Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Rudenschöld, Torsten - Ruders, Karl Israel - Rudiæ, stad i de forne peuceteriernas land i Apulien - Rudimaterie, råämne - Rudiment, begynnelse till något; lärospån - Rudin, Per - Rudin, Erik Georg Valdemar Napoleon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
måste derför förändras på grundvalen af en rätt
kristlig verldsåskådning. För att jämna vägen till
ståndscirkulationen skulle i uppfostran vid sidan
af de bokliga studierna kroppsarbetet ingå såsom
en väsentlig beståndsdel i undervisningen. För att
genomföra sin stora idé fann R. det nödvändigt, »att
skolans allmänt menskliga underlag vore gemensamt
för nationens barn af alla samhällsklasser»,
men för att den skulle blifva det, måste
folkskolan reformeras. Derigenom leddes R. in
på folkundervisningen, som blef det uteslutande
föremålet för hans sista års verksamhet. Han ville
i hvarje församling hafva en öfverskola jämte
nödigt antal roteskolor med ständiga lärare, och
folkskolans högsta uppgift skulle blifva »att så
bibringa ungdomen kunskap att deraf, jämte verldslig
duglighet, alstras dygd och upphöjd ädelhet». Sina
af naturen ovanliga lärareanlag utvecklade R. under
sitt sjelfvalda lärarekall till en sällsynt grad af
fullkomlighet. Efter att någon tid hafva förestått
folkskolan på Leckö utsträckte han, 1849 understödd
af statsanslag, sin pedagogiska verksamhet till hela
Otterstads socken; 1853 tilldelade ständerna honom ett
anslag för resor inom landet till folkundervisningens
främjande. Han biträdde på kallelse af en mängd
församlingar från olika delar af landet vid ordnandet
af deras folkskoleväsende, men öfveransträngde sina
af naturen ej synnerligen starka kroppskrafter. Han
dog i Upsala d. 27 Maj 1859. Utom ofvannämnda arbeten
författade R. Tankar om vår tids samhällsfrågor,
tillegnade Skaraborgs läns hushållningssällskap (1848;
2:dra häftet 1850) och Svenska folkskolans praktiska
ordnande (1856). A. B. B.
Ruders, Karl Israel, reseskildrare, föddes i
Stockholm d. 26 April 1761, blef student i Upsala
1778, skollärare i Stockholm 1781 och prestvigd
1790 samt afgick 1798 såsom legationspredikant till
Portugal, hvarifrån han återkom omkr. 1802. Han utgaf
då Anmärkningar öfver Portugal (1803) samt Portugisisk
resa (3 del., 1805–09), en af de utförligaste och
bästa, som utkommit öfver detta land. 1806 blef
han kyrkoherde i Nysätra af ärkestiftet och 1808
prost. Han afled i Nysätra d. 15 Febr. 1837. -rn.
Rudiae, stad i de forne peuceteriernas land i
Apulien. Landet räknades sedan till Kalabrien. R.,
bekant såsom skalden Ennius’ födelseort, heter nu
Rotigliano. R. Tdh.
Rudimaterie (af Lat. rudis, rå, och materia, ämne),
råämne.
Rudiment (Lat. rudimentum, af rudis, rå, oöfvad, ej
utarbetad), begynnelse till något; lärospån; första
grunderna till en konst eller vetenskap; outbildadt
organ hos djur eller växter. – Rudimentär,
outbildad, förkrympt (om växt- eller djurorgan).
Rudin, Per, vitterhetsidkare, född i Karlstad
omkr. 1730, blef student i Upsala 1751 och
filos. magister 1758 med disputationen Vindiciae
livianae (1758, 61). År 1763 reste han utomlands
och uppehöll sig mestadels i Köpenhamn, der han utgaf
veckobladet »Proteus» (1766). Följande år återkom han
och utgaf en del anonyma ströskrifter, Bref ifrån en
jude i Hamburg
(1767), Nytt bref (s. å.) m. fl., samt blef 1769
inskrifven i Kammarkollegium. Genom utgifvandet
af »Vitterhets journal» (1777) sökte han införa
en grundligare granskning och på samma gång en
underhållande läsning i vittra ämnen, men tidskriften
mottogs kallsinnigt. Han utgaf sedermera ett urval
af von Dalins »Poetiska arbeten» (2 del., 1782–83)
samt en öfvers. af Cadogans »Afhandling om gikt»
(1783). Han erhöll s. å. k. fullmakt på första lediga
lektorsbefattning i Karlstad, men tog afsked från
eloquentiae et poëseos lektoratet 1787, innan han
tillträdt det. Hans sista arbete var en tolkning och
lokalisering af Regnards komedi Spelaren (1793). Han
afled i Stockholm 1793. -rn.
Rudin, Erik Georg Valdemar Napoleon, teolog,
predikant, universitetslärare, föddes å Täby i
Östra Ryd, Östergötlands län, d. 20 Juli 1833. Det
religiösa intresset blef tidigt hos R. förherskande
och för hans lifsriktning bestämmande. Såsom student
i Upsala, sedan 1851, anslöt han sig till den
religiösa rörelsen derstädes och tog verksamt del i
konventiklarna. Blifven filos. doktor, 1857, egnade
han sig sedan åt teologiska studier, vistades 1857–58
i England och Skotland för sådana studiers skull och
tog dimissionsexamen 1859. S. å. blef han föreståndare
för Evangeliska fosterlandsstiftelsens expedition
i Stockholm. 1862–69 var han föreståndare för
Fosterlandsstiftelsens institut för hednamissionen,
och på olika tider under åren 1861–62, 65–66, 68–69
gjorde han resor i Tyskland, Schweiz, Frankrike
och England i missionsangelägenheier. R., som
1865 prestvigts och 1869 aflagt pastoralexamen,
blef på hösten sistn. år vikarierande komminister i
Klara församling i Stockholm. I denna befattning,
der hans stora rykte såsom predikant grundlades,
stannade han till hösten 1872, då han tillträdde
docenturen i exegetik vid Upsala universitet, en
befattning, till hvilken han utnämnts året förut,
omedelbart efter aflagd teol. kandidatexamen. 1873–74
företog han, såsom guthermutsk stipendiat, en resa
till Tyskland, Schweiz och Italien samt blef 1875
teol.-adjunkt vid Upsala universitet och kyrkoherde
i Näs. Vid universitets-jubelfesten 1877 utnämndes
han till teol. doktor. S. å. blef han e. o. professor
i exegetik. Han har såsom sådan flere gånger varit
förordnad att förestå den ordinarie professuren. 1884
utnämndes R. till ledamot af Bibelkommissionen
och 1886 till kontraktsprost. R. var medlem af
kyrkomötena 1883 och 1888. Båda gångerna väckte han
motion om prestedens afskaffande och utbytande mot
ett löfte. Vid 1888 års kyrkomöte framlade han äfven
förslag till ny kyrkohandbok.
Till sin teologiska ståndpunkt tillhör R. närmast
J. T. Becks »skriftteologiska skola» (se Beck,
J. T.). Utan att fasthålla den gammalteologiska
läran om en verbal-inspiration betonar han starkt
bibelns egenskap af en gudomlig uppenbarelseurkund
samt den genomgående enheten i dess gudsbegrepp,
dess riksbegrepp och dess trosbegrepp. Han framhåller,
att Gud genom hela Gamla och Nya testamentet framstår
såsom den heliga kärleken och såsom den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
