Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksregistraturet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dessa insignier, hvarvid svärdet och nyckeln
bäras framför honom. Vid öfriga tillfällen brukas
endast krona och spira. Drottning uppträder vid
kröning med krona, spira och äpple. Svenska staten
eger tvänne konungakronor (jfr Krona) af guld,
bägge enligt uppgift från Erik XIV:s tid och rikt
infattade med diamanter, samt en af förgyldt silfver
(förfärdigad 1782), utan infattningar och afsedd att
vid begrafningar pryda en konungs eller drottnings
kista. Riksäpplen finnas tre, af hvilka två från Erik
XIV:s tid, alla af guld och besatta med diamanter. Det
finnes två konungaspiror, den ena från Erik XIV:s tid,
och en drottningsspira, enligt antagande förfärdigad
till Gustaf II Adolfs förmälning. Alla äro af guld och
prydda med ädla stenar. Två rikssvärd finnas, det ena
från Erik XIV:s tid. Två äro äfvenledes nycklarna (den
ena från 1720), af förgyldt silfver. Dessutom finnas
1 drottningkrona (förfärdigad till Lovisa Ulrikas
kröning), af förgyldt silfver, 1 kronprinskrona
(första gången begagnad 1649, af prins Karl Gustaf),
1 kronprinsesskrona (förfärdigad 1771, åt Sofia
Albertina), 3 hertigkronor (två förf. 1771, den
tredje 1844) och 2 prinsesskronor (den ena från 1778,
den andra från 1860), alla af guld och rikt besatta
med ädelstenar. Slutligen förvaras bland regalierna
ett smörjehorn med lock, fot och kedja af guld, ett
konungs- och ett kronprinssvärd samt en värja. Man
har uppskattat värdet af regalierna till 125,000 kr,
I sammanhang med riksregalierna må omnämnas åtskilliga
staten tillhöriga dyrbarheter, som dels varit, dels
äro utlemnade åt de kungliga personerna att begagna,
såsom rikt briljanterade ordensdekorationer, smycken
och lösa juveler af olika slag, i allt räknande 4,625
större eller mindre diamanter, 1,852 äkta perlor och
500 diverse ädelstenar till ett sammanlagdt värde
af omkr. 225,000 kr., hvaraf 120,000 kr. belöpa
sig på de af drottning Lovisa till svenska staten
skänkta smyckena och juvelerna. Regalierna förvaras i
skattkammaren. Tvänne kammarråd hafva inseendet och
vården öfver skattkammaren och förvara nycklarna
till två af låsen till densamma. Kamreraren i
Kammarkollegiets arkivkontor skall upprätta behörig
förteckning öfver hvad som finnes i skattkammaren och
förvara nyckeln till ett af låsen (kungl. br. till
Kammarkoll. af d. 12 Sept. 1783 och instr. af d. 16
Febr. 1838). – De norska riksregalierna utgöras af
en konungakrona, en drottningkrona, en furstekrona,
två riksäpplen, två spiror, en oljekruka, Karl Johans
svärd och ett mindre svärd. De förvaras i Norges bank.
Riksregistraturet. Se Registratur.
Riksridderskap. Se Riksomedelbar.
Riksråd, i Skandinavien fordom benämning dels
på en konungens rådgifvare (rådsherre), dels på
samlingen af dessa rådgifvare. Ursprunget till
riksrådsinstitutionen är att söka i den urgamla seden
att konungen i vigtiga angelägenheter inhemtade sina
förnämsta mäns mening. De, som af honom vanligen
rådfrågades, kommo med tiden att betraktas såsom en
särskild korporation i riket. Namnet »rådsherre» förekommer
i Sverige första gången i ett dombref från
1220-talet. En erkänd institution var rådet i slutet
af samma århundrade, och i Magnus Erikssons landslag
(1350-talet) fick den lags helgd. I början kallades
rådet »konungens råd», men under Magnus Erikssons
förmyndarestyrelse började det benämnas äfven
»rikets råd», och namnförändringen betecknar den
större makt, som rådet vetat förskaffa sig. Om dess
organisation bestämmes i landslagen, att då konung är
vald, skall han utse sitt råd, först ärkebiskopen, som
intog första platsen i rådet, sedan så många biskopar
och klerker, som honom behagade, och slutligen
högst 12 riddare och svenner. (Vid undertecknande
af bref o. a. dokument skrefvo biskoparna sina namn
före de verldsliga rådsherrarna, t. o. m. framför
riksföreståndaren.) Alla skulle vara inländska
män. Faktiskt blef emellertid konungen nödsakad
att i sitt råd intaga de mäktigaste andlige och
verldsligc stormännen, och då deras inflytande
i vanliga fall gick i arf till deras afkomlingar,
blef rådsvärdigheten snart ärftlig inom de förnämsta
slägterna i riket. Det i lagen föreskrifna antalet
medlemmar i rådet öfverskreds ofta, och man iakttog
ej alltid förbudet att insätta utländingar. Utan
tvifvel var det den sistnämnda omständigheten, som
föranledde, att rätten att utse rådsherrar enligt
vissa konungaförsäkringar i strid mot gällande lag
fick utöfvas endast under rådets medverkan. Det
finnes icke skäl att antaga, att konungen egt
rätt att afsätta rådspersoner, så mycket mindre,
som värdighetens ärftlighet redan tidigt blef ett
faktum. Bland rådets medlemmar intogo de andlige,
biskopar och kaniker, på grund af sitt anseende
och sin bildning ett framstående rum. Lagmännen
sutto vanligen i rådet, men blefvo aldrig
sjelfskrifna. Till följd deraf att Erik af Pommern
intog danskar i rådet blef i Kristofers landslag
(1442) stadgadt, att konungen skulle styra sitt rike
med »infödde» (icke »inländske», såsom det hette i
Magnus Erikssons landslag) svenska män. Rådet var ej
beständigt samladt, utan kom tillsammans på särskild
kallelse. Rådets befogenhet uppräknas i den ed, som är
intagen i landslagen. Det skulle råda konungen efter
bästa förmåga, hemlighålla det konungen ville hålla
lönligt och »styrka honom till riksens rätt med all
sin makt, att han må hålla de eder han riket svurit
och allmogen honom». Genom det sista stadgandet skulle
det således tillse, att konung och folk iakttogo
sina ömsesidiga pligter. Rådets samtycke erfordrades
enligt lag blott vid bestämmandet af drottningens
morgongåfva. Genom sin mäktiga samhällsställning och
genom de försäkringar, som aftvingades konungarna,
utvidgade emellertid rådet sin verksamhetskrets. Dess
råd eller samtycke (hvilket ofta torde hafva varit
ungefär detsamma) erfordrades vanligen vid utnämnandet
af riksråd och högre ämbetsmän, såsom drots, marsk
m. fl., vid utfärdandet af förordningar och af påbud
om skatter, i frågor rörande utrikespolitiken, såsom
krig, fred och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
