Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pungekorren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att utmärka sanskrits »cerebraler» (till ljudet
ungefår Eng. t, d o. s. v.). Med öfverpunkteradt
n utmärkes äng-ljud (guttural nasal) o. s. v. Så
använder Lepsius i sitt »standard alfabet» i
stort omfång punkter (ända till tre), mest under
bokstäfverna, hvaremot t. ex. Pitman, Sundevall och
det svenska landsmålsalfabetet icke använda punkt
för sådant ändamål. I svenska tjenstgöra punkterna
öfver a och o nu som diakritiska tecken. I yngre
runskrift från och med slutet af 10:de årh. nyttjas
punkter för att öka teckenförrådet: »stungna
runor». – 2. Stycke, afdelning, artikel, paragraf, led i en
bevisföring; ställe, ort; tillstånd, belägenhet.
– 3. Matem., gränsen för en linie mot en annan
rumsstorhet. Oftast betraktas dock inom geometrien
punkter, utan att man särskildt tager hänsyn till
deras ursprungliga egenskap att utgöra gränsen
för en linie. Så betraktas t. ex. ofta en
punkt på en viss (obegränsad eller af andra
punkter begränsad) linie, och lika ofta betraktas en
punkt, utan att hänföras till någon linie. Punkten
utmärker i sådant fall blott ett ställe i rummet.
Enligt Euklides är en punkt »det, som icke har
några delar», och punkten skiljer sig derigenom
från de egentliga rumsstorheterna (linien, ytan,
kroppen). Inom geometrien förekommer en mängd olika
punkter, hvilka i förhållande till andra punkter eller
rumsstorheter hafva särskilda egenskaper och derför
erhållit särskilda benämningar, t. ex. medelpunkt,
singulär punkt o. s. v. – I algebran nyttjas
punkten såsom operationstecken för multiplikation,
likaså två punkter (:) för division. – Med punktmängd
förstås en följd af punkter, hvilka äro ordnade efter
en gifven lag. Äro alla punkterna belägna på en rät
linie, kallas punktmängden lineär. Den enklaste
lineära punktmängden är den, der punkternas afstånd
från en viss fast punkt äro lika med de naturliga
talen 0, 1, 2, 3, 4, o. s. v. – Är punkternas
antal obegränsadt, kallas punktmängden oändlig.
Med gränspunkt till en oändlig punktmängd förstås
en punkt, i hvilkens närmaste omgifning, huru liten
denna än göres, finnes ett obegränsadt antal till
punktmängden hörande punkter. Så är t. ex. för
den oändliga lineära punktmängd, hvars afstånd från
en fast punkt representeras af talen 1, 1 1/2, 1 3/4,
1 7/8, 1 15/16, o. s. v., den punkt, som svarar mot 2,
en gränspunkt. Teorien för punktmängder har
i våra dagar blifvit utbildad särskildt af
G. Cantor och erhållit en värdefull användning
vid klassifikationen af olika slags funktioner. –
4. Mek. Man benämner död punkt det läge, i hvilket
en veftapp befinner sig, när den vefstake, med
hvilken vefven medelst tappen är förenad, går
genom den af tappen beskrifna cirkelns medelpunkt.
I dessa lägen är veftappens hastighet noll.
Vefven säges då »gå öfver centrum». Medelst
svänghjul eller, såsom t. ex. vid sjöångmaskiner,
medelst två särskilda maskiner, verkande på två vid
samma maskin axel anbragta vefvar, som bilda en vinkel
sinsemellan, upphäfdes den döda punktens inflytande. –
5. Musikt. Punkten har såsom musikaliskt tecken
en flerfaldig användning. Två punkter (:) äro
repristecken. En punkt öfver eller under noten
antyder staccato; en punkt efter noten förlänger
dennas tidsvärde med hälften. I mensuralmusiken
hade punkten utom sistnämnda uppgift äfven den att
i viss mån ersätta våra taktstreck. – 6. Boktr.,
enheten för stilkägelns beräkning, efter det
franska systemet. 1 typografisk punkt är = 1/12
linie = 1/27 cm. Petit-stilen t. ex. innehåller 8
punkter. 1. Lll. 3. G. E. 4. G. R. D.
Punktera, beteckna, utmärka med punkt eller
punkter. Se Bildhuggarekonst, sp. 515, Punkterkonst,
Punkteringsmanér, Punktion.
Punkteringsmanér (punktér-manér), ett
förfaringssätt inom kopparstickets teknik, hvarvid
modelleringen uttryckes genom punkter, än tätare,
än glesare, i st. f. genom linier, hvilket eljest är
det vanliga. Punkteringsmanéret användes, i slutet
af förra och början af innevarande årh., mest för
smärre bilder, bokillustrationer o. d. eller för
återgifvande af karnationen (de nakna partierna) i
större stick. Såsom en af de förnämste konstnärerna
på detta område må nämnas italienaren F. Bartolozzi
(d. 1813). I Sverige hafva bröderna Martin i
detta manér utfört många och till en del goda
arbeten. Äfven inom miniaturmåleriet talar man om
ett punkteringsmanér, d. v. s. färgernas påläggning
punktvis. Jfr Pointillé.
Punkterkonst, en från araberna härrörande
spådomskonst, bestående deri att man slumpvis tecknar
ett antal punkter och förenar dem till figurer för
att ur dessa utforska förborgade ting. Reglerna derför
meddelas i s. k. »punkterböcker». Jfr Geomanti.
Punktion (punktur), med., operation medelst
instick af knif eller troakar för att utsläppa det
sjukliga innehållet i någon kavitet. Jfr Akupunktur
och Elektropunktur. F. B.
Punktmängd. Se Punkt 3.
Punktur. 1. Med. Se Punktion. – 2. Boktr., ett litet
med spets försedt jernredskap, som fastskrufvas
vid däckeln å tryckpressen för att, när ett ark
skall tryckas å bägge sidor, åstadkomma »register»
(d. v. s. att trycket å den ena sidan noga passar
in på det å den andra sidan tryckta). När arket
tryckes å första sidan, göra punkturerna hvar sitt
hål i arket, och då trycket sker å den andra sidan,
inpressas spetsarna i dessa hål, hvarigenom arket
får sitt bestämda läge.
Punktögon. Se Insekter, sp. 699.
Puno [pu’njo], hufvudstad i ett departement med samma
namn i sydamerikanska republiken Peru, ligger på
vestra sidan af sjön Titicaca på 3,820 m. höjd,
genom jernväg förenad å ena sidan med Santa Rosa
n. om P., å den andra med Mollendo vid Stilla
hafvet. Omkr. 3,000 innev. Staden har en liflig
transitohandel med Bolivia, deremot har det fordom
betydande bergsbruket nu alldeles upphört.
Puns (T. punzen, bunzen, Ital. punzone), ett
företrädesvis vid bearbetning af metaller, men
äfven för vissa slag af läderarbete o. dyl. användt
stålverktyg i form af ett stift, men för öfrigt
af olika groflek och med mycket vexlande form på
spetsen. Denna kan vara rund, kantig, urhålkad,
stjernformig o. s. v. Punsen slås med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
