Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rosenrot ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
2. Rosén von Rosenstein, Nils (skref sig sjelf blott
von Rosenstein), vältalare, filosof, ämbetsman,
den föregåendes son, föddes i Upsala d. 12 Dec. 1752,
blef student derstädes och hofjunkare samt ingick 1771
i Kanslikollegium samt befordrades 1778 till andre
sekreterare i presidentkontoret. Der utmärkte han sig
så, att han 1782 utnämndes till ambassadsekreterare
under Creutz i Paris. Han knöt der bekantskap med
flere af Frankrikes förnämsta snillen, särskildt af
den encyklopedistiska skolan, hvilken sedan hade så
stort inflytande på hans författareskap. Han kallades
att uppvakta Gustaf III i Rom i Dec. 1783; och det
var den under vistelsen der gjorda erfarenheten af
R:s begåfning, som förmådde konungen att 1784 utnämna
honom till den då sjuårige kronprinsens lärare,
då R. erhöll kansliråds titel. 1785 blef han hos
konungen föredragande för Upsala universitets ärenden,
en befattning, som han, med fyraårigt afbrott,
innehade ända till 1799. År 1795, då hans lärarekall
upphörde, tillades honom en lifstidspension och
landshöfdings fullmakt. Den synnerliga ynnest
han af Gustaf III njöt ådagalägges äfven i den
brefvexling han förde med konungen 1787–91, och der
R:s karakter, hans oförskräckthet och manlighet,
hans tillgifvenhet för Gustaf och omsorg om sin
lärjunge i vackra drag teckna sig. Efter denna tid
vidtager R:s användning såsom ämbetsman. Han blef
ledamot af Rikets ärendens allmänna beredning samt
af pommerska och wismarska beredningen och erhöll
äfven åtskilliga andra offentliga uppdrag. Då efter
1809 statssekreterareämbetet för ecklesiastikärenden
åter inrättades, förordnades R. att tillsvidare
förvalta det. Hans verksamhet på denna plats var djupt
ingripande, på samma gång den blef till verkligt och
varaktigt gagn för kyrkan och undervisningsväsendet. I
hög grad human, rättvis och välvillig, tillvann
R. sig också allmän högaktning och kärlek hos
de många, med hvilka han stod i beröring. 1822
tog han afsked till följd af försvagade kropps- och
själskrafter. Han afled i Stockholm d. 7 Aug. 1824. År
1876 lät. Sv. akad. prägla en minnespenning öfver
honom, och Böttiger tecknade i samma akademis
Handlingar (52:dra delen, 1877) hans »Minne».
R:s största betydelse är att söka dels i hans
författareskap, dels i hans verksamhet som Svenska
akademiens ständige sekreterare, till hvilken plats
han utsågs vid denna akademis stiftelse, 1786, efter
att sedan 1782 hafva skött sekreterarebefattningen i
Vitterhetsakademien. Tidigast väckte R. uppmärksamhet
genom sina åminnelsetal öfver J. af Bjerkén (1780)
och R. af Sotberg (1782), till hvilka sedan slöt
sig en rad af förträffliga lefnadsteckningar,
tal och personalier samt företal till åtskilliga
författares skrifter (t. ex. Kellgrens, Lidners och
fru Lenngrens samt till Lehnbergs predikningar). I
dem alla framträder han icke blott såsom utmärkt
vältalare, bildad efter antikens yppersta mönster,
och med en sjelfständig, äkta manlig tankerikedom,
utan framförallt som en
karakters- och tidsskildrare af hög rang. »Flere af dessa
teckningar förvara åt häfdatecknaren säkra grunder
för omdömet öfver forna statshändelser och öfver
utmärkta, till dem medverkande mäns egenskaper
och afsigter, hvilka man nu ej sällan finner uti
dagens flygskrifter vanställda» (Järta). Bekanta äro
särskildt hans ypperliga företal, verkliga mönster
af fin karaktersteckning, sympatisk uppfattning
af föremålet och ädel humanitet i bedömandet af
deras svagheter. Till dessa hans skrifter sluta sig
åtskilliga tillfällighetstal af skilda anledningar
samt hans ofvan nämnda bref, som i ledighet och
elegans tillhöra det bästa af hvad det gustavianska
tidehvarfvet efterlemnat. Såsom filosof uppträdde
R. hufvudsakligen med sitt bekanta Försök til en
afhandling om uplysningen, til dess beskaffenhet,
nytta och nödvändighet för samhället (1793),
presidietal i Vetenskapsakademien 1789 (han hade
året förut blifvit ledamot af denna akad.), men
sedan vidare utarbetadt. R. vänder sig egentligen mot
Rousseau och hans åsigter om upplysningens skadlighet,
åsigter, hvilka fingo skenbart understöd i den franska
revolutionens blodsdåd, dem man ju ville härleda ur
upplysningsfilosofien. Han ville ådagalägga »nyttan
och nödvändigheten för samhället af dess medlemmars
i ständig utvidgning fortgående kultur». Dervid
förfogade han dock öfver alltför knapphändiga
vetenskapliga tillgångar, hufvudsakligen Lockes
läror, sådana de utbildats af Condillac, Helvétius
och encyklopedisterna. R. kunde derför ej åstadkomma
»någon djupare fattning af problemet, än mindre någon
genomförd principiel vederläggning af Rousseaus åsigt
om förståndsbildningens skadlighet». Emellertid visar
han sig som tänkare »redan derigenom att han inser,
att en dylik vederläggning icke är möjlig annat än
på basen af en allmän filosofisk verldsåsigt och
såsom moment deraf. Erkännas bör äfven, att R. icke
blott i och genom en mängd speciella anmärkningar,
utan äfven i det hela, genom sitt klara medvetande
om tänkesättens makt i alla menskliga förhållanden,
genom sin entusiasm för upplysningen och dess
allmänna utbredning, på visst sätt höjer sig öfver
sina egna filosofiska principer och framstår såsom en
värdig representant för det bästa i sitt tidehvarfs
sträfvanden och såsom en ädel förebild för kommande
slägten» (Nyblaeus). Sjelfva framställningen kan
med skäl anses mönstergill i den valda arten, der
det gäller snarare att öfvertyga än filosofiskt
utreda, snarare att väcka intresse och deltagande
för åsigterna än att strängt bevisa dem. Särskildt
slutet med dess skildring af svenska folkets lynne
och historiska egenheter är ett litet mästerstycke,
som med skäl ansetts kunna täfla med liknande af
Tacitus. Ett par andra afhandlingar Om uppfostran
(1796) och Anmärkningar om vitterhet och smak (1787)
äro blott utkast, ämnade till vidare utarbetning,
men äfven i sin mån märkvärdiga såsom vittnesbörd
om R:s åsigter i pedagogiska och vittra ämnen. –
R:s ställning såsom Svenska akademiens sekreterare
gjorde honom till en medelpunkt för samtidens
literära bildning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
