Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Stedingk, Viktor - 3. Stedingk, Eugène Fredrik Oskar Ludvig von - 4. Stedingk, Vilhelmina Charlotta - Stedman, Edmund Clarence - Steele, Sir Richard - Steele, John - Stedingk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter Dristigheten. Den manöver han efter
genombrytningen gjorde mot de ryska skeppen för att
underlätta de efterföljande fartygens genombrytning
väckte kännares beundran. I det stora sjöslaget
vid Svensksund d. 9 och 10 Juli 1790 kommenderade
S. med sin vanliga tapperhet och skicklighet
centern af svenska skärgårdsflottan, som bestod af
de större fartygen och de flesta galererna. 1790
vardt han öfverste i armén, 1793 generaladjutant
och kort derefter konter-amiral och chef för Åbo
fördelning af skärgårdsflottan. 1802 vardt han
Viceamiral och följande år chef för göteborgska
eskadern. 1808–09 kommenderade han skärgårdsflottan
vid rikets södra och vestra kuster. 1809 blef han
amiral och generaladjutant för flottorna, 1811
chef för förvaltningen af sjöärendena och flottans
konstruktionskår samt naturaliserad svensk adelsman
och friherre. S. å. utnämndes han till chef för arméns
flotta, särskildt för Stockholms eskader, 1818 till
generalamiral, den siste i Sverige. Han dog d. 30
Aug. 1823 i Stockholm. S. är den populäraste af de
tre hjeltarna vid Svensksund, ehuru han visserligen
icke har större förtjenster om denna lysande seger
än Hjelmstierna och Törriing, utan snarare mindre,
åtminstone än den sistnämnde. Hufvudorsaken till
hans popularitet låg visserligen i hans tapperhet,
men kanske lika mycket i hans glada lynne, hans stora
älskvärdhet och fritaliga tunga. En mängd kostliga och
ypperligt karakteriserande anekdoter, af hvilka många
dock torde vara apokryfiska, fortlefver ännu om honom.
A. H-ld.
3. Stedingk, Eugène Fredrik Oskar Ludvig von,
friherre, diplomat, musiker, sonson af S. 1, föddes
i Stockholm d. 17 Nov. 1825. Efter att hafva aflagt
kansliexamen i Upsala anställdes han 1855 som
attaché vid svenska beskickningen i Paris samt
förordnades 1857 till legationssekreterare i
Petersburg och 1859 i Paris. Redan följande
år hemkallades han emellertid för att mottaga
befattningen såsom förste direktör vid K. M:ts
hofkapell och spektakler, för hvilken plats han var
särdeles lämplig genom sin betydande musikaliska och
estetiska bildning. Under hans ledning införlifvades
en mängd värdefulla stycken med scenen, och på
hans förslag inköptes 1863 nuv. Dramatiska teatern.
1866 lemnade han direktörskapet, hade redan 1865
utnämnts till ministerresident i Madrid och blef
1868 minister i Köpenhamn, men måste inom kort på
grund af sjuklighet lemna sin post. Död i
Södertelge d. 22 Juli 1871.
4. Stedingk, Vilhelmina Charlotta, född Gelhaar,
operasångerska, den förres hustru, är sedan
1883 omgift med kammarrättsrådet J. A. Wallensteen.
Se vidare Gelhaar.
Stedman, Edmund Clarence, nordamerikansk skald
och kritiker, född i Hartford (Connecticut) 1833,
uppträdde först som publicist, men lefver sedan 1865
som bankir i New York. Han har skrifvit: Poems (1860
och 1873), Alice of Monmouth (1864), The blameless
prince (1869), essays öfver The Victorian posts
(1875), Edgar Allan Poe (1880) m. m.
Steele [stil], Sir Richard, engelsk essayist och
humorist, född 1671 i Dublin, blef vid sex årsålder
faderlös, men upptogs af en slägting, som skickade
honom till skolan i Charterhouse i London, der
han hade Addison till skolkamrat och vän. Oxfords
universitet, der han skulle fullfölja sina studier,
öfvergaf han för att mot slägtens önskan taga plats
vid hästgardet samt vann derefter kaptensgrad
och fick genom en förnäm gynnare eget kompani. Den
literära banan beträdde han först genom den till
hans gynnare lord Cutts dedicerade afhandlingen
The christian hero (1701), till hvars tendens hans
eget regellösa lif bildade en skarp motsats. Äfvensom
lustspelsförfattare gjorde han sig känd (bl. a. genom
lustspelen The lying lover, 1703, »En bättrad
vill-hierna», öfversatt af Gyllenborg 1723, och The
tender husband, 1705). I sina lustspel bröt han med
den då herskande sedeslösa tonen och inledde i detta
fall ett bättre skede inom literaturen äfven med
sin tidskrift »The tatler» (d. 12 April 1709–d. 2
Jan. 1711). Denna tidskrift, som utkom tre gånger i
veckan, erbjöd utom nyheter äfven förströelseläsning,
och såväl genom detta som genom sin sunda harmlösa
humor, sina målningar af äkta engelska karakterstyper
och sin i berättelseform meddelade moral grundlade
den en ny genre och kan betraktas som föregångare
till den engelska familjeromanen med dess blick för
hvardagslifvets filosofi. Ännu större ryktbarhet
vann ett nytt försök i samma syfte, tidskriften
»Spectator» (Mars 1711–Dec. 1712), der dock hans
bolagsman från den förra tidskriften, Addison,
spelade den förnämsta rollen. Efter dess upphörande
utgaf S. i förening med Addison »The Guardian», men
uppsatte derpå ett politiskt blad »The Englishman»
med utpräglade partitendenser. Sedan han mist sin
plats som utgifvare af detta, genom ett angrepp på
Harley, invecklade han sig i polemik med Swift och
utgaf 1713 en politisk pamflett, der han beskyllde
motpartiet för hemlig jakobitism och stämplingar
mot protestantiska tronföljden, hvilket 1714
ådrog honom en utvisningsdom ur Underhuset. Hans
stridslystnad invecklade honom ock i stridigheter
med Addison. Vid Georg I:s regeringstillträde (1714)
blef hans yttre ställning förbättrad. S. utnämndes
till k. stallmästare och intendent för de kungliga
skådespelarna, hvarjämte han mottog flere hedrande
uppdrag. Genom oförmåga att sköta sig och ett
oroligt och nyckfullt lynne förverkade han dock
sina gynnares förtroende, och efter en kort period
af ny medgång under Walpoles ministèr slutade han
1729 som en bruten sjukling sitt lif på sin hustrus
landtgods i Wales, dit han dragit sig tillbaka, sedan
han »öfverlefvat sina befattningar, sina planer,
sin hustru, sina inkomster, sin helsa, nästan allt
utom sitt goda hjerta» (Thackeray). Egendomligt för
hans framställningssätt är den godmodigt humoristiska
uppfattningen af verlden, den öppenhet, hvarmed han
gör läsaren till sin förtrogne, och den finkänslighet,
med hvilken han tecknar qvinnorna. H-n L.
Steele [stil], John, engelsk skulptör, född i Aberdeen
1804, gjorde sig bemärkt genom en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
