Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sokrates (Lat. Socrates), en af Greklands och alla tiders störste tänkare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tretio tyrannernas fördrifvande från Athen, hvars
inflytande var mycket stort, och som helt naturligt
vände sig emot de sedeförderfvande sofisterna, med
hvilka man förblandade S., som dessutom genom sitt
uppträdande ådragit sig många personliga ovänner. Utan
att låta förmå sig till att efter vanligt bruk krypa
för sina domare och anropa dem om förbarmande,
uppträdde S. frimodigt inför rätta och lemnade i
sitt försvarstal blott en enkel framställning af
sin verksamhet och sin lära. Förbittrade häröfver,
förklarade domarna med knapp röstöfvervigt
honom skyldig. Han skulle nu, enligt gällande
rättegångsordning, sjelf föreslå ett mildare straff
än det påyrkade dödsstraffet, men när detta ej kunde
ske, utan att han, erkännande sig skyldig, förnekat
sin lära, förklarade han, att hvad han förtjenat vore
den största medborgerliga utmärkelse (»bespisande i
Prythaneion»). Till ytterlighet häröfver uppbragte,
dömde domarna den anklagade till döden. Med lugn
mottog han dödsdomen och sökte visa sina domare,
att deras dom var ett ondt för dem, ej för honom,
för hvilken döden ej vore att frukta. Hans vänner
hade väl träffat anstalt om att förhjelpa honom på
flykten, men han tillbakavisade detta förslag såsom
stridande mot fäderneslandets lagar och, efter att
hafva tillbragt sina sista stunder med sina lärjungar
under samtal om själens odödlighet, tömde han med
lugn frimodighet och glad förhoppning giftbägaren.
S:s betydelse inom filosofiens och den menskliga
bildningens historia ligger egentligen deruti att han,
i en viss mening godkännande sofisternas lära att
menniskan är alltings mått, likväl närmare bestämmer
detta så, att det ifrågavarande måttet ligger ej
i det vexlande och tillfälliga hos henne, utan i
hennes »guda-artade natur». Den användning S. häraf
gjort faller inom det kunskapsteoretiska och etiska
området, der han uppställt vissa fordringar på det
sanna förnimmandet och det riktiga handlingssättet,
utan att han likväl fortgått till uppställandet af
ett egentligt filosofiskt system i enlighet med dessa
fordringar. Dessa båda omständigheter i förening
innebära förklaringen af hans lära att hans vishet
bestode deruti att han visste sig ingenting veta. –
Ett konstant och oföränderligt hos menniskan fann
S. först och främst i hennes förstånd eller vetande
och vederlägger dermed sofisternas skepticism. För
vårt förnimmandes sanning, så lärde han, tarfvas ej
den öfverensstämmelse med det yttre, hvars omöjlighet
sofisterna visat. Begreppet sjelf, såsom i sig
motsägelselöst och nödvändigt, är grunden till sin
sanning, och den, som söker sanningen, måste derför
fortgå till sann begreppsinsigt, d. ä. till nödvändig
kunskap. Detta är den sokratiska metodens uppgift. Om
något inlärande utifrån kan härvid ej blifva fråga,
blott att, efter uppvisande medelst »ironien» af
det motsägande och otillfredsställande i det vanliga
föreställningssättet, framkalla till lif det i vårt
inre slumrande begreppet. Också benämner S. denna
metod en »förlossningskonst», till
deras hjelp, »som gå hafvande med andliga foster». I
enlighet härmed meddelade S. sig städse med sina
lärjungar i samtalsform.
Med denna filosofens kunskapslära står hans etik
i nära samband, liksom S. ock i det hela leddes af
ett etiskt intresse. Det högsta goda för menniskan
är, framhöll han, »det, hvars närvaro alltid gör
henne lycklig, och hvars frånvaro alltid gör
henne olycklig.» Men detta kan ej vara fallet
med njutningen i vanlig sinlig mening. Den är,
säger S., ett »tvetydigt godt». Den köpes ofta med
smärta och har smärta till följd. Endast det riktiga
handlingssättet fyller den uppställda fordran. Det gör
detta, emedan det är ett uttryck för »själens helsa»,
och det är lika orimligt att fråga om denna är ett
godt för själen som att fråga om kroppens helsa är ett
godt för kroppen. Dygden är nu denna själens helsa,
denna beskaffenhet hos menniskan, ur hvilken det
riktiga handlingssättet härflyter. Denna beskaffenhet
måste först och främst vara något medvetet. Den, som
trotsar en fara, derför att han ej känner henne, är ej
tapper, utan endast den, som känner henne, men trotsar
henne derför att han ej anser henne fruktansvärd,
följaktligen vet hvad som är och icke är verkligen
fruktansvärdt. Detta utsträckes af S. ända derhän,
att han uppställde den satsen att ej blott den, som ej
vet det rätta, ej häller kan göra detta, utan att den,
som vet det rätta, han gör ock det rätta. Det vore,
menade han, en orimlighet att menniskan med full
besinning skulle göra sig sjelf ondt. Vetandet blir
följaktligen den källa, hvarur dygden och det riktiga
handlingssättet härflyta. Men skall handlingssättet
vara godt, så måste det hemta sin godhet från sig
sjelf, ej från de följder det kan medföra för den
handlande, vetandet får ej afse beräkning på yttre
fördelar, utan vara insigt i handlingens egen godhet
och skönhet. Tapper, säger S., är ej den krigare,
som trotsar faran af fruktan för straff och vanära
af sina medborgare, utan den, som trotsar henne
af insigt i hvad som är verkligen fruktansvärdt,
nämligen det orätta handlingssättet i och för sig,
t. ex. för en krigare att svika sitt fädernesland i
»farans stund, detta må sedan för honom sjelf medföra
obehagliga följder eller ej. Det vetande, som skall
leda till dygd, är vetande om vår gudaartade natur
och de kraf den ställer på oss, ej om de yttre följder
för oss, som handlingen kan draga med sig. Vidare har
S. framhållit, att dygden kräfver sjelfbeherskning,
det sinligas underordnande under högre ändamål –
i förhållande till oss sjelfva och laglydnad –
i förhållande till samhället. Ändtligen framhöll
han inom religionsläran gudomen som en sedlig och
rättvis försyn, som ej, enligt det vanliga grekiska
föreställningssättet, afundas de dödlige deras goda,
utan tvärtom vill alla godt. – Ehuru man visserligen
numera måste som en ensidighet hos S. beteckna hans
alltför skarpa framhållande af vetandets betydelse,
kan å andra sidan ej förnekas, att S. inom såväl
kunskapsläran som etiken lagt den fasta grund, på
hvilken senare slägten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
