Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Roma, kloster på Gotland - Romagna, fordom hufvudbeståndsdelen af det bysantinska exarkatet, sedermera nordöstligaste delen af Kyrkostaten - Romagnosi, Giovanni Domenico Gregorio Guiseppe - Roman (Fornfr. romant), hos medeltidens fransmän benämning på hvarje i vers- eller prosaform diktad berättelse med verldsligt ämne, hvilken var affattad ej på latin, utan på folkspråket (lingua romana)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1519 gjorde abboten Johannes och konventet en
öfverenskommelse med Kristian II, att denne skulle
öfvertaga dessa fjärrbelägna gods, som föga gagnade
klostret, och i stället gifva det gårdar i Skåne
eller, om en sådan uppgörelse ej kunde åvägabringas,
på tre års tid öfvertaga dessa gårdar mot arrende
i vissa slags lifsmedel. Äfven på Öland, i Högby
socken, egde klostret jordegendom, som, då Ivar
Axelsson (Tott) nödgades afstå ön till Sten Sture
(1487), af denne togs i besittning, hvaröfver klostret
klagade hos konung Hans. Under danskt välde drabbades
klostret af reformationen. C. S-e.
Romagna [råma’nja], fordom hufvudbeståndsdelen af
det bysantinska exarkatet, sedermera nordöstligaste
delen af Kyrkostaten, begränsades i ö. af Adriatiska
hafvet, i n. af Po, i n. v. af Modena, i s. v. af
Apenninerna och i s. af en linie, som utgår från dessa
berg till kustpasset Cattolica, n. om Pesaro. Efter
1860, då R. förenades med konungariket Italien,
blefvo de 4 forna delegationerna Ferrara, Bologna,
Ravenna och Forli provinser i konungariket, med en
sammanlagd areal af 10,003 qvkm. och omkr. 1,227,000
innev. (1887).
Romagnosi [råmanjåsi], Giovanni Domenico Gregorio
Giuseppe, italiensk rättslärare och filosof, f. 1761,
författade ny italiensk strafflag 1806 och beklädde
efter hand professurer i civilrätt vid Pavias,
Milanos och Korfus universitet. Död 1835. Hans
förnämsta juridiska arbeten äro Genesi del diritto
penale (3 bd, 1791; ny uppl. 1832), Introduzione
allo studio del diritto pubblico universale (1805;
5:te uppl. 1836) och Della condotta delle acque
(1822–24; ny uppl. 1835 o. följ.). I sina filosofiska
arbeten visar R. sig vara materialist i metafysiskt
afseende, men subjektiv idealist i kunskapsteoretiska
frågor. Hans arbeten (Opere) utgåfvos i 15 bd 1836–45.
Roman (Fornfr. romant), hos medeltidens fransmän
benämning på hvarje i vers- eller prosaform diktad
berättelse med verldsligt ämne, hvilken var affattad
ej på latin, utan på folkspråket (lingua romana);
episkt diktslag, som innefattar omfångsrikare vittra
prosaberättelser. – Romanen framställer en kedja af
händelser, hvilka måste sammanhänga med hvarandra
episkt, genom personens enhet, ej dramatiskt genom
handlingens enhet. I öfrigt binder romanen sig
endast vid de allmännaste lagarna för den episka
stilen (se Epos). I olikhet med epos uppfinner
den sjelf sin hufvudperson, »hjelten». Dennes öde
beror af makter, hvilka icke eller endast föga
äro underkastade hans vilja, men i romanen äro
dessa makter inga öfvernaturliga, såsom i epos,
utan rent naturliga, om de än gerna må vara utstyrda
med en viss hemlighetsfullhets slöja. Sådana makter
äro t. ex. hans naturel, hans herskande lidelse,
den omgifvande naturen eller menniskoverlden
o. s. v. Romanen går både på djupet och bredden med
teckningen af den enskilda karakteren och ger honom
allmänmensklig betydelse. Den har tillfälle att i de
minsta enskildheter återgifva den inre utvecklingen,
känslors och tankars verld. I olikhet med folkepos
håller den sig till en
individs öden, men gifver på samma gång en fyllig bild
af vissa lefnadsriktningar och kretsar, en omfattande
kulturbild af sitt århundrade, ehuruväl icke en
fullständig sådan, hvilket snarare är kulturhistoriens
sak. Hjelten bör vara en bildbar, för intryck lätt
mottaglig natur, för att kunna sammanknyta och
påverkas af vidt skilda lifsförhållanden. Han gör
sålunda sin bildningsgång, genomlöper erfarenhetens
skola, och i denna hans uppfostran ingår vanligen
kärleken såsom ett vigtigt motiv. – Romanen söker att
inom en prosaisk blifven verld tillkämpa poesien dess
förlorade rätt. Till följd af sjelfva romanformens
brist på konstnärlig begränsning händer det dock ofta,
att prosan flödar in och breder ut sig, vare sig
såsom nedtyngande tendens eller såsom skattande åt
sinlig retelse eller åt en flackt hvardaglig smak. En
annan afart är sensationsromanen, som för det hemskt
nervspännande i förvecklingen offrar faktas logik och
sannolikheten. Inom vissa gränser har dock visserligen
det nyfikenhetsretande sitt berättigande i romanen. I
stället för ödets och gudamakternas eller i allmänhet
det underbaras ingripande, som hör till »maskineriet»
i epos, trädde redan i senantikens och medeltidens
romaner öfverraskande och sagolika händelser,
egnade att framkalla spänning, och äfven den nyare
romanen har funnit tjenligt att åvägabringa sådana
spännande effekter genom att framställa sällsamma
och dunkla karaktersproblem eller åtminstone låta
karaktererna i början ega någonting hemlighetsfullt
och sedan genom öfverraskande afslöjanden ur deras
förgångna lif låta ett alltjämt växande ljus falla på
dem. Den nyare romanen har ofta ett starkt dramatiskt
tycke, och utvecklingen kan vara fullt tragisk. Den
karakteristiska stilens lagar, hvilka romanen följer,
kräfva af författarens konst, att personerna må förete
stor individuel skiljaktighet i sättet att känna,
tänka och tala. – I den moderna tiden har romanen
allt afgjordare trädt i stället för det egentliga
epos. Liksom detta lämpade sig att afspegla enkla och
lätt öfverskådliga tillstånd, påkallas romanformen
osökt af den nyare tidens så mångförgrenade kultur
med dess realistiska prosa i lefnadsförhållandena.
Romanen har framvuxit hos de mest skilda folk. I
Österlandet förekommer den hos kineser, japaner,
araber och perser. Den vesterländska romanen har
sitt ursprung hos den senklassiska tidens greker,
hvilka funno behag i prosaberättelser om älskande
pars äfventyrliga öden och återförening. Den
första verkliga romanen var biskop Heliodoros’
intagande »Theagenes och Charikleia» (på 300-talet;
den första, i hvilken förhållandet mellan älskande
idealiseras). Anmärkningsvärda äro äfven Longos’
herderoman om »Dafnis och Chloë» samt hos romarna
Petronius’ komiska roman »Satyricon» och Appulejus’
fantastiska satir om den gyllene åsnan. Mera direkt
härstammar den moderna romanen från medeltidens episka
riddaredikt (jämte dennas upplösning i prosa) och
från folkböckerna. Under medeltiden intog romanen
hedersplatsen inom literatureri och åtnjöt en ofantlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
