Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rosfönster ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ex. i Vetenskapsakademien). Denna sistnämnda
målning är ett af R:s mästerstycken genom
den tilltalande uppfattningen af den åldrige
vid hans lefnads afton. Också blef den, på
Vetenskapsakademiens bekostnad, graverad i Paris af
den berömde Bervic (1779). Äfven ett ypperligt
sjelfporträtt (1774, i ensk. ego) utförde R. här. –
I Sept. 1775 reste R. till Petersburg, dit han
kallades af kejsarinnan. Der blef han genast den fina
verldens målare. Af Katarina II utförde han flere
bilder, af hvilka en, i hel figur, är mycket känd
i Sverige genom den utmärkta kopia, som kejsarinnan
sjelf förärade Gustaf III, och som finnes i runda
salongen å Gripsholm. Vidare målade han J. de
Betsky, Tjernysjev, grefve N. Panin m. fl.
Trots kejsarinnans frestande anbud lemnade han dock
hennes hufvudstad och begaf sig åter till Paris öfver
Varsjav och Wien. I sistnämnda stad utförde han de
genom gravyrer bekanta porträtten af ärkehertiginnan
Maria Kristina och furst F. J. von Liechtenstein. –
Efter återkomsten fortfor R. att med samma flit som
förr arbeta i sitt fack. Och hans anseende hos
den konstälskande allmänheten synes i det längsta
varit oförminskadt. Från denna period af hans lif
finnas i Sverige mycket få arbeten. Ett i stor hast
måladt porträtt af den berömde Hedlinger (1781,
konstakademien) och kanske kompositionen Henrik
IV och Sully (panneau å Haga) äro de enda hittills
kända. Af utmärkelser tillföllo honom under
dessa år ledamotskap af konstakademierna i Wien och
Florens (der ett sjeljporträtt af honom också finnes).
Utom de ofvan anförda bilderna, eger konstakademien
ytterligare ett sjelfporträtt af hans hand,
sannolikt från denna senare tid. Många af
hans porträtt, utom de redan omtalade, finnas
graverade af framstående mästare, Clemens, Carmona,
Daullé, David, Dupuis, Moitte, C:a Watson,
Lempereur, Bartolozzi m. fl. Af försök
i ett nytt slags teknik (»pastell i olja») eger
Nationalmuseum ett exemplar, hans hustrus porträtt
(1763). Denna konstart liksom sina experiment
i »vaxmåleri» öfvergaf han sannolikt mycket snart.
Han afled i Paris d. 5 Juli 1793. – R:s konstnärskap
utmärker sig framförallt genom en elegant
och mot slutet nästan grann färg, en ypperlig,
om än ej skarp teckning, en mild, men ej
liflös karakteristik och, hvad redan hans samtid
främst erkände, en utomordentlig virtuositet
i framställningen af tygsorter, spetsar, broderier
och andra bisaker. Hållningen i hans bilder är
enkel och naturlig med en lätt anstrykning af den
sirlighet, som utgjorde ett af tidehvarfvets mest
framträdande kännetecken. Hans pensel är likaledes
sirlig och fin, utan att i högre grad skatta åt
hvad man kallar det slickade, och hans färg har,
utom sin prydlighet, rätt mycken styrka. – R.
gifte sig 1759 med Marie Susanne Giroust (f.
1735), elev af den berömde La Tour och en utmärkt
skicklig pastellmålarinna samt 1770 ledamot af franska
målareakademien. Hon afled i Paris d. 31 Aug. 1772.
-rn.
Rosmaridae. Se Själdjur.
Rosmarinus officinalis L., rosmarin, bot., farmak.,
en i Medelhafstrakterna växande
halfbuske af 0,5–1,5 m. höjd, hörande till
nat. fam. Labiatae Juss. Bladen äro motsatta,
läderartade, smala, jämnbreda, nästan barrlika,
med kanterna starkt tillbakarullade, så att af den
genom ett mycket fint och tätt stjernludd hvitaktiga
undersidan endast medelnerven synes. Öfversidan är
glatt, grågrön. Längden är omkr. 2 cm. Blomfodret
är klocklikt och 2-läppigt, och den läppformiga
blomkronan är blå och hvit, med öfre läppen urnupen
och upprätt, den nedre 3-flikig, med mellersta fliken
intryckt och nedhängande. Ståndarna äro blott 2
(kl. Diandria L.), med enkla knappar och en tagg
i st. f. det felslagna knapprummet. De afrepade
torkade bladen utgöra drogen rosmarin (folia rosmarini),
officinel i Sverige och använd till hvarjehanda
beredningar, såsom spiritus rosmarini etc., hvarjämte
ur bladen genom destillation erhålles aetheroleum
rosmarini (oleum anthos) som ingår i acetum
aromaticum, opodeldok m. m. Rosmarin har en mycket
stark och för de flesta behaglig lukt samt är ett
lifvande medel, som dock ytterst sällan torde användas
till invärtes bruk. O. T. S.
Rosmarus. Se Hvalrossen och Själdjur.
Rosmini-Serbati, Antonio,
italiensk filosof, f. 1797 i Rovereto (Tyrolen),
inom en rik adelsfamilj, vardt vid unga år katolsk
prest och stiftade 1828 ett nytt religiöst samfund,
»menniskokärlekens brödraskap», hvilket i flere land
eger medlemmar, samtliga förbundna till att utföra
hvarje kärleks verk, om hvilket de anmodas. Af sin
hängifvenhet för påfvedömet och Pius IX:s person drefs
R. att 1848 mottaga undervisningsportföljen i Rossis
liberala ministèr och följde s. å. påfven på flykten
till Gaëta. Död 1855. R. intager en synnerligen
framstående plats bland Italiens nyare tänkare. För
att motverka tvifvel och otro sökte han lägga en
förnuftig, vetenskaplig grundval för religionen. Han
ville undantränga sensualismen genom en idealism,
som erbjöd anknytningspunkter till katolska kyrkans
lära. En sorgfällig analys och undersökning af den
menskliga kunskapsförmågan ledde honom till antagandet
af medfödda idéer hos själen. Bland mängden af R:s
skrifter framstår Nuovo saggio sul’ origine delle
idee (3 bd, 1836). Jfr Casara: »Il sistema filosofico
rosminiano» (1874), och K. Werner: »Antonio R. und
seine schule» (1884).
Rosny [råni’], Léon de, fransk orientalist och
etnograf, f. 1837, började redan vid 15 års ålder
studera kinesiska och japanska samt utgaf 1857
sin utmärkta Introduction à l’étude de la langue
japonaise. Han blef professor i japanska språket
först vid biblioteket (1863), sedan vid École des
langues orientales vivantes (1868). Under de senaste
åren har R. med stor framgång egnat sig äfven åt
studiet af Central-Amerikas inskrifter och etnografi
samt torde för öfrigt vara den mest produktive af
Frankrikes nutida språkforskare. Han har jämväl
gagnat de orientaliska studierna genom grundandet af
flere sällskap och tidskrifter, liksom han ock anses
vara den egentlige skaparen af de internationella
orientalistkongresserna. De vigtigaste af hans arbeten
äro Cours pratique
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
