Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Qväfning, qväfningsdöd, med., kallar man vanligen död, som inträder genom mekaniskt andningshinder - Qväfoxid, kem., förening af en atom qväfve och en atom syre, N O - Qväfoxidul. Se Lustgas - Qväfve (T. stickstoff, Fr. azote, Eng. nitrogen), kem., ett icke metalliskt grundämne - Qväglera, qvägsand. Se Flottmo - Qväkare (Eng. quakers, »darrare»), en i England uppkommen religiös sekt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af qväfning må nämnas de fall, då vid
sväljning en köttbit fastnar i luftstrupen eller då mun
och näsa med våld tilltäppas, vidare begrafning i
sandras, drunkning eller dränkning. Till det senare
slaget höra hängning, strypning och qväfning genom
sammantryckning af strupen eller bröstkorgen. Det
gifves äfven kemiska qväfningsformer, då blodets
syrsättning hindras genom främmande irrespirabla gaser
(kolsyra, koloxid, kolväten m. fl.), samt organiska,
då syrsättningen hindras genom otillräcklig eller
störd cirkulation genom lungorna (till följd
af hjert- och lungsjukdomar, gifter m. m.). De
förnämsta qväfningstecknen äro, på lefvande: blåröd
ansigtsfärg, svår andnöd med krampaktig andning,
medvetslöshet och allmänna konvulsioner, hos liket:
blodöfverfyllnad i lungorna och i högra hjerthalfvan.
F. B.
Qväfoxid, kem., förening af en atom qväfve och en
atom syre, N O, som bildas, när metaller lösas
i salpetersyra. Qväfoxid är en färglös gas, som
endast med mycket stor svårighet kan förtätas till
vätska; den brinner icke och underhåller icke
förbränning. Vid blandning med syre eller luft
förenas qväfoxiden med syre till gulröda ångor
af qväfvetrioxid (s. k. salpetersyrlighet) eller
qväfvedioxid (s. k. undersalpetersyra). Qväfoxiden
är en fullkomligt indifferent oxid.
P. T. C.
Qväfoxidul. Se Lustgas.
Qväfve (T. stickstoff, Fr. azote, Eng. nitrogen),
kem., ett icke metalliskt grundämne, hvars natur af
särskildt ämne visades 1772 af Rutherford. Qväfve
förekommer allmänt i naturen dels i fritt tillstånd i
luften, som till 4/5 af sin volym utgöres af qväfgas,
dels i förening med kol och väte i många organiska
ämnen, dels äfven i förening med syre i nitrat eller
salpetersyrade salter. Qväfve i fritt tillstånd,
af Scheele benämndt »förderfvad luft» och vanligen
kalladt qväfgas, erhåller man lätt, om man leder luft
genom ett med kopparspån fyldt och till glödgning
upphettadt rör. Kopparn upptager då och qvarhåller
luftens syre, och qväfgas återstår. Qväfve är
en färglös gas, något lättare än luft (egentlig
vigt 0,972), har ingen lukt och smak, brinner
icke och underhåller icke förbränning. Qväfgasen
underhåller icke andningsprocessen; djur dö
af qväfning i densamma. På denna omständighet
syfta ämnets såväl svenska som tyska och franska
benämningar. Qväfgas löses obetydligt i vatten och i
mindre grad än syrgas. Genom mycket stark afkylning
och sammantryckning kan qväfgasen förtätas till vätska
som stelnar vid - 214°. Qväfvet, hvars atomvigt
tecknas N (af nitrogenium, salpeterbildaren)
och är 14, är ett grundämne med mycket vexlande
atomvärde. I de flesta föreningarna är qväfvet
treatomigt, i många fematomigt samt i några få
en-, två- och fyratomigt. Det fria qväfvet är
i hög grad indifferent och gifver i allmänhet
icke direkt föreningar med andra grundämnen. De i
naturen förekommande qväfveföreningarna tillhöra den
organiska naturen eller härstamma derifrån. Qväfvets
väteförening kallas ammoniak (se d. o.) och har
sammansättningen N H3. En annan förening af
qväfve och väte är det nyligen framställda
hydrazinet, H2N-NH2, en färglös gas, som starkt
angriper näsan och svalget. Qväfvets oxider äro
qväfoxidul, N2O, qväfoxid, NO, qväfvetrioxid
l. salpetersyrlighet, N2O3, qväfvedioxid ofta,
ehuru oriktigt, kallad undersalpetersyra, NO2,
och qväfvepentoxid l. salpetersyreanhydrid, N2O5,
hvars hydrat, HO. NO2, är salpetersyra. Qväfvets
föreningar med saltbildare äro i hög grad explosiva
ämnen, som under frigöring af stora värmemängder
sönderdelas i sina beståndsdelar. Qväfvets förening
med kol är den sammansatta saltbildaren cyan
(se d. o.), CN. Särdeles märkvärdig är qväfvets
förening med bor. Den bildar nämligen ett eldfast,
indifferent ämne. Qväfvets organiska föreningar äro
utomordentligt vigtiga och tillhöra många olika typer.
P. T. C.
Qväglera, qvägsand. Se Flottmo.
Qväkare (Eng. quakers, »darrare»), en i England
uppkommen religiös sekt, som bildar höjdpunkten af
den mystiska riktning, hvilken alltifrån Schwenkfelds
(d. 1561) dagar i olika former gjort sig gällande
inom protestantismen. Sektens upphofsman var George
Fox (se denne), f. 1624, d. 1690. Innehållet i hans
predikan var ständigt: »Icke skrift, utan ande! Icke
Kristus utom oss, utan i oss! Icke yttre gudstjenst,
icke tornhus (»Steeplehouses») och klockor, icke
dogmer och sakrament, utan endast det inre ljuset,
som af Gud blifvit tändt i hvarje menniskas samvete
samt förnyas och stärkes genom Kristi Ande». Antalet
af hans anhängare ökades, trots förföljelser, för
hvarje dag. Sjelfva kallade de sig vännernas samfund
och ljusets bekännare, men af sina motståndare erhöllo
de smädenamnet qväkare, antingen till följd af sina
häftiga rörelser och sitt ekstatiska tillstånd, eller
emedan Fox slutat ett tal inför domstolen med orden
»Darren (quake) för Guds vrede». Till följd af Fox’
svärmiskt revolutionära uppträdande, särskildt hans
störande ingrepp i den offentliga gudstjensten,
och qväkarnas vägran att uppfylla medborgerliga
skyldigheter blef sekten under många år såsom nämndt
utsatt för förföljelser och lidanden, till dess
W. Penn (se denne) år 1682 upplät åt sina trosbröder
ett land vid floden Delaware i Nord-Amerika och under
engelsk öfverhöghet grundlade den till nästan hälften
af qväkare bestående kolonien Pennsylvania. I England
fortsattes förföljelserna mot qväkarna, ända till
dess konung Wilhelm III 1689 utfärdade sin toleransakt
och dermed tillförsäkrade dem religionsfrihet.
Redan under förföljelsernas stormar och särskildt
under den stuartska restaurationens tid (1660–88)
begynte qväkarnas samfund i all stillhet utbilda sin
författning och kult, under det att skotten R. Barclay
(d. 1690) i sin »Catechesis et fidei Confessio»
(1673) symboliskt fixerade och i sin »Theologiae vere
christianae apologia» (1676) dogmatiskt rättfärdigade
deras lärobegrepp.
Qväkarnas författning är alltigenom demokratisk och
hvilar på kongregationalistisk grundval. De vilja
icke veta af något särskildt lärostånd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
