Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanson, Henrik Vilhelm - Romantik, beteckning för den kristna medeltidens lifsuppfattning - Romantisk och Romantiska skolan. Se Romantik - Romanu (Roman), stad i Rumanien (Moldau), vid Moldova
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intendent vid Sätra helsobrunn. Slutligen utnämndes
han 1830 till anatomie och kirurgie professor,
en befattning, som han innehade till 1844. Äfven
under sin professorstid offentliggjorde han flere
specialafhandlingar, särskildt i patologi, samt
Försök till vägledning vid läkarekonstens
utöfvande (1830). Hans Barnläkaren (en från tyskan
öfvers. »rådgifvare vid alla barnsjukdomar»
etc.) utkom 1845. Först 1851 afgick R. från sin
intendentsyssla. Han afled i Upsala d. 15 Maj 1853.
-rn.
Romantik, beteckning för den kristna medeltidens
lifsuppfattning, sådan den tog sig uttryck i
literatur och konst, till en början hos de romanska
folken (deraf benämningen). Genom kristendomen hade
idéerna om menniskans inre försoning med Gud och om
individualitetens oändlighet gjorts gällande. Men
kristendomen lärde ock, att först genom sin sinlighets
och egenviljas dödande kan individen finna sig
sjelf, anden ingå i sitt oändliga lif. I motsats
till antiken förhöll medeltiden sig derför negativt
gent emot skön sinlighet, och i denna tids konst,
den romantiska, brytes den omedelbara klassiska
enheten af gestalten och dess inre. Anden har ej
längre sin sanna tillvaro i det yttre, gestalten
blifver endast ett osjelfständigt omhölje,
antydande ett bakom liggande andligt djup, som af
ingen sinlig form kan uttömmas, och själsuttrycket
säger oändligen mycket mera än gestalten. Den
romantiska konsten bekymrar sig derför icke så
mycket om det yttres gestaltande, utan upptager
det ofta i den form, i hvilken det i verkligheten
förekommer, och skyr ingalunda att framställa det
fula. Den kan gifva värde åt de obetydligaste ämnen,
derigenom att det subjektiva sinnet i dem nedlägger
sig och uttalar sin känslorikedom. Genom att låta
fantasien och formgifningsgåfvan verka i obunden
frihet utvidgar romantiken konstens uttrycksmedel,
medan någonting oklart, konturlöst och förvirradt
vidlåder dess egna alster. Den antika fantasien var
plastisk, den romantiska till sin grundstämning
lyrisk-musikalisk. Romantikens egentliga verld
är alltså den subjektiva innerligheten. Kärleken
får först der sin herskande plats såsom ämne
för dikt och konst. En mystisk längtan efter det
öfversinliga och oändliga, en ostillad trånad,
ett aningsrikt känslodjup äro utmärkande för
romantikens äkta skapelser. Ett annat drag deri
är naturfantastiken, hvilken var uppammad bland
medeltidssagans under och växte än yppigare, sedan
korstågen öppnat portarna till österländingarnas
inbillningsverld. Den vigtigaste kulturföreteelse,
som framgått ur romantikens anda, är riddareväsendet
med dess exalterade begrepp om ära, kärlek och
vasalltrohet. Romantiken eröfrade åt konsten ett
vigtigt område af menniskonaturen, förfinade och
fördjupade känslan samt blef af stort inflytande på
den moderna tidens bildning. – Inemot medeltidens
slut trängdes romantiken i bakgrunden, men fick 3–4
århundraden senare upplefva en efterblomstring i
den vittra riktning, som under de första årtiondena
af 1800-talet bröt sig väg i
europeiska land såsom en reaktion emot franska revolutionens
grundsatser och mot den renaissancebildning, af
hvilken denna var en frukt, samt i stället sökte
att på flere af lifvets områden återupprätta
medeltidens åskådningssätt. I Sverige benämnes
denna riktning nyromantik. Den redan på 1790-talet
framträdande romantiska skaldeskolan i Tyskland,
hvars äldre koryféer voro Tieck, bröderna Fr. och
A. W. v. Schlegel, Novalis och Brentano, gaf fart
åt det poetiska förhärligandet af medeltidens
underverld, det folkligt nationella, katolicism,
feodalväsende, politisk absolutism och Österlandets
kultur samt inrymde i poesien en hedersplats
åt den fantastiska ekstasen jämte det subjektiva
godtycket, som förhåller sig ironiskt gent emot sina
egna skapelser. Inom engelska literaturen vardt en
sundare romantik herskande genom »sjö-skolans» män,
genom W. Scott, Moore och andra samt ingick äfven
såsom ett element i Byrons rika diktning. I Frankrike
kännetecknades romantiken (le romantisme), hvilken
delvis förberedts af Diderot och fru de Staël, först
och främst genom striden emot alla regler, som utifrån
pålagts poesien (»de tre enheterna» och allting öfrigt
konventionelt inom dramat), vidare genom hågen att
skildra gräsliga och abnorma företeelser i lifvet
samt yrkandena att den diktandes individualitet
skulle komma till uttryck och ämnets lokalfärg
tillgodoses. V. Hugo är franska nyromantikens
egentlige stiftare. Uti Italien höjdes nyromantikens
banér af Manzoni, i Polen af Mickiewicz, i Ryssland
af Pusjkin, i Holland af J. van Lennep. I Danmark
vardt Steffens, genom förkunnandet af Schellmgs
naturfilosofi, nyromantikens apostel och Öhlenschläger
dess förnämste skald, medan i Sverige Nya skolan (se
d. o.) med Atterbom i spetsen drog i härnad mot den
franska psevdoklassiciteten och vann inflytande åt de
nyromantiska åskådningssätten. – För musiken erbjuder
romantiken ytterst gynsamina ämnen genom hela sin
lyrisk-musikaliska grundstämning, sin naturfantastik,
känslosalighet och evighetstrånad. Romantikens
målsmän inom musiken äro i främsta rummet de efter
Beethoven uppträdande mästare, hvilka sjelfständigt
fullföljde hans sträfvanden att rikta och nyskapa
de musikaliska uttrycksmedlen, nämligen Weber,
Schubert, Spohr, Mendelssohn-Bartholdy (hvilken
dock i hufvudsak tillhör den klassiska riktningen),
Marschner, Schumann, Berlioz, Liszt och Wagner. –
Romantiker, skald, som tillhör den nyromantiska
riktningen; kompositör, som i sina tondiktningar
företräder romantiken. – Romantisk, som hör
till eller påminner om medeltidens romantik eller
riddareväsende; öfverspänd, fantastisk; vittnande
om exalterad innerlighet i känslan; som företer
en blandning af vilda och sköna drag; underbar;
af ventyriig. Jfr Klassisk. E. F-t.
Romantisk och Romantiska skolan. Se Romantik.
Romanu (Roman), stad i Rumanien (Moldau), vid
Moldova, nära dess förening med Scret, samt vid
jernvägen mellan Galizien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
