Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rosenheim ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
R. satte fläck på slägtens namn genom flere
bedrägerier, bl. a. en falsk revers mot en adelsman
Kristen Juels enka, för hvilket brott han afrättades
i Köpenhamn 1610. Berättelsen att Kristian IV sjelf
upptäckte bedrägeriet vid en jämförelse mellan
papperets vattenstämpel och skuldsedelns datum, som
var äldre, saknar grund, men har begagnats i Sötofts
skådespel »Kristian den fjerdes dom». – 10. Niels
R., diplomat, född d. 9 Sept. 1757, blef minister i
Petersburg 1789, förflyttades 1795 till Berlin och
deltog i kongressen i Rastatt 1797. Åren 1802–04 var
han å nyo minister i Petersburg, var 1809 fullmäktig
vid fredsunderhandlingarna i Jönköping och reste
s. å. i särskildt uppdrag till kejsar Napoleon. Han
blef derefter utrikesminister och åtföljde 1814
Fredrik VI till Wienkongressen. Död d. 7 Jan. 1824. –
11. Marcus Gjöe R., norsk statsman, född i Jan. 1762
i Tved vid Kristianssand, tog 1784 juridisk examen
i Köpenhamn, blef s. å. hofjunkare och auskultant
vid öfverhofrätten i Kristiania samt 1785 assessor
derstädes. Några år derefter slog han sig ned i
Jylland som godsegare, men kom tillbaka till Norge
och var magistratspresident i Kristiania 1794–97. År
1804 blef han kammarherre och amtman i Smaalenenes
amt och utsågs d. 2 Sept. 1807 till medlem af den
några dagar förut tillsatta regeringskommissionen i
Norge, hvilken räckte till 1810. Under de unionella
sträfvandena 1809 ansågs han luta till Kristian
Augusts och grefve Wedels parti. Vid denna tid var
han tillika chef i direktionen för norska finanskassan
och assessor i öfverkriminalrätten för Norge. 1810
förflyttades han till Kristiania såsom stiftsamtman
öfver Akershus amt. 1811 blef han medlem af den
kommission, som förberedde norska universitetets
upprättande. Äfven i universitetets byggnadskommission
hade han plats, 1812–13. Sistnämnda år afgick
han som stiftsamtman, men utnämndes i stället
till direktör för riksbankens norska afdelning,
hvilken år 1814 blef Norges riksbank tills vidare,
och i denna ställning inträdde han den 2 Mars s. å. i
Kristian Fredriks regeringsråd. Den 19 Febr. hade han
derjämte af honom erhållit fullmakt såsom »norska
folkets befullmäktigade utomordentliga sändebud
hos hans danska majestät» med särskildt uppdrag
att frambära underrättelsen om Kristian Fredriks
öfvertagande af regeringen i Norge. I denna egenskap,
men utan att hans ställning var offentliggjord,
reste han genom Sverige till Köpenhamn, der han
likväl icke mottogs af konungen, samt återvände
öfver Jylland och Skagerak till Norge. Der deltog
han efter d. 4 Nov. åter i regeringen, men tog i
Jan. 1815 afsked såsom statsråd och direktör för
riksbanken. Han invaldes i stortinget 1818 samt 1824
(af Smaalenenes amt) och 1827 (af Frederikshald). R.,
som en tid varit en af Norges rikaste män, såg sig
under sina sista lefnadsår tvungen att begära och
emottaga en pension af staten. Han stod i stor gunst
hos Karl Johan ända till sin död, d. 11 Maj 1838. R.
förde 1824 till Norge det bekanta familjearkivet på
Rosenholm i Jylland, hvilket innehöll ovärderliga
bidrag till de. närmast föregående århundradenas
historia, men tyvärr gick förloradt vid
Frederikshalds brand 1826. Han egde ingen
utomordentlig begåfning, men åtnjöt hos sina samtida
stort anseende för sin oegennyttiga och uppoffrande
karakter. – Jfr K. Barner och A. Heise: »Familien
R:s historie» (2 bd, 1874, 82) och Heises »Bidrag til
familien R:s historie i det 16. aarh:s sidste halvdel»
(i dansk »Hist. tidsskr.», bd V. VI). 1, 11 Y. N. 2–10
E. Ebg.
Rosenkrans. 1. Radband (T. rosenkrans; Lat. rosarium,
paternoster), ett snöre med derå uppträdda kulor
eller perlor, afsedt att inom vissa religiösa samfund
vara till hjelp vid räknandet af det föreskrifna
antalet böner. Radbandet är i bruk i Indien, bland
muhammedanerna och inom den katolska kyrkan. Det
anses hafva blifvit infördt i Vesterlandet genom
korsfararna. Bruket af detsamma reglerades genom
den hel. Dominicus (d. 1221), dominikanordens
stiftare. I den katolska kyrkan förekomma flere slags
radband. Det större (Lat. psalterium beatae Mariae,
Fr. rosaire) har 150 smärre och 15 större kulor,
ordnade i femton grupper (de större kulorna för Pater
noster, »Fader vår», de smärre för Ave Maria). En
mellansort (Fr. couronne) har 63 smärre och 7
större kulor. Det mindre radbandet (Fr. chapelet)
har 33 smärre och 5 större kulor. Talen 63 och 33
hafva afseende på Jungfru Marias och Jesu lefnadsår,
150 på psalmernas antal. Radbandets kulor kunna
vara af mycket olika beskaffenhet: utförda i trä,
sten, korall, glas, ben, elfenben o. s. v. Stundom
äro de prydda med skulpterade bilder. Radbandet
förekommer ej sällan användt som prydnadsmotiv inom
den kyrkliga konsten. – 2. Zool., en kring basen
på hjortdjurens horn förekommande, af smärre, mer
eller mindre sammanhängande och utstående knölar
eller knottriga utväxter bestående, kransformig
bildning. Hos den första uppsättningen af horn är
denna krans, som har sitt läge alldeles vid hornens
nedre ände samt angifver gränsen mellan dem och
»rosenstockarna», antingen otydlig, eller ock saknas
den alldeles. Alltefter som djuret tillväxer i ålder,
blir kransen också mer utvecklad. – 3. Ett vid dressyr
af hönshundar stundom användt redskap, som utgöres
af ett groft snöre eller smalt läderhalsband, hvarpå
svarfvade, med islagna, trubbiga ståltrådstaggar
försedda träkulor, ofta omvexlande med kulor utan
dylika taggar, äro uppträdda. 2. 3. C. R. S.
Rosenkransfesten. Se Mariafester.
Rosenkrantz. Se Rosenkrands.
Rosenkranz, Johann Karl Friedrich, tysk filosof och
estetiker, f. 1805 i Magdeburg, d. såsom professor i
Königsberg 1879, utgaf ett stort antal filosofiska,
estetiska och literaturhistoriska arbeten,
bland hvilka må nämnas Psychologie (1837; 3:dje
uppl. 1863), Hegel als deutscher nationalphilosoph
(1870), Studien (1839–76) och Die poesie und ihre
geschichte (1855). Såsom filosof räknades han till
den hegelska skolans center, men intog en ganska
sjelfständig ställning gent emot flere delar af det
hegelska systemet. Särskildt har han inlagt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
