Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stiernberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stiernhöök. Denna ätt adlades 1649 med Johan S. (se
Stjernhöök 1) och utdog 1750.
1. Stiernhöök, Johan, rättslärd, född d. 21 Febr. 1596
i Rättvik, var son af kaplanen Olaus Petri och
antog namnet Johannes Olai Dalecarlus. Redan tidigt
förlorade han sina föräldrar och kunde, endast genom
en slägtings bistånd, i Arboga få fortsätta sina i
Vesterås började studier. Genom ovanlig flit och stora
kunskaper bragte han det dock snart derhän, att han,
ehuru icke student, blef anställd som collega scholae
i Arboga, och då han ådragit sig den nyutnämnde
biskopen Johannes Rudbeckius’ uppmärksamhet, erhöll
han 1619 genom dennes försorg medel att begifva sig
till Upsala. På biskopens förord fick han dessutom
s. å. ett stipendium och fri öfverresa med Axel
Oxenstierna till Tyskland, der han studerade vid
universiteten i Leipzig, Jena, Wittenberg och
Rostock. Återkommen till Stockholm 1624, kallades
han att för konungen redogöra för de politiska
förhållandena i Tyskland och Danmark och tyckes hafva
gjort detta till Gustaf II Adolfs belåtenhet, enär man
kort efter det han s. å. vunnit filos. graden i Upsala
finner honom utnämnd till pol. et jur. lektor vid det
nya gymnasiet i Vesterås. Denna befattning lemnade
han dock snart för att 1626, troligen med kungligt
understöd, företaga en andra utrikes resa. Sedan
han någon tid uppehållit sig i Rostock, sökte han
med ett holländskt fartyg komma öfver till England,
men blef jämte sina reskamrater tillfångatagen af
fientliga spanska kryssare. S. lyckades dock vinna
beskydd af en lärd jesuit och fick med dennes bistånd
pass till Frankrike. Derifrån begaf han sig till
universiteten i Leiden och Franeker samt anlände
sedermera till England, hvarest han besökte Oxford
och Cambridge. Efter sin återkomst till Sverige år
1628 utnämndes han till »professor» i statsvetenskap
och svensk lagfarenhet i Vesterås, en befattning,
som endast tyckes hafva varit tillfälligt inrättad
för honom, samt blef 1630 kallad till referendarie
i konungens kansli, eller föredragande af utrikes
ärenden. Då han af motvilja mot hoflifvet och kärlek
till sitt vetenskapliga arbete afböjde sistnämnda
utmärkelse, fick han uttrycklig befallning att i
stället tillträda ett assessorsämbete i Åbo hofrätt. I
tio år arbetade han der i den praktiska lagfarenhetens
tjenst, samtidigt bestridande lagmanssysslan i
norra Finland. Vid Åbo universitets instiftelse 1640
utnämndes han emellertid till professor i lagfarenhet
och förflyttades 1642 som ledamot af lagkommissionen
till Stockholm. 1646 erhöll han Örbyhus domsaga
och förordnades 1647 till revisionssekreterare i
justitiemål, eller föredragande inför regeringen. År
1649 adlades han med namnet S. Hofråd sedan 1666,
fortfor han att, ehuru blind, med sin sons biträde,
sköta sina åligganden. Han dog i Stockholm d. 25 Juli
1675. Ehuru upptagen af sin vigtiga ämbetsverksamhet,
egnade S. sig äfven med kraft åt rättsväsendets
förbättring. 1653 års straffordning är af honom
utarbetad, och i det kollegium, som skulle bereda en
ny kyrkolag, var han en lika
verksam som till sin religiösa ståndpunkt
sjelfständig ledamot. Han öfversåg derjämte
flere lagförslag och lemnade i sin kraftfulla,
efter de gamla lagarna bildade stil ett mönster för
kommande lagarbeten. Sitt egentliga rykte och sitt
namn som »svenska lagfarenhetens fader» vann han
dock genom det storartade verket De jure sveonum
et gothorum vetusto (1672), i hvilket han med djup
kunskap och stort skarpsinne gifver en skildring
af rättstillståndet i Sverige från äldsta tider. I
olikhet med sina samtida satte han sanningen högre
än sitt fäderneslands ära och bortrensade derför en
mängd af de fabler, hvarmed man dittills utsmyckat
Sveriges fornålder. Hans öfriga skrifter utgöras
af orationer, disputationer m. m. 1837 lät Svenska
akademien prägla en minnespenning öfver honom.
2. Stiernhöök, Anders, rättslärd, den föregåendes son,
född d. 1 Dec. 1634, förordnades 1663 till assessor i
Dorpt och 1668 derjämte till häradshöfding i Jama och
Ivangorods län i Ingermanland. Från 1670 tjenstgjorde
han som direktör i trolldomskommissionerna i
Helsingland, Upsala och Örbyhus län, men sökte och
erhöll afsked 1676. Död d. 20 Juni 1686. S. ansågs
som en af sin tids utmärktare rättslärde.
Stiernman, Anders Anton von, historisk forskare
och samlare, född i Stockholm d. 27 Sept. 1695,
hette egentligen From, men amog sin styffaders namn
S. Sedan han 1715 blifvit student i Upsala, tänkte
han först ingå i andliga ståndet, ville sedan egna
sig åt det militära yrket, men fick som informator
hos presidenten baron G. Rålamb håg för historiska
forskningar. 1718 ingick han som e. o. kanslist i
antiqvitetsarkivet, hvarest han fann ett rikt fält
för sin verksamhet, och 1722 i riksarkivet. Sedan
han 1724 för arkivforskningar företagit en resa
till Östersjöprovinserna, blef han 1725 utnämnd till
registrator i riksarkivet, 1732 till aktuarie och 1740
till sekreterare. Han upphöjdes 1743 i adligt stånd,
kallades 1745 till ledamot af Vetenskapsakademien
och erhöll 1747 kansliråds titel. 1750 insattes han
i förkortningskommissionen, hvilken skulle förminska
de formaliteter, som åstadkomma onödig vidlyftighet
och långsamhet i ärendenas behandling, 1751 i
urskilnings- och riddarhusdeputationerna samt 1760
i ständernas stora deputation. Död i Stockholm d. 2
Mars 1765. S. utöfvade ett omfattande författareskap,
grundadt på stora historiska kunskaper och varmt
forskningsnit. Flere af hans arbeten begagnas ännu som
vigtiga källor. Redan omedelbart efter sitt inträde i
riksarkivet började han att utarbeta ett inventarium
öfver dess handlingar, det första efter 1697 års
brand. Bland de många arbeten, egna och andras, som
han sedermera utgaf, må dessutom nämnas: Aboa
literata eller Åbo akademis historia (1719), Anonymarum
centuria prima ex scriptoribus gentis sviogothicae
(1724), Centuria secunda anonymorum nec non decas
prima pseudonymorum (1726, forts. i handskrift),
Bibliotheca suiogothica (2:dra del. 1731, flere delar
i handskrift), Alla riksdagars och mötens besluth
ifrån år 1521 intil år 1731 (bd 1–3,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
