Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Roebuck ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
underkäken) en, ett par eller någon gång tre, med trubbig
äfvensom mer eller mindre utbredd och knölig krona
utrustade kindtänder (knöltänder). Pannbenen bära
större eller mindre bakre ögonhålsutskott, som dock
mycket sällan (hos de svenska arterna aldrig) helt och
hållet omsluta ögonhålorna baktill. Mellanhjessben
saknas merendels. Mellankäkbenen nå högst sällan
intill pannbenen och sträcka sig aldrig så långt
tillbaka som näsbenen. Underkäkens ledknappar äro
tvärställda och valsformiga samt medgifva rörelser
endast i lodrät riktning. Antingen äro nyckelbenen
outvecklade, eller ock saknas sådana. Underarmens båda
ben äro fria, och underbenets hafva icke sammansmält
med hvarandra. Stora hjernan har tydliga, men få
vindningar. Magen är enkel och tarmkanalen kort, med
mycket liten blindtarm eller ock utan sådan. Lefvern
är delad i flere flikar, och gallblåsa finnes
alltid. Spenarna äro flere samt vanligen belägna
på både bröstet och buken. – Rofdjurens byggnad
utvisar i allmänhet styrka och vighet, merendels
äfven snabbhet, hvilka egenskaper för dem äro af stor
betydelse vid bytets gripande. Isbjörnen lär vara det
största bland alla nu lefvande arter i denna ordning,
hvars flesta former äro af medelmåttig storlek, och
till hvars minsta vesslorna höra. I allmänhet hafva
rofdjuren en smärt och långsträckt, företrädesvis för
gående och springande, stundom äfven för klättrande
afpassad kropp. Benen äro väl utvecklade. De flesta
arterna trampa vid gåendet blott med tårna på marken
(tågångare, digitigrada), andra med hela fotsulan
(hälgångare, plantigrada), andra deremot med både
tårna och mellanfotsbenen. Klorna äro mer eller mindre
spetsiga och krökta samt kunna hos många arter dragas
in helt och hållet eller till en del. Nosspetsen är
bar. Ögonen vexla i storlek, men äro i allmänhet väl
utbildade. Ytteröronen äro tydliga, dock ej sällan
små. Kroppen beklädes af en till längden, tätheten
och finleken vexlande hårfäll. Svansen är ofta lång,
stundom medelmåttig, t. o. m. kort. Hos ganska
många rofdjur finnas i närheten af analöppningen
särskilda körtlar, som afsöndra ett ofta mycket
illaluktande ämne. Ungarna äro vid födseln blinda och
hjelplösa. Rofdjurens näring utgöres företrädesvis
af varmblodiga, af dem dödade ryggradsdjurs kött och
blod; dock gifves det arter, som föredraga kräldjur,
amfibier och fiskar, eller som (t. ex. hyenorna) nära
sig af as eller (t. ex. björnarna) äro allätande. På
grund af födoämnenas beskaffenhet vexlar tarmkanalen i
längd: mellan 3–4 gånger kroppens längd hos kattdjuren
och 8 gånger hos björndjuren. För att kunna uppsöka
och bemäktiga sig sitt byte äro rofdjuren utrustade
med väl utvecklade sinnesförmögenheter, hvarjämte
de visa en ganska hög grad af intelligens, parad med
list och blodtörst.
Rofdjurens ordning räknar flere än 320 arter och är
utbredd öfver hela jorden; i Australien förekommer
likväl blott en enda form, nämligen dingon. Deras
uppgift i naturens stora ekonomi är att genom
dödande af en mängd andra, i synnerhet växtätande,
djur vidmakthålla en
behöflig jämnvigt mellan alstring och förbrukning
i naturen äfvensom på nämnda sätt begränsa en del
djurarters alltför stora tillväxt i antal. För
menniskan blifva somliga rofdjur skadliga genom att
döda tama eller för henne nyttiga vilda djur, stundom
genom att förgripa sig på henne sjelf; andra deremot
äro nyttiga för menniskan genom att förgöra för henne
skadliga djur, t. ex. gnagare m. fl. – Enär de enkla,
med slutna rötter försedda, på här ofvan angifna
sätt fördelade och byggda tänderna äro rofdjurens
mest utmärkande morfologiska kännetecken, synes den
vexlande beskaffenheten hos deras tandbyggnad framför
andra kännemärken lämplig att läggas till grund för
ordningens fördelning i underafdelningar och slägten,
detta så mycket mera, som dessa förändringar nästan
alltid stå i sammanhang med andra sådana i rofdjurens
öfriga byggnad. En på nämnda grund fotad indelning
af förevarande ordning är nedanstående, af professor
W. Lilljeborg upprättade.
| A. | Af äkta kindtänder finnes i hvarje underkäkshalfva blott en. | ||
| 1. | Ofvanför inre ledknappen på öfverarmsbenet
finnes ett hål för armbågsarteren. | ||
| a) | Baktårna äro 4 och fötterna digitigrada.
– Kattdjur, Felidae. | ||
| b) | Baktårna äro 5 och fötterna plantigrada.
– Frettkattor, Cryptoproetidae. | ||
| 2. | Ofvanför inre ledknappen på öfverarmsbenet
finnes icke något hål. | ||
| a) | Kindtänderna äro af tre olika slag. –
Hyendjur, Hyaenidae. | ||
| b) | Kindtänderna äro alla af ungefär samma form
(den bakersta i öfverkäken dock trubbigare), små och glesa. – Zibethyenor, Protelidae. | ||
| B. | Af äkta kindtänder finnas i hvarje underkäkshalfva två stycken. | ||
| 1. | Hvarje öfverkäkshalfva eger en äkta kindtand.
– Vessledjur, Mustelidae. | ||
| 2. | Hvarje öfverkäkshalfva har två äkta kindtänder.
– Skunkdjur, Viverridae. | ||
| C. | Af äkta kindtänder förekomma tre i hvarje underkäkshalfva. | ||
| 1. | Roftanden är medelmåttig eller stor och försedd med
skärande krona. Fötterna äro digitigrada. – Hunddjur, Canidae. | ||
| 2. | Roftanden är liten och försedd med knölig krona.
Fötterna äro plantigrada. – Björndjur, Ursidae. | ||
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
