Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spanska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dvaldes kring konung Johan II (1406–54). Denna hofklicks
diktning, korta stycken med invecklad versifikation
enligt »el arte de trobar», mest tillfällighetspoesi,
samlades i stora visböcker, cancioneros, hvaribland
den af Alfonso de Baena kompilerade kan anses såsom
den officiella samlingen för kung Johans poetiska
hof. På dessa cancioneros, som representera en viss
grupp, en liten krets, följde sedan dylika af mer
allmän art, der poeter af helt olika tider och skolor
sammanfördes. Den äldsta fullständigare kända af
dessa allmänna visböcker är den »Cancionero general»,
som utgafs af Fernando del Castillo i Valencia 1511
och bl. a. äfven innehåller några romanser, hvilket
visar, att denna gamla nationella poesi fortlefvat
och idkats jämte den konstfulla imiterade. Vidare
och jämte detta provençalska visar sig nu äfven ett
italienskt inflytande i den spanska poesien. Denna
riktnings främste representanter äro markisen af
Santillana, D. Iñigo López de Mendoza (d. 1458), som
införde den italienska endecasillabon och sonetten,
och Juan de Mena (d. 1456), hvars hufvudverk är ett
långt, allegoriskt, af Dante starkt påverkadt poem,
»El labirinto». Markisen af Santillana var en stor
beskyddare af vitter idrott och sjelf i besittning
af en omfattande kännedom om Frankrikes och Italiens
literatur, hvilket visas af den lilla poetik, hvarmed
han i form af företal inledde sina verk. Det var också
hufvudsakligen han, som gaf impulsen till ett djupare
studium af antiken – det tredje karakteristiska draget
för denna tid – genom föranstaltandet af spanska
öfversättningar af Virgilius, Ovidius, Seneca o. a.
1400-talets prosaliteratur erbjuder icke mycket, utom
de ofvan antydda krönikorna och riddareböckerna. Ett
originelt verk, fullt af saftiga drag ur samtidens
seder, är dock den till de många satirerna mot
qvinnan hörande »Corbacho» af Alonso Martinez de
Toledo, ärkeprest af Talavera. Den betecknande titeln
(bet. piska), men blott den, är lånad från Boccaccios
liknämnda bok.
Dramat. Den verldsliga teatern har i Spanien, liksom
annanstädes, framgått ur den liturgiska. Ehuru man af
det äldre liturgiska dramat känner endast ett fragment
af ett trettondagsspel från midten af 12:te årh.,
är det dock säkert, att dylika spel allmänt brukade
uppföras i templen vid de stora kyrkliga högtiderna,
och detta icke blott rent religiösa stycken, utan
äfven sådana, som förmodligen i en tunn religiös
ram egentligen voro burleska farser. Vid den 1264
instiftade Kristilekamensfesten, den mest populära
kyrkliga fest i Spanien, uppfördes tidigt religiösa
spel, s. k. autos sacramentales, hvilka, jämte de
tidigare julspelen, autos al nacimiento, utvecklades
alltmer, tills de slutligen på 1600-talet nådde
sin höjdpunkt såsom storartade allegorisk-religiösa
teaterstycken. De från kyrkan tidigt skilda farsartade
spelen deremot fortlefde på gator och torg, hemtade
typer och scener ur lifvet och blefvo en direkt
förberedelse för det verldsliga dramat. Detta nya
drama kan anses
börja i slutet af 1400-talet med Juan del Encina,
som skref hvad han med ett från Virgilius lånadt
namn kallade eglogas, der genuina herdar och äfven
studenter infördes. Arten fullföljdes och utvecklades
i någon mån af Lucas Fernández och portugisen Gil
Vicente (d. 1557), som äfven skref på spanska. Af
obestridligt inflytande på dramats utveckling,
ehuru egentligen icke hörande till teatern, var den
berömda, omkr. 1492 af Fernando de Rojas författade
»Tragicomedia de Calisto y Melibea», bättre känd
under namnet »La Celestina» (efter den mästerligt
tecknade hufvudfiguren, en kopplerska). Den skarpa
karaktersteckningen, den flytande dialogen, den
slående realismen i denna dramatiska kärlekshistoria
kunde icke undgå att gifva de dramatiska författarna
värdefulla fingervisningar. Med Torres de Naharros
komedisamling (1517) och Lope de Ruedas (d. 1566)
sedekomedier, hvilka bådadera röja något inflytande
från Italien, tager dramatiken ett jättesteg framåt,
och när så Juan de la Cueva och andra på scenen
äfven infört den nationella historiens hjeltar,
var i det hela vägen banad för det klassiska
spanska dramat. Utan framgång, men dock icke utan
allt inflytande på den sig utvecklande nationella
dramatiken blefvo några försök att införa ett
drama efter antikt mönster af Pérez de Oliva,
Gerónimo Bermúdez, Cristóbal de Virues o. a. Hvad
den förklassiska dramatikens form angår, var den
ganska osäker, i det man dels om hvartannat skref
på prosa och vers, hvarvid än användes den nationella
åttastafviga versen, än den italienska endecasillabon,
dels vacklade man i afseende på indelningen i akter,
fem, fyra och tre. Utom de längre, i akter indelade
styckena, hade man äfven korta förspel och mellanspel,
hvaraf den nämnde Lope de Rueda skref några komiska
entremeses och pasos.
Storhetstiden, ungefär från 1550 till slutet af
1600-talet. Om de föregående skedenas icke särdeles
omfattande literatur i det hela visat ett starkt
inflytande utifrån (Frankrike, Provence. Italien),
karakteriseras deremot denna period i allmänhet
af en stor originalitet och en utomordentlig
produktivitet. Lyriken, särskildt den högre, söker
dock sina mönster i Italien, liksom förut markisen
af Santillana och hans skola; men om denne imiterat
den äldre italienska sångareskolan, vänder man sig
nu till Italiens nyare literatur. Hufvudmännen
för denna nya italianiserande riktning äro Juan
Boscán (d. omkr. 1540), Garcilaso de la Vega (d. 1536)
och Diego Hurtado de Mendoza (d. 1575). Mot denna
riktning uppstod emellertid en häftig opposition från
idkare af den nationella lyriska poesien (romanser,
redondillas), anförda af Cristóbal de Castillejo, men
mot slutet af 1500-talet blef det italienska manéret
fullständigt införlifvadt med den spanska lyriken,
utan att dock derför den nationella strömningen
undertryckts: de båda riktningarna gå jämnsides med
hvarandra, och samme poet kan använda båda formerna
för olika syften. Hvad särskildt romansen beträffar,
blef det vid denna tid mycket på modet att omskrifva,
glossera och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
