Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rif ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äfven af de privilegier R:s köpmän fingo af de olika
landsherrarna kring Östersjön (bl. a. konung
Valdemar i Sverige 1271) och genom stadens
anslutning till Hanseförbundet (1282).
Ända till 1274 lydde staden under biskopen (sedan
1253 ärkebiskopen) af R., derefter skulle den
enligt tyske konungen Rudolfs befallning stå
under livländska ordensmästarens verldsliga
domsrätt. Men då orden 1297 sökte göra sin
rätt gällande, uppblossade ett krig emellan orden
och staden, som slutade med att den senare
1330 måste af hunger gifva sig åt den förre.
Emellertid ville ärkebiskoparna icke foga
sig efter ordens anspråk. En långvarig tvist,
hvarunder ärkebiskop Sylvester (1449–79) slöt
förbund med Sverige, utspann sig rörande de bägge
myndigheternas inbördes ställning och deras
förhållande till R. Staden trädde efter
Sylvesters död på ärkebiskop Stefan Grubes sida,
men vägrade efter dennes död (1483) mottaga
den af orden gynnade ärkebiskop Hildebrand och
slöt förbund med Sverige, som ditskickade 4,000
man under Nils Eriksson (Gyllenstierna). Under
dennes påtryckning slöts en öfverenskommelse,
men striden lågade upp på nytt. R. kämpade
med orden och Livlands öfriga städer till 1491, då
det ingick fred i Volmar och bl. a. förband sig att
uppbränna förbundsbrefvet med Sverige. 1492
hyllade R. både ärkebiskopen och orden. Under
medeltiden sköttes stadens styrelse af 2,
slutligen 4, borgmästare (»prokonsuler»), ett råd på
16 personer, som tillsattes genom kooptation samt
en stadssekreterare, hvarjämte omtalas en allmän
borgareförsamling. I första instans dömde den
af rådet tillsatte fogden, i andra instans rådet,
som äfven mottog vad från de städer, som hade den
»rigiska rätten». – Reformationen vann tidigt insteg
i R. När den livländska federativstaten upplöstes
(1561), hyllade R. den polske konungen Sigismund
II personligen, men kunde först 1581 förmås att
underkasta sig den polsk-litaviska kronan. Dess
Augsburgska bekännelse, lag, rätt och jurisdiktion
garanterades; af stadens 4 borgmästare skulle
en af konungen utnämnas till »burggrefve»
och hafva jurisdiktionen; staden fick mynträtt
och rätt till en tredjedel af tullinkomsterna
(sedan 1603 hälften af dem), men åtog sig
att understöda Polen i fält med 300 man. R.,
vid hvars murar hertig Karl i Aug, 1601 slagit
polackerna och som han gjort anstalt att belägra,
intogs d. 15 Sept. 1621 af Gustaf II Adolf efter en
månadslång belägring och ett förfärligt bombardement.
Han bekräftade i hufvudsak privilegierna af 1581.
Svenskarna befäste staden starkt: utanför dess murar
och torn uppförde de höga vallar och 10 bastioner.
Garnisonens styrka var vanligen omkr. 3,000
man. Från slutet af Aug. till början af Okt. 1656
försvarades R. af gen. major Helmfelt med 1,800
borgare och 3,000 mans garnison mot tsar Alexej med
100,000 ryssar. 1700 uthärdade det under gen.
guvernören Dahlberg två belägringar af polackerna.
Under R:s murar verkställde Karl XII år 1701
sin ryktbara Düna-öfvergång. Den 1 Juli 1710
tvangs gen. guvernören Strömberg efter flere månaders
försvar af hungersnöd att uppgifva staden till
ryssarna under Sjeremetiev. R. hade på 1600-talet
30,000 innev, och var den förnämsta handelsstaden
under Sveriges krona: dess tullinkomster stego i
allmänhet till öfver 100,000 rdr spec. Dess vigtigaste
pålaga var en kröningshjelp af 100,000 polska gyllen
(omkr. 100,000 kr.). Ett svårt slag för staden
var Karl XI:s reduktion, hvarigenom den miste alla
donationer af härmästerliga och biskopliga gods. Vid
samma tid upphörde det att hafva egen superintendent
och lades under Livlands gen. superintendent. Från R:s
råd vädjades till Svea (ej Dorpats) hofrätt. Under
svenska tiden var R. säte för en guvernör öfver R.
län, sedan 1642 äfven for generalguvernören öfver
Livland, för en ståthållare (till 1690) och sedan 1701
för Dorpats hofrätt. 1622–33 var R. representeradt
på svenska riksdagen, der dess ombud innehade rang
näst Stockholms. A. H-d.
Rigabalsam, Balsamum rigense, benämnes en
blandning af 42 delar »slagvatten» (spiritus
apoplecticus), 6 d. tinktur på sumatrabenzoë
och 2 d. gurkmejetinktur. Äfven andra formler
finnas, och ursprungligen utgjordes denna balsam
af slagvatten (se d. o.), endast färgadt med
gurkmejetinktur. Rigabalsamen – möjligen uppfunnen
i Riga – var förr ett ofta anlitadt medel till
kompresser å sår och yttre skador samt var utan
tvifvel ett ganska kraftigt antiseptiskt medel, enär
slagvattnet innehåller thymol (se d. o.). Namnet
Rigabalsam tillägges i somliga landsorter
(Vestergötland) vanligt bränvin, i hvilket man
inlagt sönderskurna bitar af stjelk och grenar af
öfverblommad balsamin eller den äfyen i torpstugornas
fönster ofta odlade trädgårdsbalsaminen (Impatiens
balsamina L.), hvilken »rigabalsam» äfven anses ega
sårläkande egenskaper. O. T. S.
Rigabukten. Se Rigaviken.
Rigas (Rhigas). Se Regas.
Rigaud [-gå], Hyacinthe, fransk målare, f. i
Perpignan 1659, d. i Paris 1743, härstammade från
en målareslägt och fick sin första undervisning
dels i Montpellier, dels i Lyon samt från 1681 vid
konstakademien i Paris, der han snart vann pris. På
inrådan af Le Brun egnade han sig uteslutande
åt porträttmålning, kopierade van Dyck samt slöt
vänskap med de Troy och Largillière, som följde
samma riktning. Han ville emellertid blifva upptagen
i konstakademien såsom historiemålare och utförde
derför 1687 Kristi födelse, men blef icke intagen förr
än 1700 med en bild af S. Andreas, nu i Louvre, der
äfven hans sista arbete, Kristus frambäres i templet,
finnes. Han blef sedan professor och rektor i
akademien och vann höga värdigheter, under det han
målade en stor mängd porträtt, ända till 30–40 för
hvarje år. Han förde sjelf förteckning på alla de
personer, som han målat, och det säges om honom i
Louvres katalog, att han sålunda målat 5 konungar,
alla prinsar af blodet och Europas utmärktaste
personligheter. Såsom porträttmålare gällde han
att vara den bäste för sin tid, och ingen har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
