Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stavropol. 1. Guvernement i Ryssland, i norra Kaukasus - Stavropol. 2. Stad och hufvudort i nämnda guvernement - Stearin, kem., en i de naturliga fettarterna allmänt förekommande eterart af glycerin och stearinsyra - Stearopten, kem., benämning på kristalliniska massor - Steatit. Se Specksten - Stecker, Anton - Steckin. Se Stekeen - Stecknitz l. Steckenitz, liten flod i preussiska provinsen Schleswig-Holstein - Stedinger hette ett af sachsare och friser bestående blandfolk - Stedingk, gammal westfalisk ätt - 1. Stedingk, Kurt Bogislaus Ludvig Kristoffer von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vattendragen äro Kuma, Manytj på nordöstra gränsen, de
båda Jegorlyk och Kalau, men dessas vattenmängd
är genom den starka afdunstningen tidtals
obetydlig. Hufvudnäringar äro åkerbruk
och boskapsskötsel. Derjämte förekommer
tillverkning af siden- och bomullsvaror,
af läder- och metallarbeten. – 2. Stad och
hufvudort i nämnda guvernement, på en höjd 600
m. öfver hafvet, vid S.–Kostov-banan. 36,561
innev. (1885). Liflig handel med säd, boskap, talg
m. m. Textilindustri. Tillverkning af läder och
metallvaror. Den välbyggda staden anlades 1776 för
militära ändamål.
Stearin (af Grek. stear, talg), kem., en i de
naturliga fettarterna allmänt förekommande eterart
af glycerin och stearinsyra, med formeln C3 H5 O3(C18 H35 O)3
och bildande färglösa, små kristallfjäll.
Såsom material för framställning af handelsvaran
stearin, hvaraf stearinljus stöpas, och som
egentligen utgör en blandning af stearin- och
palmitinsyra, användes fett (se d. o.). Till en
början förekom en mera invecklad framställningsmetod,
hvilken bestod deri att man först genom inverkan af
kalk framställde kalktvål (saponifiering),
som sedermera behandlades med svafvelsyra, hvarvid
de feta syrorna frigjordes och svafvelsyran och
kalken bildade gips. Dessa operationer utfördes i
stora, slutna kärl, invärtes täckta med blyplåt. Sedan
talgen väl smälts genom inledning af ånga, tillsattes
kalkmjölk, hvarefter blandningen väl omrördes
och hölls vid hög temperatur. Dervid afsatte sig
kalktvålen som hvita, knöliga massor, under det att
det frigjorda glycerinet stannade i lösningen. Sedan
denna aftappats, tillsattes utspädd svafvelsyra,
hvarvid den bildade gipsen sjönk till botten och
de frigjorda, feta syrorna flöto upp till ytan
och bildade ett klart lager, som aftappades. Denna
ofvan beskrifna metod i och för framställning af de
feta syrorna har numera utträngts af ett enklare
tillvägagående, den s. k. acidifieringen, eller
saponifieringen med svafvelsyra. Denna metod grundar
sig derpå att svafvelsyra i värme vid inverkan på
fett sönderdelar detsamma i glycerin och feta syror,
hvarvid svafvelsyran förenar sig med glycerinet
till i vatten lättlöslig glycerinsvafvelsyra. För
att utföra dessa operationer upphettas fett och
utspädd svafvelsyra hvar för sig i tvänne skilda kärl,
hvarifrån de inledas i ett gemensamt, der den kemiska
processen försiggår. Från detta sista kärl utledas
produkterna i ett stort kar fyldt med vatten, som
kan upphettas genom inledd vattenånga. Genom inverkan
af vattnet särskiljas de blandade ämnena, i det att
de feta syrorna flyta ofvanpå. Glycerinsvafvelsyran
sönderdelas i glycerin och svafvelsyra, hvilka båda
stanna i vattnet. De feta syrorna äro svarta af kolade
ämnen, som uppkommit genom svafvelsyrans inverkan på
hinnor o. d. i fettet. Dessa orena, feta syror fås
alldeles färglösa genom destillation i vattenånga,
upphettad till 200° à 300°. Dessa renade syror
utgöras af en blandning af palmitin- och stearinsyra,
jämte oljesyra, från hvilken senare man kan befria
blandningen genom pressning, då oljesyra är flytande vid vanlig
temperatur. Det är af den qvarvarande blandningen
af stearin- och palmitinsyra, som stearinljusen
stöpas. Dessas veke är så flätad, att den vid
förbränning böjes i en båge, hvars ände vidrör
lågans kant. På detta sätt komma veken och stearin
et att förbrännas samtidigt. På det att askan icke
må qvarstanna, impregneras vekarna med borsyra, som
med askan bildar glasartade kulor, hvilka tid efter
annan affalla.
Stearopten (af Grek. stear, talg, och ptenos,
flyktig), kem., benämning på kristalliniska massor,
som många flyktiga oljor afsätta vid förvaring eller
vid af kylning. Stearoptener utgöras vanligen af
kamferarter, fenoler och fenoletrar. Jfr Eleopten.
P. T. C.
Steatit. Se Specksten.
Stecker, Anton, tysk upptäcktsresande i Afrika,
född 1855 i Josephsthal i Böhmen, följde G. Rohlfs
1878–79 på hans resa till oasen Kufra och 1880 till
Abessinien. Ensam kartlade han derefter Tsanasjön samt
begaf sig 1881 till Godjam och gallaslanden. Efter
att hafva varit fången hos konungen i Sjoa återkom
han 1883 till Europa. Död 1888.
Steckin. Se Stekeen.
Stecknitz l. Steckenitz, liten flod i preussiska
provinsen Schleswig-Holstein, hertigdömet Lauenburg,
rinner upp ur Gudowsjön och mynnar vid Genin från
h. ut i Trave. Jämte en kanal och floden Delvenau
bildar den en trafikled mellan Elbe och Trave. Denna
led, som i sin helhet kallas Stecknitz-kanalen,
är 56 km. lång samt har ett djup af 0,9 m. äfvensom
13 slussar. Den anlades 1391–98 af staden Lybeck.
Stedinger (af Fornsachs. stath, strand) hette ett af
sachsare och friser bestående blandfolk, som fordom
bebodde det inom Oldenburg belägna området utefter
nedre Huntes högra strand (Stedingerland). Landet
tillhörde ärkebiskopsdömet Bremen, men förvaltades
till en del af de oldenburgske grefvarna. Omkr. år
1200 reste sig dess innevånare mot sina herrar, och
då de vunnit flere framgångar, såg ärkebiskop Gerard
II sig nödsakad att bannlysa stedingerna 1230 och
predika korståg 1232. Först på ett tredje tåg (1234)
lyckades korsfararna under en grefve af Oldenburg
att vid Altenesch i grund besegra stedingerna, hvilka
hjeltemodigt kämpade mot öfvermakten. Deras land
skiftades derefter mellan ärkebiskopdömet Bremen
och grefskapet Oldenburg och öfverlemnades delvis åt
främmande kolonister.
Stedingk, gammal westfalisk ätt, naturaliserad i
Sverige med tvänne grenar, 1797 och 1811. Den förra
grenen blef friherrlig 1800 och en linie af densamma
greflig 1809; den andra blef friherrlig 1811.
1. Stedingk, Kurt Bogislaus Ludvig Kristoffer von,
grefve, fältmarskalk, diplomat, föddes d. 26 Okt. 1746
i Pommern. Tidigt anställd vid Kronprisens (sedermera
konungens eget värfvade) regemente, befordrades han
1772 till kapten och utnämndes inom kort till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
