Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romersk-katolska kyrkan - Romersk konung (Lat. rex romanorum) kallades under medeltiden, sedan Heliga romerska riket af den tyska nationen uppkommit (962), den, som valts till tysk konung eller till dennes medregent - Romersk ordning, byggnadsk. Se Pelareordning, sp, 965 - Romersk rätt (Lat. jus romanum)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De frågor, som föranledt de mest ihärdiga och
förbittrade striderna mellan kyrkan och staten, hafva
varit frågan om blandade äktenskap (som kyrkan
principielt ej velat medgifva på annat vilkor än
barnens romersk-katolska uppfostran) och frågan om
undervisningsväsendet (som kyrkan i regeln städse
sträfvat att behålla under sin ledning). Mest hafva
de kyrkliga anspråken lidit afbräck i Frankrike, der
(1880) de andliga kongregationerna blifvit upplösta
och skolan gjorts helt och hållet konfessionslös samt
undandragits allt kyrkligt inflytande (se
Marsdekreten). I Preussen antogos år 1873 lagar, hvilka
reglerade den romersk-katolska kyrkans förhållanden
och skärpte statens kontroll öfver densamma (se
Majlagarna) samt derför rönte en stark opposition
och ett segt, passivt motstånd från de kyrkliga
myndigheternas sida (se Kulturkamp). Men under de
senare åren har i Tyskland och särskildt i Preussen
statsmakten steg för steg gifvit vika och uppgifvit
denna kamp, emedan regeringen behöfde det klerikala
partiets (centerns) understöd för fullföljandet af
sina politiska planer.
Den romersk-katolska kyrkan räknar i Europa öfver
150 mill. (nominella) medlemmar, i Asien 8 1/3 mill.,
i Afrika 2 2/3 mill., i Amerika 51 1/2 mill., i
Australien och på närliggande öar nära 1/2 mill.,
tillsammans omkr. 213 mill. – Om den rom.-katolska
kyrkans missionsverksamhet se Propagandan och Mission.
Romersk konung (Lat. rex romanorum) kallades under
medeltiden, sedan Heliga romerska riket af den tyska
nationen uppkommit (962), den som valts till tysk
konung eller till dennes medregent (efter att i Rom
blifvit krönt till kejsare bar han titeln »romersk
kejsare»). Sedan den tyske konungen Maximilian (1508)
och hans efterträdare, hvilka icke läto kröna sig
i Rom, antagit titeln »vald romersk kejsare», blef
»romersk konung» titel på den redan under kejsarens
lifstid valde efterträdaren. Titeln »konung af Rom»
erhöll kejsar Napoleon I:s son vid sin födelse (1811).
Romersk ordning, byggnadsk. Se Pelareordning, sp. 965.
Romersk rätt (Lat. jus romanum). Den romerska rätten
betraktas med rätta såsom en af de mest betydande
insatserna i den menskliga kulturens utveckling. Den
har denna sin betydelse icke deri att – såsom man
en tid ansåg – den skulle vara att betrakta såsom
ett slags »raison écrite», en så att säga fixerad
naturrätt, hvars grundsatser borde ega tillämpning
i hvarje tid och hos hvarje folk, utan genom det
stora inflytande, som den romerska kulturen öfver
hufvud utöfvat på den moderna civilisationen, och
genom det romerska folkets särskilda skaplynne och
begåfning, hvilka gjorde detta folk särskildt egnadt
att på detta område åstadkomma något stort. Den
romerska rätten är det ena af de två på nationel
grund hvilande hufvudsakliga element, hvilka utgöra
grundval för de moderna kulturfolkens rätt. Det andra
är den germanska rätten. Det tredje element slutligen,
som tillsammans med de båda förra gifvit den moderna
rätten dess karakter, är
kristendomen. Romare och germaner, till ursprunget
stamförvandter, förete emellertid, sedan de hunnit
sin utveckling till historiska folk, ett väsentligen
olikartadt skaplynne; och denna olikhet framträder ock
helt naturligt i deras rättsuppfattning. Man har med
ett mycket allmänt uttryck betecknat denna olikhet
så, att man sagt, att den romerska uppfattningen är
öfvervägande objektiv, den germanska öfvervägande
subjektiv. Detta framträder i uppfattningen af
begreppet rättighet på det sätt att rättigheten af
romarna betraktades såsom något på visst sätt för
sig bestående, hvilket likasom kunde lösas från
rättssubjektet, rättighetens innehafvare, under
det att germanerna betraktade rättigheten såsom
olösbar från personen, så att den person, hvars rätt
misskändes, ansåg sig såsom personligen kränkt. Derför
behandlar ock den germanska rätten hvarje orätt
såsom en kränkning af personen. Ur denna romerska
uppfattning torde väl förklaras den fasthet i former,
som utmärker den romerska rätten. Den formalism,
som af en sådan åskådning var en nödvändig följd,
och som visserligen är ett utmärkande drag för den
romerska rätten, motvägdes emellertid af romarens
praktiska sinne. Ty utmärkande för den romerske
juristen är icke mindre hans skarpa blick för det i
rättsligt afseende väsentliga i det konkreta faller
och för det praktiska rättslifvets behof. I det
hela företer den romerska rätten en stadigt och utan
språng fortgående utveckling från en stel och trångt
begränsad nationel rätt till en verklig universalrätt
för sin tid. Det nationella elementet representerades
af jus civile (se d. o.) i dess äldre gestalt. Deremot
bereddes öfvergången till en alltmer allmänt mensklig
ståndpunkt hufvudsakligen af de från de lagskipande
ämbetsmännen utgångna rättsgrundsatser, hvilka
sammanfattades under benämningen jus honorarium,
hvars rol i detta afseende emellertid, sedan denna
rättskälla upphört att sjelfständigt existera,
öfvertogs af jus civile i dess senaste stadium
– den kejserliga lagstiftningen, mer och mer
påverkad af kristendomen. Man finner derför under
hela utvecklingsgången å ena sidan, i synnerhet i
början, en starkt framträdande konservativ riktning,
å andra sidan ett ständigt fortgående reformarbete,
som likväl alltid, om ock mindre under utvecklingens
senaste period, varsamt och smidigt anslöt sig till
det å hvarje tid ännu bestående gamla.
Till jus civile i den nu nämnda meningen räknades
(utom sedvanerätten, Lat. tacita civium conventio,
hvilken hos hvarje folk är den tidigaste form, i
hvilken den positiva rätten framträder) först och
främst leges. Leges i (äldre) romersk mening äro alla
beslut, som på en laglig folkförsamling (comitia)
fattats på förslag, som blifvit framstäldt af en
dertill berättigad högre ämbetsman (magistratus). Och
då det romerska samhällets utvecklingshistoria
visar tre särskilda slag af folkförsamlingar eller
folkrepresentationer, den äldsta comitia curiata,
den andra comitia centuriata, den tredje (fullkomligt
stadgad genom Lex Hortensia år 287 f. Kr.) comitia
tributa, så finnes det, med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
