Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statskontoret, ett af de till k. Finansdepartementet hörande centrala ämbetsverken - Statskupp l. statsstreck. Se Revolution - Statskyrka, ett kyrkosamfund, hvars upprätthållande betraktas såsom en statsangelägenhet - Statsliggaren kallas en af Statskontoret riksbokslutsbyrå hvart tredje år upprättad sammanfattning af de specialstater eller de särskilda föreskrifter rörande dispositioner af statsanslag, hvilka fastställas af konungen - Statslotteri. Se Lotteri - Statslån. Se Statsskuld - Statsmakt kallas den i verksamheten för samhällsändamålet sig uppenbarande gemensamma statsviljan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upprätta och utgifva ett generalsammandrag; att hvarje
år till Kammarrätten aflemna förteckning å mot
redovisning anordnade medel; att likaledes hvarje
år till K. M:t för proposition till riksdagen
afgifva berättelse om statsverkets inkomster
under det sistförflutna året jämte förslag till
deras beräknande vid nästföljande statsreglering,
så ock särskild berättelse om undsättningsfonden;
att äfven årligen för statsrevisionen till K. M:t
afgifva berättelse om statsverkets ställning,
stämpelpappersuppbörden och undsättningsfonden; att
tillhandagå riksdagens statsutskott och revisorer
samt cheferna för statsdepartementen med nödiga
upplysningar, räkenskaper m. m. och att hvarje
halfår låta inventera Myntverkets behållning af mynt
och metallförråd. – Statskontorets styrelse utgöres
af en generaldirektör samt tre statskommissarier och
chefer för hvar sin af de tre byråerna: inkomst-,
fond- och stämpelbyrån, utgiftsbyrån samt
riksbokslutsbyrån, af hvilka i den första tjenstgöra
1 revisor och bokhållare samt 1 stämpelkassör,
i den andra 4 revisorer och bokhållare och i
den tredje 1 förste revisor och 3 revisorer och
bokhållare. Dessutom finnas 1 räntmästare, som är
gemensam kassör för de två förstnämnda byråerna, och
1 tillförordnad ombudsman. Å statskontorets kansli
tjenstgöra 1 sekreterare, 1 registrator och aktuarie
samt 1 notarie. Statskontoret, som förut endast
varit ett under Kammarkollegium hörande kontor,
erhöll sin första instruktion d. 11 Dec. 1680,
men fick först 1720 sin egen president. 1720–72
fanns dessutom en särskild statskommission med
åliggande att förslagsvis uppgöra staten för
det följande året; dess göromål öfverflyttades
dock sedermera till statskontoret. 1829 förenades
Chartasigillatakontoret med Statskontoret. 1838–77
hade Statskontoret öfverstyrelsen öfver mynt-
och kontrollverken, och 1873 och 1874 lades
under detsamma arméförvaltningens fonder och 1878
förvaltningen af manufakturförlagsfonden. Enligt
1873 års riksdagsbeslut erhöll det äfven bestyren med
anslag till allmänna arbeten, testamentsbevillningar
m. m. 1883 uppdrogs åt detta ämbetsverk jämväl
förvaltningen af den s. k. nya odlingsfonden, afsedd
till låneunderstöd vid odling af sanka trakter.
Statskupp l. statsstreck. Se Revolution.
Statskyrka, ett kyrkosamfund, hvars upprätthållande
betraktas såsom en statsangelägenhet, så att staten ej
allenast genom lagstiftning ordnar dess författning,
utan äfven i ekonomiskt hänseende drager försorg om
detsamma. Se vidare Religionsfrihet.
Statsliggaren kallas en af Statskontorets
riksbokslutsbyrå hvart tredje år upprättad
sammanfattning af de specialstater eller de särskilda
föreskrifter rörande dispositioner af statsanslag,
hvilka fastställas af konungen. De bägge år, då ingen
statsliggare utskrifves, uppgöres ett supplement till
densamma, med anteckningar om beslutade ändringar i
statsmedlens disposition.
Statslotteri. Se Lotteri.
Statslån. Se Statsskuld.
Statsmakt kallas den i verksamheten för samhällsändamålet
sig uppenbarande gemensamma statsviljan. För att
staten skall kunna vara verksam för statsändamålet,
fordras makt att göra statsviljan gällande mot hvarje
enskild statsmedlem. För att den vilje-enhet, som
en sådan makt förutsätter, skall åstadkommas, fordras
dels en ordnad aktiv verksamhet af särskilda organ,
dels passiv lydnad af de samhällsmedlemmar, som icke
deltaga uti den aktiva verksamheten. Den aktiva
verksamheten yttrar sig dels i stiftande af lag,
dels i rättskipning och dels i förvaltning. Dessa
statsmaktens olika verksamhetsslag fordra hvar sina
organ, hvilkas verksamhet ordnas och sammanhålles
af ett högre enhetsorgan, hvars spets utgöres af en
personlighet, individuel eller kollektiv, som har
högsta ledningen af statsverksamheten, och hvilken
såsom sådan utgör personifikationen af statens enhet
och makt. Såsom statsmaktens högste utöfvare och
statens representant framträder han såsom den
egentliga statsmakten. Han har dock ej all makt i staten;
han är begränsad i utöfningen af sin makt, i första
rummet af statens lag, som gäller för honom lika som
för alla statsmedlemmar och statsorgan. Derjämte
är han beroende dels af tillgång till ämbetsmän, som
uträtta hans bud, dels af folkets vilja och förmåga
att efterkomma hvad som beslutas och att åtaga sig
dermed förenade uppoffringar. För att möjliggöra
statsverksamheten och upprätthålla statens makt
fordras derför äfven att man i förväg förvissar sig
om folkets understöd, genom dess representation,
som har lagstiftningsrätt och rätt att under
vissa förhållanden uppträda såsom konstituerande
församling, hvilken allena bestämmer såväl styrelse
som konstitution, jämte den samverkan mellan den
styrande makten och folkrepresentationen, som för
lags stiftande erfordras. De båda statsmakterna
är ett ofta begagnadt uttryck för regering och
folkrepresentation tillsammans. Uti republikerna
betraktas folkrepresentationen såsom den egentliga
statsmakten, regeringen såsom dennas ombud och
verkställighetsorgan. Som emellertid hvar och en af de
särskilda hufvudfunktioner, som statsmakten har att
fullgöra, fordrar sitt särskilda statsorgan och en
viss sjelfständighet för detsamma, har af åtskilliga
författare, särskildt Montesquieu, uppställts teorien
om statsmaktens delning. Man har trott sig kunna
dela statsmakten i tre makter och förlägga dess
utöfning till af hvarandra oberoende organ. Som
folkrepresentationens förnämsta befattning är den
med lagstiftningen, har man ansett att denna borde
öfverlåtas åt folkrepresentationen allena, medan den
styrande makten blott skulle hafva att verkställa
lagarna, hvarjämte en särskild af såväl regeringen
som af representationen oberoende domarekår skulle
hafva rättskipningen sig tilldelad. Garanti för den
medborgerliga friheten mot öfvergrepp från hvardera
af dessa makter skulle ligga i jämnvigten mellan
dem. Den ena statsmakten har sålunda delats i tre
statsmakter. Som emellertid ingen stat kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
