Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riddarhusordning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
årgångar utkommo både i Lund, Göteborg, Jönköping
och Stockholm, hvarjämte äfven den under hans
brorsons namn utgifna almanacken för 1706 torde
böra tillskrifvas honom. I almanackerna införde han
enligt tidens sed små uppsatser i olika ämnen, såsom
om himlakropparna, matematikens nytta, biografi öfver
Luther, beskrifning öfver Ryssland, o. s. v. – I alla
nyare biografier öfver R. upptagas såsom af honom
utgifna »Elementa astronomiae» (1693) och »Elementa
geometriae practicae» (1694). Då emellertid dels inga
exemplar af dessa skrifter nu äro eller någonsin med
säkerhet varit kända, dels uppgiften stöder sig på en
notis från midten af 1700-talet, i hvilken skrifterna
icke bestämdt angifvas hafva blifvit tryckta, torde
den tillsvidare böra betraktas såsom hänförande sig
till två af R. efterlemnade manuskript. G. E.
Ridderschantz, Ebbe Ulfeld, krigare, tysk riksgrefve,
född på Åkesholm i Skåne d. 8 Okt. 1686, var son
af Johan R., som från simpel karl avancerade till
öfverstelöjtnant och adlades (han hette förut
Hållfast), och Sofia Maria Ulfeld, riksrådet Ebbe
Ulfelds dotter och danske konungen Kristian IV:s
dotterdotter. Vid 14 års ålder följde R. 1701 såsom
ryttare Södra skånska kavalleriregementet, der fadern
var öfverstelöjtnant, i fält. Vid Klissov (1702),
der fadern stupade, höljde han sig med ära. Efter
slaget befordrades han från kornett till löjtnant
och blef 1705 lifdrabant. Han var sedan med vid
Poltava och Bender och blef i kalabaliken så svårt
sårad, att han, då de andra marscherade hem till
Sverige, måste lemnas qvar i Siebenbürgen. Der tog
sig en hans frände, österrikiske fältmarskalken Leo
Ulfeld, honom an. Med Karl XII:s tillstånd gick han
i österrikisk krigstjenst och deltog såsom prins
Eugènes generaladjutant i dennes turkiska fälttåg
1716–18. Senare utnämndes han till riksgrefve. Sedan
han såsom öfverste för ett ryskt dragonregemente tagit
del i polska tronföljdskriget (1733–35), återkom han
1738 till Sverige. Han stod qvar i svensk krigstjenst
till 1752, då han fick generalmajors afsked. Död på
Araslöf i Skåne d. 6 April 1767.
Ridderskapet och adeln, i Sverige och Finland det
officiella namnet på adeln såsom korporation och
såsom stånd vid riks- (eller landt-) dagarna. Vid
riksdagarna spelade ridderskapet och adeln, som fick
sin första organisation såsom riksstånd genom 1626
års riddarhusordning (se d. o.), alltid en mycket
framstående rol. Redan genom sina privilegier
intogo dess medlemmar en mäktig ställning, och
de stora krigen på 1600-talet gåfvo dem ypperliga
tillfällen att utmärka sig och samla rikedomar. Då
adelsståndet dessutom stod öppet för alla, som utmärkt
sig i krigets eller fredens värf och i allmänhet
uppfostrades för statens tjenst, kom det att i sig
innesluta det bästa landet egde af intelligens,
bildning och duglighet. Under sådana omständigheter
är det lätt förklarligt, att adeln kunde framkomma med
sådana anspråk som t. ex. att ej af de ofrälse stånden
kunna öfverröstas. – Men redan under 1600-talet visade
sig emellertid den
oenighet mellan hög- och lågadel, som medförde krossandet
af ridderskapets och adelns öfvermakt. De ofrälse
stånden, som så ifrigt medverkat dertill, fingo
emellertid, äfven de, snart sin öfverman, ty sedan
adeln mist sin stora politiska betydelse, hade också
det förnämsta värnet mot en enväldig konungamakt
fallit. Men då riksdagen efter enväldets fall (1718)
återtog och utvidgade sitt inflytande på rikets
angelägenheter, fick riddarhuset tillbaka sin plats
såsom det förnämsta riksståndet Visserligen lyckades
ej högadeln att återställa sin forna makt – det blef
tvärtom den lägre adeln, »riddarhusdemokratien», som
genom klassindelningens upphäfvande (1719) kom att
beherska ståndet –, men gent emot de öfriga stånden
förfäktade adeln ifrigt sina företrädesrättigheter. I
riksdagens utskott och deputationer egde adeln
rätt att utse dubbelt flere medlemmar än hvart
och ett af de öfriga stånden. Emellertid lyckades
presterna bryta udden af detta stadgande genom
bestämmelsen att omröstningen i utskotten skulle
ske efter stånd. Likaså kunde ej adeln häfda sina
gamla anspråk på att ej öfverröstas, ty 1723 års
riksdagsordning bestämde, att i allmänhet tre stånds
beslut vore riksdagens. Om också ej så betydande
som före reduktionen, bibehöll riddarhuset likväl
åtminstone under början af Frihetstiden (1718–72) på
grund af sina medlemmars samhällsställning och större
politiska bildning en viss öfverlägsenhet öfver de
ofrälse stånden; men i samma mån, som den politiska
erfarenheten hos de senare växte, började de att täfla
i inflytande med rikets första stånd. Och ju mera
tyngdpunkten på riddarhuset öfvergick i den lägre,
fattiga och derför lätt bestickliga adelns händer,
dess mera minskades ståndets anseende. Hos intet af
de öfriga stånden var partiyran så stark, och hos
intet var korruptionen mera satt i system. Mot slutet
af Frihetstiden gjorde de ofrälse allt häftigare
anfall på adelns företrädesrättigheter och tvungo den
derigenom att söka skydd hos konungamakten. Adeln
hade under Frihetstiden i allmänhet tillhört de s.
k. hattarna. Under det gustavianska tidehvarfvet
stod riddarhuset för det mesta i opposition mot
konungamakten. Det var förgäfves som Gustaf III sökte
genom klassindelningens återupplifvande återställa
högadelns myndighet eller genom ynnestbevis vinna
adeln i allmänhet. Han skördade endast ovilja af de
ofrälse stånden och föga tack af adeln, som ej kunde
glömma, att konungen genom sin statshvälfning hade
beröfvat den makten. Redan vid 1778 års riksdag
visade sig spår af en adlig opposition, och 1786
förenade sig de gamle fienderna mössor och hattar till
ett gemensamt motstånd mot konungen. Om ock adelns
opposition i mycket var berättigad, förspillde den
emellertid alla anspråk på aktning, då den under ryska
kriget 1788 visade sig sätta sina partiintressen högre
än fäderneslandets, och den framkallade derigenom 1789
års statshvälfning. Samma adel, som så ifrigt kämpat
emot enväldet, skulle emellertid snart komma att se i
konungamakten sitt säkraste stöd, sedan erfarenheten
från den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
