederländska provinsernas
representation (se Nederländerna, sp. 928,
929). – Om de fordom i Sverige tidtals till möten
inkallade provinsständerna se Provinsialmöten. –
Jfr Provinsialdeputation och Provinsialråd.

Provinsialsynod. Se Synod.

Provinsiel, som är utmärkande för en provins;
som ej öfverensstämmer med bruket i hufvudstaden,
landsorts-, småstadsaktig.

Provinsrosor (T. provinzrosen), en genom det falska
uttalet vilseledande benämning på rosor, som härstamma
från den franska staden Provins (namnet borde således
uttalas pråvä’ng-rosor).

Provision (af Lat. provisio, förutseende, omtanke),
handelst., godtgörelse åt mellanhand vid affärer;
mäklare- eller agentarvode; kommissionsprocent. Jfr
Kommission och Acceptprovision.

Provisionel. Se Provisorisk.

Provisor (Lat., af providere, ombesörja), en
apotekares biträde. Se Apotekare.

Provisorisk, provisionel (Fr. provisoire,
provisionnel,
af Lat. providere, på förhand anskaffa),
förberedande, öfvergångs-, inrättad, begagnad eller
vidtagen tills vidare (under afvaktan på sakens
definitiva ordnande). Provisorisk regering, styrelse,
som under en revolution upprättas, innan en definitiv
regering hinner konstitueras.

Provisorisk befästning l. halfpermanent verk kallas
en sådan befästning, som är ämnad att ersätta en
permanent befästning, hvilken af en eller annan
orsak ej kommit till stånd. Till sin motståndsförmåga
(dimensioner) bör en sådan derför, så vidt möjligt är,
likna ett permanent fästningsverk. Men, enär den måste
byggas på kort tid (3 till 6 veckor) och vanligen
under krigets lopp, närmar sig utförandet mera den
passagera befästningens l. fältbefästningens (se
d. o.). Såsom materialier användas jord, trä och
jernvägsskenor. Murningsarbeten kunna endast undantagsvis
förekomma och utföras då i cementbruk. När det
provisoriska befästningssättet nyttjas för befästande
af sådana positioner, hvilka under krigets gång genom
ett särskildt krigsläge erhållit en större strategisk
betydelse, börjar man vanligen med att fältmässigt
förstärka platsen med passagera befästningar, hvilka
sedermera i mån af tid och arbetskrafter ytterligare
förstärkas genom provisoriska befästningar (Plevna).
O. A. B.

Provisorium (Nylat.: se Provisorisk), provisoriskt
tillstånd; provisorisk regering.

Provocera (Lat. provocare), utmana, trotsa, reta,
egga.

Provokation (Lat. provocatio), utmaning, eggelse,
upphetsande; vädjande. – I det forna Rom vad till
folket från en ämbetsmans dom. Provokationen fick
ega rum endast i brottmål och gällde företrädesvis i
fråga om kropps- och lifsstraff. Provokationsrätten
betraktades såsom ett palladium för medborgarna. Den
blef dem tillförsäkrad först genom Valerius’ lag (509
f. Kr.) omedelbart efter konungadömets afskaffande
och sedan genom flere lagar. Mot diktatorns dom
var provokation icke medgifven, åtminstone icke
före decemvirallagstiftningen. Sedan de ständiga
brottmålsdomstolarna, hvilka dömde i folkets namn,
inrättats, förlorade provokationen nästan all
betydelse. R. Tdh.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:31:41 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfam/0181.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free