Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sofist betydde hos forntidens greker dels i allmänhet en vis och mångkunnig man, företrädesvis om han gjort till lefnadsyrke att mot betalning undervisa andra, dels och företrädesvis anhängaren af en viss filosofisk skola, som uppträdde i Grekland under senare hälften af 5:te och förra hälften af 4:de årh. f. Kr. - Sofokles, det forna Greklands störste tragiske skald - Sofron, forngrekisk mimograf. Se Mimos - Sofronist, fornatheniensisk ämbetsman - Softa, plur. softas, egentl. en af glödande kunskapsifver tärd yngling - Soga-brunt. Se Bruna färger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och finner för sig sjelf bäst i sjelfva verket är det
bästa för dem (de styrande). Till detta ändamål skola
spetsfundigheter och skenfagra slutledningar användas,
och man skall lära sig att genom sådana försvara
hvilken sak som hälst. Skickligast är den talare,
som kan försvara den sämsta sak. I denna konst var det
sofisterna företrädesvis undervisade sina lärjungar;
och det är gifvet, att de härigenom i oerhörd grad
undergräfde den offentliga moralen. Anledningen
till deras uppträdande och läror ligger dels i
den föregående filosofiens realism, hvilken de
tillämpade på de kunskapsteoretiska och sedliga
frågorna, dels i den grekiska bildningens allmänna
ståndpunkt vid denna tid. Den gamla vördnaden för
auktoritet, för statens lagar och gudars vilja hade,
under inflytande af folkets högre utveckling å ena
sidan, det peloponnesiska krigets sedeförderfvande
inverkan å den andra, börjat vackla och lemna rum
för subjektets obetingade anspråk på giltighet,
utan att detta subjekt ännu inom sig sjelf funnit
normen för sanning och rätt. Sofisternas betydelse
inom den grekiska och derigenom den allmänt menskliga
filosofiens och bildningens historia ligger negativt
deruti att de mäktigt bidragit att undergräfva det
på båda områdena föråldrade, positivt deruti att
de inom båda banat väg för den högre riktning, som
Sokrates inledde. De märkligaste bland sofisterna
voro, af de äldre, hvilka ej ännu uttalade skolans
läror med full konseqvens på det etiska området:
Protagoras och Gorgias, af de yngre Prodikos från
Keos, Hippias, Dionysiodoros, Kritias och Diagoras. –
I dagligt tal betyder numera sofist en person, som
med talang gör falska slutledningar. Jfr Sofism.
L. H. Å.
Sofokles (Lat. Sophocles), det forna Greklands störste
tragiske skald, föddes i Athen omkr. 496 f. Kr. och
var son af en förmögen vapenfabrikant derstädes. Han
fick en vårdad uppfostran. Hans lärare i musik var
den berömde Lampros, och till förebild i tragisk
skaldekonst hade han sin landsman Aischylos. Såsom
blomstrande, bildskön yngling anförde S. en dansande
gossekör vid den med anledning af segern vid Salamis
(480) anordnade jubelfesten. Såsom tragisk skald
uppträdde han offentligen första gången år 468 (l. 469)
och vann då priset öfver sina medtäflare, bland
hvilka äfven Aischylos säges hafva varit. En mångårig
och ärofull skaldebana var dermed öppnad. Inalles
20 gånger säges han hafva erhållit första priset,
många gånger äfven det andra, men deremot aldrig
blifvit satt i tredje rummet. Då han år 441 uppförde
sin Antigone, gaf folket uttryck åt sin hänförelse
genom att välja honom till fältherre i det samiska
kriget. Det allmänna hufvuddraget hos hans tragiska
skaldekonst är ideal, harmonisk skönhet, sådan den
afspeglar sig i det perikleiska tidehvarfvets hela
konstnärsverksamhet och ännu icke grumlad af den
tvifvelsjuka och upplösande rationalism, som gör
sig gällande hos hans yngre medtäflare Evripides. I
dramats teknik införde S. åtskilliga förändringar. I
stället för det förut rådande bruket att städse låta
tre sorgspel
bilda en s. k. trilogi med sammanhängande innehåll,
gjorde han hvarje dram till ett sjelfständigt
helt för sig. Härmed följde införandet af en mera
innehållsrik och konstnärligt utvecklad dramatisk
handling äfvensom en genomförd karaktersteckning. Den
af skådespelarna framsagda dialogen blef mera
afgjordt, än förr var fallet, dramats hufvudparti,
under det att de i det äldre dramat ofta öfvervägande
körsångerna inskränktes till omfång och kören
fick sig anvisadt att mera såsom »ideel åskådare»
än såsom verkligt ingripande följa handlingens gång
samt i stämningsfulla, konstnärligt utarbetade sånger
uttala sin välbetänkta mening. En vigtig förbättring
var äfven införandet af den tredje skådespelaren,
då förut blott två sådana varit brukliga. Härigenom
möjliggjordes en mera sammansatt handling och äfven
skapandet af sådana dramatiskt betydelsefulla
sidokarakterer som Chrysothemis i Elektra och
Ismene i Antigone, hvilka sakna hufvudpersonens
storslagna patos och tragiska anläggning, men i en
mildare dager afspegla dess sinnesart. S. fortfor
att verka såsom dramatisk skald ända in i sin sena
ålderdom och öfverraskades vid 90 eller 91 års ålder
af en stilla död. Uppdiktad är måhända berättelsen
att S. af sin son Iofon blifvit dragen inför rätta
och anklagad för att af ålderdomssvaghet förskingra
familjeförmögenheten äfvensom att han segerrikt
vederlagt denna beskyllning genom att inför domstolen
uppläsa en körsång ur sorgspelet Oidipus vid Kolonos,
med hvars utarbetande han var sysselsatt. Detta stycke
bragtes efter S:s död till uppförande af hans sonson,
S. den yngre, hvilken likasom den nyssnämnde Iofon
äfven sjelf uppträdt såsom tragisk skald. Antalet
af S:s dramer, deribland äfven åtskilliga satyrspel,
uppgifves ända till 130. I behåll finnas förutom ett
stort antal fragment blott följande sju: Antigone,
Elektra, Konung Oidipus, Oidipus vid Kolonos,
Ajas, Filoktetes och Qvinnorna i Trachis. Dessa
stycken, hvilka i alla tider räknats bland de
ädlaste alstren af grekisk skaldekonst, finnas
utgifna i en mängd upplagor och äro på vårt språk
återgifna, alla samtliga af Palmblad (1841),
Antigone och Qvinnorna i Trachis af Emanuelsson
(1834), Antigone af Brandt (1860) samt Ajas af
Spongberg (1866). En praktfull, antik marmorstaty
af S. finnes uppställd i Lateran-museum i Rom.
A. M. A.
Sofron, forngrekisk mimograf. Se Mimos.
Sofronist (af Grek. sofron, sedesam),
fornatheniensisk ämbetsman, som hade att öfvervaka de
vuxne ynglingarnas (efebernas) seder. Sofronisterna
bildade ett tiomannakollegium och valdes årligen.
A. M. A.
Softa, plur. softas (af Pers. suchteh, förbränd),
egentl. en af glödande kunskapsifver tärd yngling;
lärjunge vid en muhammedansk högskola. Under
rysk-turkiska kriget 1877–78 spelade softas i Turkiet
en betydande politisk rol, genom att uppegga den
nationella fanatismen.
Soga-brunt. Se Bruna färger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
