Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagsbeslut ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förordnande om nya val till endera eller båda
kamrarna. I afseende å kamrarnas inbördes
ställning, riksdagens verksamhet och sättet för
ärendenas behandling ansåg lagstiftaren sig
böra följa 1810 års R. O. i de flesta delar,
utan andra ändringar än dem, som varit föranledda
af representationens fördelning i 2 kamrar i
stället för på 4 stånd. Det tvåkammaresystem,
som sålunda blifvit lagdt till grund för vår
riksdagsordning, utgår i afseende på riksdagens
sammansättning från den grundsats att båda kamrarna
skola vara folkvalda. Såsom grundsats i
afseende på kamrarnas inbördes förhållande
gäller, att båda ega lika behörighet och
myndighet, och att de flesta ärendena
af dem behandlas liktidigt (se vidare Riksdag).
Som emellertid den successiva behandlingen är
af beskaffenhet att vid lösningen af åtskilliga
samhällsfrågor, som ej fordra skyndsammare afgörande,
medföra vissa fördelar, har grundlagsstiftaren ej
ansett sig böra utestänga begagnandet deraf, utan i
samband med afskaflande af det ståndsrepresentationen
tillhörande sjette ständiga utskottet, Allmänna
besvärs- och ekonomiutskottet, öfverlåtit åt
kamrarna att för utredning af dylika frågor
tillsätta tillfälliga utskott och låta dessa
frågor behandlas af kamrarna successivt. Till denna
afvikelse från den ståndsrepresentationen tillhörande
riksdagsordning kommer afskaffandet af de förstärkta
utskotten till afgörande af frågor, som äro af natur
att icke böra förfalla, då kamrarna stannat i olika
meningar, och deras ersättning genom användning af
samfälld omröstning i båda kamrarna. De frågor, som
sålunda ej få förfalla vid sig yppande olika meningar
inom kamrarna, äro begränsade till ett fåtal,
nämligen statsreglerings- och bevillningsfrågor samt
frågor rörande Riksgäldskontorets och Riksbankens
styrelse och förvaltning. Andra kammaren kan genom
sitt större ledamotsantal vid de samfällda
omröstningarna utöfva ett större inflytande.
Men den afvikelse, som sålunda sker från
grundsatsen om båda kamrarnas lika behörighet och
myndighet, blir en gärd åt nödvändigheten
att utfinna något sätt, som löser den konflikt,
hvilken eljest skulle uppstå och i andra
lands representantförsamlingar blir olöst,
när kammare i dylika frågor kommer att stå
emot kammare. Denna vårt tvåkammaresystems
egendomliga karakter äfvensom dess ursprung förklarar
hvarför i grundlag blifvit sammanfattade de vigtigaste
bestämmelserna, som i andra land äro införda i
särskilda lagar eller reglementen, öfver hvilka
kamrarna sjelfva ega bestämningsrätt. Den stadga,
som härigenom blifvit gifven åt vår riksdagsordning,
är emellertid icke vunnen på bekostnad af någon
obefogenhet för riksdagen att efter sig företeende
omständigheter fullständiga hvad riksdagsordningen
innehåller. Riksdagen eller endera kammaren
(i ämnen, som angå kammare enskildt) eger att
fastställa de reglementariska föreskrifter,
som jämte Riksdagsordningen anses nödiga för
riksdagsgöromålen och ordningen för kamrarna och
utskotten. I enlighet härmed hafva blifvit
antagna »Reglementariska föreskrifter för riksdagen» af
d. 8 April 1868, »Ordningsstadga för riksdagens Första
kammare» af d. 27 April 1868 samt »Arbetsordning för
riksdagens Andra kammare» af d. 13 April 1867. –
Riksdagsordningens utvecklade innehåll är sjelfva
grundlagen fördeladt under följande rubriker: 1)
Allmänna grunder (§§ 1–5), som angifva riksdagens
representativa karakter, dess rätt att sammanträda
och vara samlad; 2) Kamrarnas bildande (§§ 6–30);
3) Riksdags början och upplösning (§§ 31–36);
4) Ärendenas beredning (§§ 37–50, som afhandla
utskottsinrättningen); 5) Ärendenas behandling i
kamrarna (§§ 51–78) och 6) Meddelande
af riksdagens beslut (§§ 79–82).
H. L. R.
Riksdagspollett, pollett (»inträdespollett»), som
vid ståndsriksdagarnas början lemnades åt hvarje
riksdagsman och tjenade honom till bevis på denna
hans värdighet. Om polletterna hos ridderskapet och
adeln se Riddarhusutskott.
Riksdagstidning kallas en under loppet af någon
pågående riksdag utgifven periodisk skrift,
som innehåller en mer eller mindre utförlig
skildring af riksdagens förhandlingar. Den första
riksdagstidningen i Sverige utgafs vid riksdagen
1755–56 af J. I. Torpadie under inseende af M. von
Hermanson. Riksdagstidningar hafva derefter utgifvits
vid riksdagarna 1760–62 (af P. Franc), 1765–66
(af W. Noordenhielm), 1769–70 (för hvilken äfven
utgafs en »Riksdagskrönika» af J. Simming), 1771–72
(af J. Hallström), 1778 (af K. Fr. Fredenheim), 1786
(af M. Rosenblad), 1800 (af O. Sundel), 1809–10 (af
A. K. Kullberg och O. Sundel), urtima riksdagarna
1810 och 1812 (båda af A. K. Kullberg) samt 1815,
1817–18 (»Krönika», af C. F. Rothlieb), 1823, 1828–30
(af L. J. Hierta), 1834 (af J. P. Theorell), 1840 samt
1847–48 (af V. F. Dalman och J. A. Walldén). Sedan
i de politiska tidningarna utförliga referat af
riksdagsförhandlingarna börjat dagligen införas,
hafva inga riksdagstidningar vidare utgifvits,
med undantag af »Riksdagsrapporten för år 1873»,
hvari en gång i månaden lemnades en kortfattad
redogörelse för riksdagsförhandlingarna.
B. L.
Riksdaler (förkort. rdr; om härledn. se Joachimsthal),
ett svenskt mynt, var först allmän benämning på den
sedan 1534 präglade dalern. Sedermera betecknades
dermed den »slagna» daler å 6 mark, hvilken myntades
sedan 1608 (se Daler och Mynt, sp. 589). Namnet
riksdaler blef 1619 officielt erkändt. 1776
infördes räkningen 1 riksdaler specie = 48 skilling
specie. 1845 bestämdes, att 1 riksdaler riksgälds
skulle motsvara 48 skilling riksgälds; 1855 infördes
räkningen 1 riksdaler riksmynt = 100 öre, och 1873
trädde benämningen krona i stället för riksdaler. –
1664 års myntordning bestämde, att 1 riksdaler i
silfver skulle hälla i fint 14 lod och 1 gran, och
att 7 1/5 stycken skulle gå på 1 mark brutto. Dessa
bestämmelser ingingo redan i myntordningen af d. 17
Mars 1639 samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
