Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rudenschöld, svensk adlig ätt - 1. Rudenschöld, Karl - 2. Rudenschöld, Magdalena Charlotta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rudeens söner, Karl (se R. 1), blef 1747 friherre
och 1770 grefve, men tog i sin senare egenskap ej
introduktion. Den adliga ätten utgick på svärdssidan
1793.
1. Rudenschöld, Karl, grefve, riksråd, författare,
son af biskopen T. Rudeen, föddes i Åbo d. 12
Okt. 1698, studerade i Upsala 1713–19 och adlades
sistn. år. 1722 tog han examen för inträde i kansliet
och blef e. o. kanslijunkare. Snart derpå gjorde han
en utrikes resa såsom handledare åt en ung grefve Axel
Wrede Sparre, hemkom 1727 och utnämndes 1729 till
sekreterare hos generallöjtnant Zülich vid dennes
ambassad till Polen, i hvilket land R. 1733–34 var
svensk minister. 1734 utnämndes han till minister i
Konstantinopel, men afsade sig platsen. Som medlem af
Sekreta utskottet deltog han i 1738 års riksdag, vid
hvilken hattpartiet vann öfvervigt. I partistriderna
tog R. dock ringa eller ingen del. 1739 blef han
minister och 1741 envoyé vid hofvet i Berlin och
kom der i ett ovanligt förtroligt förhållande till
den nye konungen, Fredrik II. Han var ock den, som
framförde svenske tronföljaren Adolf Fredriks begäran
om preussiska prinsessan Lovisa Ulrikas hand. 1747
blef R. statssekreterare vid utrikesexpeditionen
och friherre, 1756 hofkansler och 1758 president
i Kommersekollegium. R., som äfven vid 1751 och
1760 års riksdagar suttit i Sekreta utskottet,
blef 1761 riksråd efter Höpken, men undanbad sig
kanslipresidentens plats. 1765, vid mösspartiets
seger, afskedades R. jämte flere andra hattar
från rådsämbetet. Vid underrättelsen derom skyndade
sig Fredrik II att genom Hård erbjuda R. bostad i
Sanssonci och passande underhåll, ett anbud, som denne
dock afböjde till konungens stora ledsnad. Frankrike
gaf honom en årlig pension af 15,000 livres, och 1768
erhöll han riksrådspension. Vid 1769 års riksdag, då
mössorna störtades, insattes R. å nyo i rådet, hvarpå
han 1770 upphöjdes till grefve, utan att dock taga
introduktion. 1771 valdes han till Upsala universitets
kansler. 1772 kommo mössorna åter till väldet och
afsatte den åldrige mannen från hans riksrådsplats, en
åtgärd, som allmänt klandrades, äfven derför att R:s
vilkor voro mycket torftiga. Efter statshvälfningen
s. å. erbjöd konungen honom att åter inträda i rådet
eller att mottaga en pension, hvilket senare R. valde,
dock med bibehållande af sitt kansleriat. Många andra
utmärkelser tillföllo honom ock under hans senare
lifstid. Han var ledamot af Vetenskapsakademien,
der han två gånger var preses, samt af många andra
vittra och lärda sällskap. Han afled i Stockholm
d. 10 Juni 1783. – Af sin samtid skattades R. högt i
vittert hänseende. Liksom fadern och brodern (se R.
2) idkade han i yngre år diktkonsten, men öfvergaf
den snart. Blott några lyriska poem hafva blifvit
åt efterverlden bevarade. Deremot intager R. såsom
vältalare och prosaist ett framstående rum bland
sina samtida. Hans Tal om svenska språkets art och
nu varande bruk (1772) utmärker sig genom ett rent
och förträffligt föredrag samt en insigt i
språkets väsende och vilkoren för dess utveckling, som
ingifver en hög tanke om författaren. En skälig
critique (1755) granskar med mycken skärpa i sak
och verklig öfverlägsenhet felen i von Dalins
öfversättning af Montesquieus berömda arbete om
romerska väldet. Båda dessa äro, jämte poemen,
omtryckta i Hansellis samling (del. 8, 1867). Af
R. finnas dessutom personalier öfver R. Fuchs,
C. J. Stiernstedt m. fl., flere tal och smärre
strödda skrifter. Hans ämbetsskrifvelser, särskildt
då han var hofkansler, lofordas äfven för den
»laggrannhet i mening och ordasätt, som gjorde både
sanning och varsamhet fyllest». »En stor och allmän
vördnad hade R. vunnit för en lång lefnadsbana, under
stormiga tider, utan fläck och en upphöjd charakter,
som till och med var utan misstankar. Kanske
uppbars med hänseende till moraliskt värde ingen af
frihetstidens män högre i det följande tidehvarfvets
omdöme» (Wieselgren). År 1843 lät Sv. akad. prägla
en minnespenning öfver honom, och Franzén har i
samma akad:s handl. (del. 22) tecknat hans »Minne».
-rn.
2. Rudenschöld, Magdalena Charlotta, den föregåendes
dotter, föddes d. 1 Jan. 1766 i Stockholm och
anställdes 1783 såsom hoffröken hos prinsessan
Sofia Albertina. Genom sin skönhet och qvickhet
väckte hon allmän beundran och blef en af de mest
lysande stjernorna vid Gustaf III:s glada hof, men
hon smittades också i högsta grad af det der rådande
lättsinnet. Mellan henne och G. M. Armfelt uppstod
en kärleksförbindelse, hvilken, börjad under hans
förlofningstid med fröken Hedvig De la Gardie, omkring
ett år efter hans giftermål med henne (Aug. 1785)
blef af brottslig natur och snart en öppen skandal. I
det politiska intrigspel, som efter Gustaf III:s död
spelades med makten öfver den svage riksföreståndaren
hertig Karl (Karl XIII) och dermed öfver Sveriges
rike såsom insats, kom fröken R. till sin olycka
att erhålla en af hufvudrollerna. Åtskilliga
medlemmar af det gustavianska partiet hoppades
genom henne hos hertigen, som önskade henne till
mätress, kunna omintetgöra Reuterholms inflytande,
men hon afvisade hertigens anbud och sökte blott
använda sitt inflytande öfver honom till Armfelts
förmån. Då Armfelt det oaktadt bortsändes såsom
minister till Italien (1792), blef hon mellanhanden
för den brefvexling mellan Armfelt och dennes vänner
i Sverige, hvari Reuterholms störtande planlades. Men
denna s. k. sammansvärjning upptäcktes, och natten
mellan d. 17 och 18 Dec. 1793 fängslades fröken R.
samt dömdes derpå af hofrätten till döden. Detta
straff var dock ej nog för den försmådde furstlige
älskaren och hans gunstling, hvilken senare hade
att hämnas ej blott för den fara, som hennes person
två gånger inneburit för hans makt, utan ock för
de speglosor, för hvilka hon och hennes älskare i
sina bref gjort honom till föremål. Högsta domstolen
förmåddes att skärpa hennes straff med sjavottering,
och då frågan om hennes benådning skulle afgöras i
hertigens konselj, bibehölls detta straff, ehuru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
