Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Puerperium ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1773 började han sitt fälttåg, intog fästningar,
nedhögg de adlige godsegarna och begick en mängd
rysligheter. Han proklamerade böndernas frihet och
vann derigenom allt flere anhängare samt omgaf sig med
ett slags hofstat. En mot honom sänd armé blef slagen,
och P. besatte Samara samt belägrade Orenburg. Ända
bort till Moskva sträckte sig hans inflytande; hans
utskickade bearbetade stadens pöbel, som sympatiserade
med P. Ett par nederlag, som han led i Mars 1774,
gjorde honom föga afbräck, ty i Juli intog han
Kazan och marscherade under de rysligaste grymheter
mot Moskva. Ställningen var ganska bekymmersam för
Katarina II, och upproret väckte mycken uppmärksamhet
i Europa, särskildt i Sverige, med hvilket land
P., enligt hvad man i Ryssland påstod, stod i
förbindelse. Grefve P. Panin ställdes nu med nästan
diktatorisk makt emot P., och Panins underbefälhafvare
general Michelson tillfogade P. ett afgörande nederlag
vid Tsaritsyn i Aug. 1774. P. flydde till Ural, och
då Suvorov marscherade efter honom, utlemnades P. af
de sina d. 14 Sept. och fördes fången till Moskva,
hvarest han afrättades i Jan. 1775. J. Fr. N.
Puget [pysjä’], Pierre, fransk bildhuggare, f. 1622,
d. 1694, fick sin konstnärliga utbildning i Rom,
der Bernini var barockskulpturens – liksom ock
arkitekturens – stormästare. P. följde honom i
fotspåren så noga och konseqvent, att man om
honom sade, han var »mera berninisk än Bernini
sjelf». Han lät på ett högst öfverdrifvet sätt den
pittoreska principen, måleriets grundsats, rörelsen,
få intränga på plastikens område; men nekas kan ej,
att han oftast visar mycken energi i uppfattningen,
samt att han i insigt och samvetsgrann utbildning
af formen hör till de bäste af denna riktnings
målsmän. Hans bästa arbeten finnas i Louvre, som
har en särskild sal, »Salle de Puget», nämnd efter
honom. Der ser man Milon frän Kroton (1682), en man,
som förgäfves söker fria sig från ett lejons klor,
Persevs befriar Andromeda (1684), rent pittoreskt
komponerad, vidare en Herkules samt en högrelief:
Alexander och Diogenes. Dessutom finnes af honom i
S. Maria di Carignano en S. Sebastian, framställd
med stor anatomisk insigt, vridande sig i sina qval.
C. R. N.
Puget, Rosalie du. Se Du Puget.
Puget sound [pjudjet saund], en djup, i flere armar
delad vik af Stilla hafvet på nordvestra kusten
af territoriet Washington i Förenta staterna,
bildar sydöstra fortsättningen af San Juan de
Fuca-sundet, med hvilket det sammanhänger genom
Admiralty inlet. Vid P. ligga flere utmärkta hamnar,
af hvilka de båda förnämsta, Tacoma och Olympia,
genom Oregonjernvägen stå i förbindelse med Norra
Pacifikbanan.
Puggaard [-gård], Hans Kristoffer Vilhelm, dansk
geolog, född i Köpenhamn d. 23 Maj 1823, blef
student 1840, Polyteknisk kandidat 1846 och vann
universitetets guldmedalj för en afhandling om Möens
geologi 1850. Samma arbete i utvidgad form skaffade
honom doktorsgraden i Bern 1851. År 1858 utarbetade
P. en geologisk beskrifning öfver halfön Sorrento
till »Bulletin de la société géolog. de France». Död
d. 14 Aug. 1864. E. Ebg.
Pugilatus, Lat., knytnäfvestrid (se d. o.).
Pugin [pju’dsjin], Augustus Welby Northmore, engelsk
arkitekt, son och lärjunge af arkitekten och tecknaren
Auguste P. (f. i Frankrike 1762, d. i London 1832),
f. i London 1812, d. 1852, var liksom fadern en ifrig
odlare af gotiken, byggde i England en mängd kyrkor i
denna stil och utgaf bl. a. Glossary of ecclesiastical
ornament and costume (1844). Äfven P:s son Edward
Welby P. (f. 1834, d. 1875) uppförde många byggnader
(kyrkor, skolhus m. m.) i gotisk stil.
Puglia. Se Apulien.
Pugnani [punja’ni], Gaetano, italiensk violinist,
f. 1727 i Turin, d. derst. 1803, lärjunge af Somis,
blef 1752 förste violinist vid hoforkestern i Turin,
företog 1754–70 konsertresor, tillbragte derunder
flere år i London såsom konsertmästare vid Italienska
operan och anställdes 1770 såsom kapellmästare vid
hofteatern i Turin. Bland hans lärjungar blef Viotti
den mest berömde. Utom 10 operor, hvilka väckte föga
uppmärksamhet, skref P. violinkonserter, sonater
och kammarmusik.
Puhakka, Anders, finsk folkskald, f. 1816 i
Kontiolaks socken af norra Karelen, der han af
sin fader ärfde ett nybyggarehemman. Såsom skald
är P. märklig genom sitt nyktra, ofta skämtsamma
lynne och sina versers strängt metriska byggnad. Han
valdes till ledamot af Januariutskottet 1862 och till
representant för Libelits domsaga vid landtdagarna
1863–64, 1872, 1877–78 och 1882, vid hvilka han
gjort sig bemärkt genom sina ordrika, ofta skämtsamma
anföranden. O. G.
Puhuri, Finsk mytol. Se Pakkanen.
Puisaye [-sä], Joseph de, grefve, fransk partigängare,
f. 1754, blef 1791 maréchal de camp i franska
armén. Genom sitt giftermål med en dotter till
marquis de Mesnilles erhöll han stora gods i
Normandie och bildade der, då franska revolutionen
tog en för rojalisterna alltmera hotande riktning,
en rojalistisk trupp, med hvilken han 1793 slöt
sig till general Wimpfens här. Han blef emellertid
slagen af konventets trupper och måste fly till
Bretagne, der han sedermera blef främste ledaren
af de rojalistiska rörelserna. Han lyckades förmå
engelska ministèren till den bekanta expeditionen
till Quiberon 1795. hvilken dock misslyckades, och
nya försök af P. att å andra orter fortsätta striden
mot republikanerna hade icke bättre framgång. Under
sommaren 1797 måste P. lemna Bretagne. Han begaf sig
då till London samt erhöll af engelska regeringen
en landsträcka i Canada. Efter freden i Amiens 1802
återvände han till London, der han utgaf Mémoires du
comte de P., hvilka väckte mycket uppseende. Äfven
efter det bourbonerna återfått Frankrikes tron
stannade P. i England, der han afled 1827.
P. O. Bm.
Puiseux [pyisö], Victor Alexandre, fransk matematiker,
f. 1820, blef professor vid universitetet i Besançon
1844, docent vid normalskolan i Paris 1849 och
professor i astronomi vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
