Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 15. Socker - Tengström / 503-504 (1891) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stenografi ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Stenskär. Se Riddarholmen.

Stenskärarekonst, en stundom använd benämning på
glyptik (se d. o.).

Stensnideri, en stundom använd benämning på glyptik
(se d. o.).

Stensnitt. 1. Konsth., dels detsamma som stensnideri
l. glyptik (se d. o.), dels liktydigt med stenblocks
skärning eller huggning i kilform, då de skola ingå
i en hvalfbåge (se Hvalf, fig. 1). – 2. Litotomi, en
urgammal kirurgisk operation. Den utfördes bevisligen
redan af de gamle egypterna och är, såsom den af
romarna utfördes, beskrifven af Celsus, som var
samtidig med Augustus och Tiberius. Metoden var dock
skäligen rå. Först i början af 16:de årh. uppfanns
en lämpligare metod, bestående i att öppna urinrörets
tunnaste del, i mellangärdet, vidga den återstående,
den som omgifves af blåskörteln, med fingret eller
särskilda instrument, införa en tång och med den
utdraga stenen eller stenarna. Det var Giovanni de
Romani, som gjorde sig odödlig genom angifvande af
denna metod, det ännu s. k. mediansnittet. Derefter
kom metoden till Frankrike. En af detta lands störste
kirurger, Franco, gjorde den förändring att snittet
lades på sned genom blåskörteln, lateralsnittet, men
densamme uppfann äfven det höga blåssnittet, hvarvid
blåsan öppnas framifrån, från nedersta delen af
buken. Många hafva modifikationerna af dessa metoder
varit, och ännu mera hafva kirurgerna öfvat sin
skarpsinnighet på utfinnandet af instrument derför. I
ett par århundraden var lateralsnittet allena
herskande, men numera utöfvas endast det äldsta,
mediansnittet, och det »höga». Det senare var med
skäl fruktadt och hade också sina stora faror, tills i
nyare tider man lärt att förekomma dessa. En afgjord
tendens gör sig numera gällande att det höga snittet
skall blifva förherskande, i synnerhet i Sverige, der
den första kända operationen af detta slag utfördes
år 1878 af denna artikels författare. Denna väg är,
efter allt, den ginaste, den minst blodiga, den som
medger uttagandet af de största och hårdaste stenarna,
utan att medföra större fara för patientens lif. Både
för sten och för flere andra ändamål öppnas nu blåsan
på denna väg synnerligen ofta af svenska och allramest
af Stockholms operatörer, och framgången är nästan
konstant. Äfven i Tyskland har, ehuru senare, samma
uppfattning börjat göra sig gällande, och turen
synes först nu komma äfven till England, oaktadt de
skickligaste stenkrossare finnas der. Snart skall
den blifva hufvudmetoden öfverallt; mediansnittet
och stenkrossningen skola blifva alltmera sällsynta.
2. Rsr.

Stensnultra, zool. Se Bergfiskar.

Stensqvättan, zool. Se Sqvätteslägtet.

Stenstil. Se Lapidarstil.

Stenstorp, socken i Skaraborgs län, Gudhems
härad. Areal 2,023 har. 894 innev. (1889). S. bildar
med Brunnhem och Södra Kyrketorp ett konsistorielt
pastorat af 2:dra kl., Skara stift, Falköpings
kontrakt.

Stensvalan, zool. Se Klippsvalan.

Stensättning, arkeol. benämning på minnesmärken
från förhistorisk tid, bildade af ohuggnar resta
eller lagda, vanligen i rader eller kretsar ordnade
stenar. Sådana minnesmärken äro i allmänhet uppförda
på någon graf eller ett graffält. Till de ryktbaraste
stensättningarna höra de storartade stenalléerna
vid Carnac (se d.. o.) i Bretagne och de i cirkel
eller oval formade kretsarna, s. k. cromlechs, på
lie aux Moines i fr. dep. Morbihan samt vid Avebury
och Salisbury (se Stonehenge) m. fl. platser
i England. En för Skandinavien och Östersjölanden
egendomlig art är skeppssättningen (se d. o.),
i hvilken stenarna bilda formen af



ett skepp (se fig.). Andra i Sverige förekommande
stensättningar bilda kretsar, fyrkanter, treuddar,
labyrinter o. s. v. Jfr Domarering.

Stensö, udde i Kalmar sund, s. om Kalmar. Der landsteg
Gustaf Vasa d. 31 Maj 1520, efter sin återkomst
från Lybeck.

Stensöta, bot. Se Polypodium.

Stentando och stentato, Ital., musikt., dröjande,
tungt.

Stentor, Grek. mytol., en af de greker, som
deltogo i Trojas belägring. Han utmärkte sig för
sin stämma, hvilken var lika stark som 50 mäns
(deraf stentorsstämma).

Stentrastslägtet, Monticola, zool., tillhör
familjen trastfoglar (Turdidae), ordn. tättingar
(Passeres) bland foglarna. Det är nära beslägtadt
med sqvätteslägtet (se d. o.), från hvilket det
skiljer sig förnämligast genom sin i spetsen
hakformigt böjda näbb. En art, M. saxatilis, har
stjert och kroppens undersida rostfärgade,
vingarna mörkbruna, hufvudet askblått. Den lefver
i Syd-Europa och bygger sitt bo i klipphål.
L-e.

Stentryck l. Litografi, dels konsten att medelst
aftryck från en stenskifva mångfaldiga teckningar
eller skrift, dels sjelfva det genom detta
förfaringssätt frambragta resultatet. Se Litografi.

Stenträ utgör benämning på ett byggnadsmaterial, hvars
framställningssätt uppfunnits af tysken Ferdinand
Thiemer. Det består af sågspån, annat affall af
trä, halm, hö, löf, ekbark o. d., hvilket efter
att hafva blifvit väl hopblandadt först fuktas
med en svag klorzinklösning, hvarefter det får
torka. Derefter utsättes blandningen för inverkan
af en stark klorzinklösning med öfverskott af
klormagnesium. Sedan massan något fått torka,
formas den i en kraftig press till block eller
skifvor. Genom tillsats af färg kan man förändra
stenträets utseende. Stenträet lär vara eldfast,
synnerligen, hållfast, ogenomträngligt för svaga
syror och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>