Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stat. 1. Politiskt samhälle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De särskilda staterna i sina olika skiftningar
till storlek, till sammansättning, till statsform
och statsförfattning äro frukterna af en historisk
lifsutveckling. Än äro de framgångna ur familjer och
stamförvandtskaper, såsom den gamla patriarkaliska
staten, än ur de religiösa föreställningarnas
inflytande, såsom den teokratiska preststaten, än
ur den enskildes herskarekraft och eröfringslust,
hvarpå den grekiska hjeltestaten, den romerska
imperatorsstaten och de flesta monarkiska stater
tjena som exempel, än ur en gemensam folkvilja,
såsom den gamla och nyare tidens republiker och äfven
åtskilliga monarkiska stater. Sättet för uppkomsten
må hafva varit hvilket som hälst, så är det nog, att
en stat uppfyller ofvan angifna vilkor, som gifva den
statlig karakter, för att dess tillkomst skall anses
såsom ett faktum. Något särskildt erkännande från
andra staters sida behöfves icke för statens rätt att
bestå. Hvarje annan stat är förpligtad att erkänna en
nybildad stat, så snart den uppfyller dessa vilkor
och derjämte genom dess bildande ingen annans rätt
kränkes, eller ock den rättsförnärmelse, som kan hafva
egt rum, blifvit undanröjd eller från den förnärmades
sida lemnad utan afseende, d. v. s. statsbildningen
bör vara legitim. Så länge derför den stat, hvars rätt
genom nybildningen beröres, vidhåller sina anspråk
och är iståndsatt att göra dem gällande, är tredje
stat ej berättigad eller förpligtad att erkänna den
nya staten, dock att, derest den stat, hvars rätt
saken rör, låtit nybildningen försiggå, utan att göra
några särskilda anspråk gällande, tredje stat, som
ej är part i saken, måste anses sakna all rättslig
behörighet att draga under sin pröfning frågan
om legitimation. Den har blott att betrakta saken
såsom ett faktum, en händelse, och afgöra huruvida
densamma ur sedlighetens eller politikens synpunkt
bör föranleda till någon åtgärd. Och endast från
denna synpunkt har hvarje stat att afgöra om den vill
erkänna den nya staten eller icke, d. v. s. öppna
politisk samfärdsel med densamma eller icke. Det
gifna eller vägrade erkännandet har ej någon betydelse
för statens vara eller icke vara, blott för dess
samfärdsel med andra stater. Den nybildade staten är
en stat, emedan han har statlig tillvaro. Erkännandet
är intet annat än ett bekräftande af hans
folkrättsliga tillvaro och tillträde till staternas
folkrättsliga samfund såsom en medlem deraf samt
rätt till åtnjutande af de förmåner, som dermed
äro förbundna. Detta erkännande kan antingen ske i
officiel form, hvarpå åtskilliga exempel gifvas, eller
ock blott faktiskt genom öppnande af förbindelser med
den nya staten. Stater uppkomma, tillväxa, åldras och
förgås, likasom den enskilda menniskan. Detta beror
dock ej af de enskilda individerna, af hvilka staten
för tillfället består. Dessa kunna vexla, generation
följa på generation, staten förblir dock samma
personlighet, så länge den uppfyller vilkoren för ett
statslif, d. v. s. så länge den förening af menniskor,
som gifver staten sitt innehåll, är i stånd att af
egen kraft uppehålla sig såsom ett statligt samfund
inom eget landområde under en
sjelfständig högsta makt. Han kan gå under helt
och hållet genom tillintetgörelse eller förjagande
af folket, såsom fallet var med judastaten,
eller ock genom förening med en annan stat till
en helstat (unio per confusionem), t. ex. England,
Skotland och Irland, eller genom inkorporering,
såsom t. ex. Hannover i Preussen, eller ock genom
sönderstyckning och fördelning af land och folk
mellan andra stater, t. ex. Polen. En stat kan vidare
till område och innehåll förändras genom afskiljande
från sig af någon del af staten, vare sig att densamma
inkorporeras eller förenas med en annan eller ock
bildar en ny stat. Med en sådan förändring upphör ej
någon stats tillvaro såsom stat, likasom ej häller
genom likaberättigad realunion med en annan stat. Så
länge staten består, sker genom dylika förändringar
i dess sammansättning och ställning ej någon ändring
i dess förutvarande rättsförhållanden. Vid en stats
hela eller partiella upphörande uppstår frågan om
och för hvem succession i dess rättigheter och
pligter inträder. Då en stat helt och hållet går
under, upphöra alla dess offentliga rättigheter
och skyldigheter. I öfrigt öfvergå alla sådana dess
rättigheter och skyldigheter på den eller de stater,
med hyilka den eller delar af den införlifvats,
såvida dessa rättigheter och skyldigheter ej
ovilkorligen betingats af dess tillvaro såsom
en sjelfständig och fri stat. Är det en del af
statsområdet, som afskiljes, så qvarstå å denna
del endast de internationella förbindelser, hvilka
specielt ålågo det afsöndrade området. I öfrigt bero
dessa förbindelser af de särskilda överenskommelser,
som träffas i sammanhang med afträdandet. Såsom regel
gäller, der ej annorlunda öfverenskommits, att den
afsöndrade delen bör vidkännas proportionel andel af
det lands statsskuld, som han förr tillhört. I fråga
om inre statshvälfningars inflytande gäller, att de ej
göra någon ändring i en stats ställning, rättigheter
och skyldigheter i förhållande till andra, så
snart en legitim statsmakt iklädt staten desamma,
och icke blott tillfälliga revolutionsledare, som
för ett ögonblick tillskansat sig högsta makten,
iklädt staten desamma.
Staternas allmänna rättigheter i förhållande till
hvarandra äro sjelfständighet, handlingsfrihet och
likställighet i inbördes samfärdsel. Liksom emellertid
i det enskilda umgänget vissa regler iakttagas i
afseende på företräde åt den ena jämförd med den
andra, utan att derför den menskliga jämlikhetsrätten
anses för nära trädd, så äfven i staternas inbördes
förhållanden. De rangförhållanden, som iakttagas, äro,
att stater, som för sig eller sina suveräner åtnjuta
kunglig värdighet, hafva rang före dem, som sådan ej
tillkommer. Dessa hedersrättigheter tillkomma utom
kejsare och konungar äfven republiker, sådana som
Frankrike, Schweiz och Nord-Amerikas Förenta stater,
och äro helt och hållet oberoende af den förändring i
styrelseform, som kan inträda. I staternas förhållande
inbördes gäller för öfrigt, såsom härflytande ur
statssuveräniteten, rätt till ostörd existens och
territorialhöghet (se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
