Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ribbing ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
plats såsom kansliråd. Han omtalas såsom stor
boksamlare och gravyrkännare. I sistnämnda
egenskap blef han hedersledamot af Målare- och
bildhuggare-akademien. R. afled i Stockholm d. 19 Juni
1803. Sin boksamling delade han mellan k. biblioteket,
nyssnämnda akademi och Linköpings stiftsbibliotek.
-rn.
9. Ribbing, Fredrik, grefve, riksråd, son af
öfversten, sedermera landshöfdingen i Göteborgs och
Bohus län, friherre Bengt R. af Koberg, föddes
i Göteborg d. 23 April 1721. Vid 12 års ålder
ingick han såsom volontär vid fortifikationen,
deltog i 1741–43 års finska krig, befordrades
derefter raskt och var 1756 öfverstelöjtnant vid
Nerikes och Värmlands regemente. Vid denna tid
misstänktes han för alltför nära förbindelser med
hofpartiet, men frikändes vid den undersökning, som
företogs med anledning af partiets revolutionsförsök
s. å. Han deltog sedermera i alla fälttåg under det
Pommerska kriget samt utnämndes 1764 till öfverste och
s. å. till chef för Elfsborgs regemente. Vid 1765 års
riksdag började R. egentligen framträda såsom politisk
person. I riksdagsförberedelserna deltog han såsom
medlem af hofpartiet, men öfvergick under riksdagen
afgjordt till mösspartiet, till hvars koryféer han
snart räknades. Af detta parti invaldes han i sekreta
utskottet och sattes främst på tre riksrådsförslag,
men förbigicks vid utnämningen. S. å. blef han
guvernör för prins Fredrik Adolf. Han ansågs nu af
mössorna så omistlig, att de trots hans önskan icke
ville tillåta honom att blifva generalguvernör i
Pommern. 1766 utnämndes han till riksråd. Konseqvent
och hänsynslöst fullföljde han såsom rådsherre
partiets politik. Med häftighet tillstyrkte han
den ryktbara kungörelse (af d. 2 Mars 1767), hvari
allmänheten varnades för allt tadel af regeringens
politik. I ett »synnerligt bittert och försmädligt»
yttrande afstyrkte han riksdagskallelsen 1768 och
yrkade åtal mot Kammarkollegium för dess berättelse
om landets tillstånd. När de öfrige rådsherrarna
emellertid tvungits att medgifva riksdagskallelsen,
envisades R. att göra motstånd och föreslog t. o. m.,
att en föreställning skulle gifvas kronprinsen, som så
nitiskt verkat för riksdagens sammankallande. Genast
vid riksdagens början 1769 afsattes R. från sina
ämbeten, ehuru han återfördes till sin rådsplats af
partivågen i Maj 1772. Äfven Gustaf III, som med
afsigt bildade sitt råd ur båda partierna, bibehöll
R. i hans ämbete. Vid sin ämbetsutöfning i
Justitierevisionen, i hvilken afdelning af rådet konungen
placerat honom, råkade han genom sin oböjlighet
understundom i ganska skarpa konflikter med konungen,
hvilket åter förskaffade honom enkedrottningens gunst,
och 1779 utnämndes han genom en hofintrig till
enkedrottningens öfverste marskalk. I denna egenskap
fick han i uppdrag att åvägabringa försoningen
mellan Lovisa Ulrika och hennes son, då drottningen
låg på sitt yttersta. Icke långt efter henne, d. 11
Okt. 1783, afled R. 1778 hade han upphöjts i grefligt
stånd. »Han var en djerf och orädd man, som ej vägde
sina ord och ofta sade mera än han borde,
något framfusig och frispråkig både i allvar och gyckel»
(Odhner). P. s.
10. Ribbing, Adolf Ludvig, grefve, konspiratör,
den föregåendes son, föddes d. 10 Jan. 1765. Hans
faders opposition emot Gustaf III torde tidigt hafva
gifvit hans åskådning en viss kungafientlig riktning.
Andra orsaker till ovilja emot konungen funnos äfven.
Vid tillsättning af en kompanichefsbefattning,
som R. önskat erhålla, blef han förbigången.
Derjämte skall konungen varit orsak till att han
gått miste om ett giftermål, vid hvilket han fäst
sina förhoppningar, och våldsamheterna mot adeln
vid 1789 års riksdag väckte hans lifliga
förtrytelse. Allt detta förmådde honom att sluta
sig till sammansvärjningen mot Gustaf III.
I Jan. 1792 aftalade Anckarström, Horn och R. saken
på Horns egendom Hufvudsta utanför Stockholm.
Från början af Mars sökte R. på allt sätt gå
Anckarström till hända och förbereda den revolution,
som man väntade. Den 15 Mars hade de sammansvurne
nytt möte på Hufvudsta, då mordet definitivt
beslöts för följande dag. På middagen d.
16 Mars befästes beslutet hos Pechlin, och på
aftonen utfördes, som bekant, mordet. R. var en
af de i svart domino klädde sammansvurne, som
vid mordtillfället omgåfvo monarken (se
vidare Anckarström). Den 18 Mars arresterades
han, och d. 10 Maj dömdes han till
döden, en dom, som dock d. 15 Aug. mildrades
till adelskapets förlust och ständig landsflykt.
Under det efter modern, Eva Helena Löwen, antagna
namnet de Leuven lefde han sedermera hufvudsakligen i
Paris, der han uppehöll sig med tidningskrifveri.
Död i Mars 1843. – Om R:s son se Leuven.
P. S.
11. Ribbing, Sigurd, filosof,
universitetslärare, ättling i sjette led af en
broder till R. 4, född i Mistelås församling i Småland
d. 22 Okt. 1816, blef 1835 student i Upsala.
Vid universitetet egnade han sig förnämligast åt
filosofiska studier och åhörde i detta ämne Grubbe,
Geijer och Boström. Filos. kandidatexamen
aflade han 1839, och efter disputation med
afhandlingen Anmärkningar vid praemisserna till Kants
system promoverades han till filos. magister s. å.
1843 kallades han till docent i praktisk
filosofi vid Upsala universitet och utnämndes 1850
efter E. A. Schröder till professor i teoretisk
filosofi derstädes samt verkade sedermera anda till
1885 med stort nit på denna plats. Under hela
denna tid var han en af de inflytelserikaste
medlemmarna i den akademiska styrelsen. Såsom
föreläsare samlade han genom sin lifliga och
skarpsinniga framställning alltid ett talrikt
auditorium. Hans filosofiska åsigter öfverensstämma
väsentligen med hans lärares, Geijers och Boströms,
men röja ock i mycket sjelfständig spekulation. Såsom
vetenskaplig författare har han egnat sig förnämligast
åt filosofiens historia. Utom med en del mindre
afhandlingar, polemiska skrifter mot hegelianismen
samt »grundlinier» för åhörarna vid hans
föreläsningar (Grundlinier till anthropologien och
logiken, 1861, samt Grundlinier till philosophiens
historia, 1864) har han riktat vår filosofiska
literatur med en afhandling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
