Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Solen, astron., planetsystemets centralkropp - Solenhofenskiffer, geol., en vid Solenhofen nära Eichstätt i Bajern förekommande, till Öfre Jura hörande kalksten eller mergelskiffer - Solenn, högtidlig, festlig - Solenoid, fys., är en i många, tätt intill hvarandra hopskjutna, men dock från hvarandra isolerade, cirkelformiga vindningar böjd ledningstråd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såsom några ansågo, utgjorde synvillor, ej häller
tillhörde månen, enär densamma tydligen skred fram
öfver dem, utan voro af heliskt ursprung och sannolikt
bestodo i gaseruptioner. Först genom solförmörkelsen
d. 18 Aug. 1868 erhöll man emellertid full visshet
om deras natur. Flere expeditioner voro vid detta
tillfälle utsända för att särskildt med användning
af det då i bruk komna spektroskopet studera
solförmörkelsen, bland andra en fransk expedition
till Indien under Janssens ledning. Då denne riktade
sitt spektroskop på en stor protuberans på solens
östra rand, erhöll han ett starkt diskontinuerligt
gas-spektrum, hvari de vätgasen tillhörande röda och
blå linierna C och F voro starkt framträdande. Det
var härmed bevisadt, att protuberansen bestod af
glödande vätgäs. Janssen försökte nu att på detta
sätt följa protuberansen äfven efter det förmörkelsens
totalitet upphört, och det lyckades honom då, liksom
äfven de följande dagarna under fullt solsken, att
fortfarande skönja protuberansens spektrum, sedan han
af bländat de ljusaste delarna af det på samma gång
i spektroskopet uppträdande kontinuerliga spektrum af
solranden. Naturligtvis kunde han genom spektroskopets
springa blott se en del af protuberansen, men
genom att föra springan utefter solranden kunde han
successivt studera olika delar deraf och sålunda
erhålla en föreställning om protuberansen i dess
helhet. Från flere håll, bland andra af Zöllner,
föreslogs att tilldela springan en oscillerande
rörelse, hvarigenom man skulle kunna samtidigt se en
hel protuberans. Innan dessa planer blifvit utförda,
hade emellertid Janssen på ett enklare sätt ernått
samma resultat, nämligen genom att tillräckligt
mycket vidga springöppningen. Protuberansen visar sig
nämligen då i sin helhet på den genom spektroskopets
spridning fördunklade bakgrunden, och detta i tre
upplagor, en röd, en gul och en blå, motsvarande
vätets ljusa linier. Samma upptäckt, hvilken gjort
det möjligt att oberoende af totala solförmörkelser
när som hälst studera protuberanserna, gjordes
ungefär samtidigt med Janssen af engelsmannen
Norman Lockyer. Denne har sedermera fortsatt sina
undersökningar med spektroskopet och uppvisat, att
solens fotosfer är omgifven af ett 8,000 km. högt
atmosferiskt hölje af glödande vätgäs, hvilket
han kallar kromosferen. Protuberanserna äro
ingenting annat än utströmningar från denna, hvilka
ofta på kort tid stiga till oerhörda höjder och
undergå starka formförändringar. I de ljusstarkaste
protuberansernas spektrum observeras ofta, utom
vätgäs, äfven magnesium-linier.
– Solytans spektrum är kontinuerligt,
angifvande, att solens massa är en glödande, fast eller
flytande kropp, hvilket äfven är Kirchhoffs åsigt,
eller, om den är gasformig enligt Langleys åsigt,
att dessa gaser befinna sig under ett oerhördt
tryck. Sannolikt är väl, att på solen förekomma
alla möjliga grader af aggregationstillstånd.
Detta kontinuerliga solspektrum är emellertid randadt
med en mängd mörka absorptionslinier (se Spektralanalys
och Spektrum)
– de s. k. Fraunhoferska linierna. Dessa
linier bära vittne om de ämnen, som finnas i solen. Man
har funnit, att der existera de flesta telluriska
ämnen, mest jern, magnesium och titan. Syre har
icke blifvit funnet, deremot flere linier, som
icke tillhöra någon af oss känd metall och synas
antyda tillvaron af en för solen specifik sådan,
helium. Dessa ämnen förekomma såväl i solkärnan
som äfven i gasformigt tillstånd i kromosferen,
som åstadkommer absorptionen. Young har också till
bekräftelse häraf vid ett tillfälle, när spektroskopet
var riktadt mot kromosferens nedersta lager, sett
det omvända solspektrum, d. v. s. de Fraunhoferska
linierna ljusa på mörk botten. I kromosferens
spektrum har Young funnit ända till 273 linier,
hvilka han kunnat identifiera med spektrallinier af
bekanta ämnen.
Vi hafva sett, att solen består af ett inre,
glödande centralparti; derofvanom sväfvar en samling
metallångor, motsvarande våra moln – fotosferen
med sina solfläckar, och ofvan denna befinner
sig en glödhet vätgasatmosfer med protuberanser
– kromosferen. Allt befinner sig vid en oerhörd
temperatur och i en oafbruten, af värmeförhållandena
orsakad förändring; der är ett stigande och fallande
af heta ångor och gaser, en oafbruten följd af
våldsamma eruptioner – allt rörelser af så stora
dimensioner, att vi nästan sakna mått för dem. Ofvanom
allt detta befinner sig solens gåtfullaste parti, den
vidsträckta koronan. Man har icke lyckats med försöken
att göra densamma synlig, såsom protuberanserna,
under vanliga förhållanden. All vår kännedom om
densamma måste hemtas ur iakttagelser vid totala
solförmörkelser, och vi måste vänta, att kunskapen
om densamma blott långsamt skall skrida framåt. De
hittills verkställda iakttagelserna visa, att den
gifver ett svagt, kontinuerligt spektrum samt dessutom
en enstaka ljus, grön linie, motsvarande någon för
oss obekant gas. Man antager, att den hufvudsakligen
består af små fasta eller flytande partiklar, hvilka
blifvit uppslungade från solen. För att förklara
huru dessa kunna hålla sig uppe på så stora höjder,
åverkade som de äro af solens attraktion, antaga
Becquerel och Zöllner, att solen på dem utöfvar
någon repulsiv elektrisk kraft, analog med den
kraft, med hvilken den anses repellera materien
i kometsvansarna. Andra forskare gifva företrädet
åt en hypotes om meteoriskt ursprung af koronan.
K. B.
Solenhofenskiffer, geol, en vid Solenhofen
nära Eichstätt i Bajern förekommande, till
Öfre Jura hörande kalksten eller mergelskiffer,
berömd för sin jämna, fina massa, hvarigenom den
förträffligt egnar sig till litografisk sten,
och för sina ytterst väl bibehållna försteningar.
E. E.
Solenn (Lat. solennis), högtidlig, festlig. –
Solennitet, högtidlighet, festlighet.
Solenoid, fys., är en i många, tätt intill hvarandra
hopskjutna, men dock från hvarandra isolerade,
cirkelformiga vindningar böjd ledningstråd, hvars
ena fria ände blifvit återförd längs med den sålunda
bildade spiralens axel och utträder vid dess andra
ände, eller hvars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
