Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksamiral ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äldsta handlingarna gick förlorad. Från den olycka,
hvaraf arkivet sålunda hemsöktes, hade det ej lätt
att hemta sig, och följderna deraf röjde sig ända
in i detta århundrade. Handlingarna bragtes i en
fullkomlig oordning och måste inrymmas i olika
lokaler, såsom Rosenhaneska huset på Riddarholmen
(nu Generalstaben) och i »grefve Pers hus» vid lilla
Norrbro. När den nya slottsbyggnaden omsider blef
färdig, flyttades emellertid ämbetslokalerna dit,
äfvensom en del af handlingarna, men först 1768
utrymdes »grefve Pers hus». Handlingarna kunde
likväl icke samlas på ett ställe eller bringas i
någon ordning, der de förvarades i kalla hvalf och
otjenliga rum. – Riksarkivet lydde hela 1700-talet
fortfarande under Kanslikollegium med hofkansleren
såsom närmaste chef, hvilken sålunda ersatte den
forne »custos archivi». Så fastställdes redan
i Karl XII:s kansliordnirig 1713 och sedermera
i kansliordningarna 1719, 1720 och 1773. Såsom
arkivsekreterare tjenstgjorde under århundradet
L. v. Schantz (1701–02), E. Palmskiöld (1702–19),
J. F. v. Schantz (1719–28), O. Estenberg (1728–40),
A. A. v. Stiernman (1740–65), frih. G. Ribbing
(1765-73), K. J. Strand (1773–95) och K. Adlersparre
(1795–1822). Bland dessa gjorde sig Stiernman bekant
genom sina stora urkundspublikationer och Adlersparre
genom sina »Historiska samlingar». För de officiella
historieskrifvarna var arkivet då liksom under
1600-talet öppet, och till tidehvarfvets många
periodiska publikationer lemnades ofta bidrag
derifrån, men för de historiska forskningarna i
öfrigt spelade enskilda arkiv och afskriftssamlingar
en större rol, och yttre förhållanden försvårade såväl
Riksarkivets ordnande som anlitande. Man klagade, väl
icke utan skäl, öfver det »altissimum silentium», som
rådde der. Tjenstemännen användes ock för åtskilliga
administrativa uppgifter, såsom för mottagande och
utdelande till biblioteken af de exemplar utaf tryckta
skrifter (s. k. arkivexemplar) boktryckerierna voro
skyldiga att aflemna (Riksarkivets befattning dermed
upphörde först 1866) samt för besörjande, förvarande
och utdelning af det s. k. årstrycket (äfven sedan
årstrycket ersatts af »Svensk författningssamling»
hade Riksarkivet utdelningen om hand ända till
1838). Fortfarande förvaras statens förråd af detta
tryck i Riksarkivet. Sekreterarna, hvilka oftast
befordrades till kansliråd, hade till särskildt
uppdrag att på grund af arkivets handlingar lemna
till regeringen utredningar af historiska förhållanden
såväl i inrikes som utrikes frågor. Antalet tjenstemän
var länge liksom förut fem, men ökades i början af
Gustaf III:s regering till sex. – Ställningen endast
försämrades för Riksarkivet under 1800-talets första
årtionden. Tjenstemännens antal blef efter hand
nedsatt till fem och slutligen till fyra (ordinarie
anslaget var då reduceradt till omkr. 4,690 rdr
b:co). Så var det under Adlersparres närmaste
efterträdare O. Sundel (1822–29) och J. G. Liljegren
(1829–37). Titeln arkivsekreterare utbyttes under
den sistnämndes tid (1835) mot riksarkivarie.
Efter Liljegrens död blef H. Järta
t. f. riksarkivarie. Kan man till Axel Oxenstierna
hänföra arkivets första organisation, så kan arkivets
reorganisation i våra dagar ledas tillbaka till Järtas
ingripande och till de idéer han utvecklade. Redan
samma år han mottog högsta ledningen, utvecklade
han i ett berömdt ämbetsmemorial åsigter om
arkiv-verksamheten, till hvilka han sedermera i nya
betänkanden eller berättelser ofta återkom. Målen
för hans sträfvanden voro förvärfvande af en ny lokal
för Riksarkivets samlingar, ett ökadt antal ordinarie
tjenstemän och slutligen arkivets återgång till hvad
det i viss mån skulle hafva varit under 1600-talet:
en historisk institution med bibehållande af dess
administrativa uppgifter, en centralanstalt för den
historiska forskningen. Det första målet vanns 1846,
då Riksarkivet under B. E. Hildebrands inseende kunde
inflytta i det s. k. Ridderstolpeska huset (n:r 2 vid
Skeppsbron), det andra åtminstone till en del 1853,
då vid en omreglering af Riksarkivets stat antalet
tjenstemän utom riksarkivarien blef 5 (2 aktuarier, 2
första och 1 andra amanuens) och anslaget höjdes till
omkr. 20,000 kr. För det sistnämnda målets vinnande
borde, enligt Järtas åsigt, arkivet fördelas på minst
två afdelningar under samma chef, en administrativ
och en historisk, af hvilken senare med tiden skulle
blifva »en praktisk historisk skola eller seminarium»
för utbildande af ämnesvenner såväl för Riksarkivet
som för öfriga ämbetsverk och läroverken. För
att främja denna afdelnings bildande sökte Järta
draga till Riksarkivet yngre historiska förmågor
och erhöll rätt att använda riksarkivarielönen
till arvoden åt sådana. Som närmaste biträde vid
ledningen af denna historiska afdelning använde han
dåv. riksantiqvarien B. E. Hildebrand. Efter hand
danades och bragtes i en viss ordning många för senare
tiders historiska forskare välbekanta serier, såsom
»Acta historica», samlingen af »Rådslag», »Handlingar
ang. ridderskapet och adelen», »Städers acta» m. fl.,
hvarjämte samlingen af äldre rådsprotokoll betydligt
tillökades. Vid 1853 års reglering fördelades ock
aktuarierna på hvar sin afdelning, en historisk och
en administrativ, ehuru förändringen så tillvida blef
nominel, som ännu hvarje mera detaljerad instruktion
för arkivets verksamhet saknades. Ett nytt steg för
realiserandet af Riksarkivets historiska uppgifter
togs 1859, då ledningen af de historiska text- och
urkundspublikationer, till hvilka riksdagen alltsedan
1853 gifvit anslag, öfverläts åt riksarkivarien,
hvarjämte i största allmänhet en plan för desamma
uppgjordes, som sedermera blifvit följd. Sedan
anslaget flere år varit indraget, har det från och
med 1882 åter årligen utgått, och sedan Riksarkivet
äfven öfvertagit utgifvandet af »Svenskt
Diplomatarium», kan det sägas hafva trädt i spetsen
för dessa publikationer, hvilkas betydelse Järta
äfvenledes påpekade. För närvarande hafva utgifvits
eller äro under utgifning följande serier: »K. Gustaf
I:s registratur», »Lagförslag i Karl IX:s tid» och
»Kyrkoordningar och förslag dertill före 1686»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
