Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spanien (Sp. España), konungarike i södra Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
våldsdådet var att landets befolkning numera bildade en
inom sig fast sluten enhet, sedan ett element blifvit
utsöndradt, som i en sådan omgifning ej gerna kunde
blifva annat än en stat i staten.
Men om nu en kyrka och ett folk voro enrådande i
S., gled det derför blott så mycket hastigare nedåt
förfallets sluttande plan. Detta så mycket mera, som
det kan med sanning sägas om de siste habsburgske
konungarna, att en hvar af dem var uslare än sin
föregångare. Filip IV (1621–65) drogs af sina
habsburgske fränder in i det trettioåriga kriget,
vid hvars slut han i westfaliska freden måste erkänna
Nederländernas fullständiga oberoende (1648), men
invecklades derunder i ett länge utdraget krig med
Frankrike (1635–59). Richelieus politik omspann
landet med ett nät af ränker, framkallade ett svårt
uppror i Katalonien och bragte Portugal att 1640
förklara sig sjefständigt under huset Braganca, en
sidogren af det gamla konungahuset, utan att S. var
i stånd att hindra det. Roussillons afträdande till
Frankrike gjorde Pyrenéerna (efter hvilka den vid
sjelfva riksgränsen afslutna freden uppkallades)
till naturlig gräns mellan båda rikena. I ett
krig mot England under Cromwell 1655–60 förlorade
S. ön Jamaica, sedan större delen af Haiti och
andra Vestindiska öar blifvit det frånryckta genom
de fribytare, som alltifrån armadans dagar på egen
hand fört ett slags vikingakrig mot dess amerikanska
kolonier och gjort strandhugg vid deras kuster. –
Den siste af sin ätt var Karl II (1665–1700). Slö
till själ och kropp, ur stånd att lägga hand vid
regeringsbestyren eller ens tillegna sig nämnvärda
kunskaper, var han åtminstone medveten om sin
bedröfliga lott och tillbragte långa tider i tungsint,
dåsigt grubbel i de grifthvalf, som inneslöto hans
en gång så lysande förfäders likkistor.
Under hela 1600-talet företer S. bilden af ett förfall
så ytterligt, att det ej har sitt motstycke ens i
våra dagars Turkiet. Folket var både kroppsligen och
andligen försvagadt och hvarken ville eller kunde
sätta något motstånd mot det förtryck, hvari det
hölls af den allsmäktiga kyrkan och den enväldiga
konungamakt, hvars utöfvande de svage konungarna
öfverläto åt sina ministrar. Nationens kraftigaste och
sundaste element hade i oräkneliga skaror dragit bort
till Amerika att söka lyckan, och af dem som stannat
hemma hade den bästa delen förblödt på alla Europas
slagfält. Qvar var endast en indolent, lat och lydig
massa, utan viljekraft eller arbetslust och utan håg
för annat än tjurfäktningar och andaktsöfningar. För
den, som ville arbeta, stod knappt arbete att få,
då landets alla tillgångar, och dertill de massor af
guld och silfver, som strömmat öfver från Amerika,
intill yttersta skärfven förslösats under sträfvandet
att återställa kyrkans allmakt i Europa. Att kyrkan
ensam i S. förblifvit rik, ligger i sakens natur,
allt under det fattigdomshögfärden hos S:s högborne
ädlingar var ett föremål för det öfriga Europas
outsläckliga gyckel och den prunkande
hofhållningen ofta nog af brist på medel sattes i den
pinsammaste förlägenhet. Ett hofceremoniel hade
utbildat sig, så löjligt stelt, att en kunglig person,
som blef sjuk, inför sina hofmäns ögon kunde få
genomgå alla dödsqval, emedan ej de råkade vara till
hands, som det ålåg att i sådant fall vårda honom,
och ingen annan vågade komma sin hand vid Herrans
smorda. Till folkets utarmande och brytandet af
dess fysiska kraft kom såsom en ej mindre vigtig
orsak till dess förfall den förfärliga gallring, som
inqvisitionen med sina kättarebål anställt bland dess
mest sjelfständige och rikast begåfvade andar. Och
denna gallring var ingen småsak; kättarebålens
offer äro att räkna i hundra tusental, kanske i
millioner. Ett så systematiskt och i så stort omfång
genom århundraden fortsatt utrotande af ett helt
stort folks bästa andliga krafter måste i längden
hämna sig och lemna detta folk lika förfäadt till
själen som försvagadt till kroppen.
Knappa 5 mill. menniskor räknade S., kärnan i Karl V:s
en gång så mäktiga rike, då hans siste ättling för
alltid steg ned i sina fäders grafhvalf. Men ännu
i sitt förfall var det spanska väldet ett rikt arf,
och arfkräfvare skulle icke saknas. Ludvig XIV af
Frankrike och den tysk-romerske kejsaren Leopold I
voro båda gifta med spanska prinsessor och beredde
sig att taga arf redan under Filip IV, som syntes
skola dö utan manlig arfvinge. Detta hopp afklipptes
genom Karl II:s ovälkomna ankomst till verlden,
och det gällde nu att afbida den tid, då han skulle
gå sin upplösning till mötes. Men för den europeiska
jämnvigten var det lika hotande, om det spanska arfvet
odeladt tillföll Frankrike eller Österrike; och ett
aftal kom slutligen till stånd, enligt hvilket det
i sin helhet skulle tillfalla kejsarens dotterson,
kurprinsen Josef Ferdinand af Bajern. Men än en
gång skulle ett barns död blifva ödesdiger för den
spanska monarkien och för Europa. Den lille prinsen
afled 1699, och åter började underhandlingar mellan
Frankrike och Österrike om arfvets skiftande. Men hos
Karl II flammade nu en gnista af den gamla spanska
stoltheten upp; och för att hindra, att Karl V:s rike
skulle styckas som en åkerteg, öfverlät han det i sin
helhet till Ludvig XIV:s sonson Filip af Anjou. Ludvig
mottog arfvet i sin sonsons namn, men kejsaren, som
äfven afstått från sina anspråk till förmån för sin
yngre son Karl, grep till vapen för att skydda hans
rätt; och vid hans sida stod jämnvigtspolitikens
outtröttlige försvarare, Vilhelm III af England och
Holland. Det långvariga spanska arfföljdskriget
(1701–14) tillhör Europas allmänna historia och
utkämpades mestadels utom S:s gränser. Spaniorernas
eget deltagande var jämförelsevis mindre betydande;
under det halfva Europa kämpade om huruvida deras
konung skulle heta Filip eller Karl, visade de
ett lugn, som bjärt afsticker mot den lidelse,
med hvilken de hundra år senare upptogo striden mot
Napoleon I. Filip V (1700–46) hade dock från början
kommit i faktisk besittning af kronan och lyckades
äfven efter många vedermödor att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
