- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 15. Socker - Tengström /
551-552

(1891) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stil ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Stilla hafvet, Stilla l. Stora oceanen. Söderhafvet
(Eng. Pacific ocean), det största af verldshafven,
begränsas i v. af Australien, Indiska arkipelagen och
Kina, i n. af Asiatiska Ryssland, Berings sund och
Alaska, i ö. af Nord- och Syd-Amerika samt öfvergår
åt s. i Södra Ishafvet, från hvilket polcirkeln kan
betraktas som dess skiljelinie. Omfattande mer än
en fjerdedel af jordens hela areal och vid pass
hälften af dess vattenyta, har det från n. till
s. en längd af omkr. 14,800 km. samt från ö. till
v. en bredd vexlande från 92 km. vid Berings sund
till 20,090 (181 1/2°) km. mellan Malakkahalfön och
Columbia under 7° n. br. Arealen uppskattas till
175,600,000 qvkm. – Hafvets kuster äro i allmänhet
i ö. bergiga och skogbevuxna med få inskärningar,
af hvilka de enda anmärkningsvärda äro Kaliforniska,
Panamá- och Guayaquil-vikarna. De vestra kusterna
deremot äro mera låglända, fruktbärande och särdeles
omvexlande. Stora vikar äro afstängda genom framför
dem gruppvis liggande öar och bilda sålunda särskilda,
till temperatur, fauna och flora sjelfständiga
kusthaf. Sådana äro Berings haf v. om Aleuterna,
Ochotska hafvet v. om Kurilerna, Japanska hafvet v. om
Japanska öarna och Kinesiska hafvet (Gula hafvet,
Östra hafvet och Södra hafvet) med de stora Tong-king-
och Siam-vikarna v. om Lu-tsju-öarna, Filippinerna
och Borneo. Mellan Asien och Australien är oceanen
genom Indiska arkipelagen förvandlad till ett
nätverk af trånga sund och sjöar (Celebes-, Banda-,
Sulu-, Java-, Flores- och Arafura-sjöarna). I den
australiska kontinenten förekommer endast en större
inskärning, Carpentariaviken på norra kusten. Vigtiga
sund äro: Magalhães sund till Atlantiska hafvet,
Berings sund till Norra Ishafvet, Tatar- och
La Pérouse-sundet mellan Ochotska och Japanska
hafven, Korea-sundet mellan Japanska och Gula hafven,
Malakka-sundet till Indiska oceanen, Mankassar-sundet
mellan Borneo och Celebes, Torres-sundet mellan Nya
Guinea och Australien, Bass’ sund mellan Australien
och Tasmanien samt Cooks sund mellan Nya Zeelands
båda hufvudöar. – På den väldiga vattenyta, som
utbreder sig mellan de tre kontinenterna, finnes,
utom de stora öst- och sydasiatiska öarna samt de
mindre betydande vid Britiska Nord-Amerikas och Chiles
kuster, en ofantlig mängd större och mindre öar och
ögrupper, med ett gemensamt namn kallade Oceanien
(se d. o.). Med få undantag äro dessa öar åstadkomna
genom vulkanisk verksamhet, som äfven visar sig i
en efter hela amerikanska kusten öfver Aleuterna
till Kamtsjatka och Japan löpande kedja af vulkaner,
eller af koraller, hvilka dessutom på flere ställen
bildat betydande ref, t. ex. det stora barrierrefvet
utanför Australiens östra kust. – De tillflöden,
som Stilla oceanen erhåller från land, äro betydligt
mindre än Atlantiska oceanens. På den amerikanska
kontinenten bilda de vestra kustbergen (Anderna och
Klippiga bergen) vattenskilnaden mellan Atlantiska
och Stilla hafven, och endast 1/14 af verldsdelen
afbördar sig derför genom
Colorado, Sacrameiito, Oregon, Fraser m. fl. floder
sin vattenmassa i Stilla hafvet. Mera betydande äro
de asiatiska floder, som utfalla i detsamma. Amur,
Hoangho, Jang-tse-kiang, Sikiang, Mekong, Menam
m. fl. hafva tillsammans ett flodområde, som omfattar
omkr. 1/7 af kontinentens areal. Från Australien
utmynna endast få och obetydliga vattendrag.

Allmänt herskande har fordom den åsigten varit, att
Stilla hafvets medeldjup skulle understiga de öfriga
verldshafvens. Genom de undersökningar, som 1873–76
anställdes af det engelska fartyget Challenger,
det amerikanska Tuscarora och det tyska Gazelle,
har man emellertid funnit, att dess medeldjup till
och med öfverstiger Atlantiska hafvets, och att
inom detsamma anträffas de största hittills uppmätta
djup. I oceanens östra hälft uppgår medeldjupet
enligt mätningarna till 4,300 m. och största
djupet till 5,500 m. De väsentligaste skilnaderna
i djup åstadkommas af ett smalt lågvatten kring
Aleuterna och längs Amerikas kust samt af en från
Patagonien vesterut löpande submarin platå. I den
vestra hälften deremot når medeldjupet ända till
5,000 m., och det största djupet, funnet 500 sjömil
från Jeso, är 8,513 m. Från Kamtsjatka öfver Japan,
Formosa, Australien och Nya Zeeland går en höjning
i hafsbottnen, som gifver stöd åt det antagandet att
Asien fordom varit förenadt med Indiska arkipelagen
och Australien. De innanför denna höjning liggande
kusthafven äro jämförelsevis grunda. Medeldjupet i
oceanens norra hälft är 4,200 m., i den södra 3,600
m. och för hela hafvet 3,432 m. – Vattnets temperatur
på djupet är i allmänhet på samma breddgrad i Stilla
oceanen lägre än i Atlanten till följd af den stora
vattentillströmningen från Södra Ishafvet. Den högsta
temperaturen på ytan, nära 29,5° C., har observerats i
Indiska arkipelagen och vid Mejicos kust. Salthalten
varierar från, i medeltal, 3,5 proc. i oceanens
norra del till 3,6 proc. i den södra. Med afseende
på vindarna kan Stilla hafvet delas i 4 symmetriska
bälten: de vestliga vindarnas tvänne bälten, n. om
30° n. br. och s. om 30° s. br., samt mellan båda
vändkretsarna de östliga passadvindarnas båda bälten
(se Passadvindar), hvilkas område dock tudelas
af kalmernas region. I vestra delen förekomma
de för Indiska oceanen egendomliga monsunerna
(se d. o.). I nära sammanhang med vindarna stå
strömmarna. Från Södra Ishafvet löper en mäktig ström
i nordöstlig riktning till Kap Horn, der den delar
sig i tvänne grenar, af hvilka den ena fortsätter
in i Atlantiska hafvet, den andra, den s. k. Peru-
l. Humboldtströmmen går norrut efter Syd-Amerikas
vestkust, betydligt afkylande temperaturen i dessa
trakter, samt sedermera böjer in i den stora, åt
v. gående eqvatorialströmmen, som genom en motström
delas i en nordlig och en sydlig gren. Den södra
eqvatorlalströmmen splittras, då den når Indiska
arkipelagen, i flere smärre strömmar, af hvilka en
slutligen vänder mot s., följer Australiens östra kust
och Nya Zeeland samt upptages i den nämnda antarktiska
nordöstströmmen. Den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:33:39 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfao/0282.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free