Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Storbritannien (Eng. Great Britain), konugarike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gibraltar, men väl de under kriget eröfrade Havana
och Manila. Frankrike återfick en del af sina
Vestindiska småöar, som under kriget gått förlorade,
samt Pondichéry m. fl. orter i Indien – en ringa
återstod af det välde, som det der förspillt. Det
var den mest lysande fred England någonsin afslutat,
och dock skulle den bragt det ännu större förmåner,
om den store Pitt fortfarit att leda dess politik. Men
han hade redan två år förut afträdt från makten, och
andra fingo nu skörda frukten af hans arbete. Mycket
hade blifvit annorlunda i England, då Georg II:s
sonson Georg III besteg tronen, som han innehade i
sextio år (1760–1820). För första gången på långliga
tider bar en infödd engelsman kronan; och folket
kunde fastare sluta sig kring det nu åter nationella
konungadömet. Det var emellertid den nye konungens
lycka, att den stuartske pretendenten Karl Edvard
förblef barnlös. Förgäten af alla, afled denne i Rom
1788; hans yngre broder, kardinal Henrik af York,
var såsom katolsk kyrkofurste förbunden till celibat
och dog 1807 som den siste af stuartarnas olyckliga
hus. Långt dessförinnan hade tories uppgifvit allt
hopp om en restauration och lika lojalt som whigs
slutit sig kring det hannoverska huset. Georg III
saknade derför den anledning hans företrädare haft
att stödja sig på whigs och kunde fritt följa sin
böjelse att sluta sig till tories. Hos dem trodde
han sig finna mera sympati för ett stärkande af
konungamakten, på hvars företräden han höll med all
den envishet, som så ofta plägar följa svagheten
åt. Den första följden häraf var Pitts utträde ur
ministèren och ersättande med den skotske toryn
lord Bute, en trångbröstad, af folket illa tåld man,
som förut ledt Georgs uppfostran, och som nu, då af
den unge prinsen blifvit en konung, hade att vandra
en prinsguvernörs beqväma väg till statens högsta
värdigheter. Länge kunde han ej bibehållas vid makten,
men hans efterträdare voro barn af samma anda, och
bakom deras rygg fortfor han att styra konungen under
ideliga ingrepp i deras och parlamentets rättigheter.
Följderna af detta sängkammareregemente skulle blifva
ödesdigra nog, da de amerikanska kolonierna trädde
fram med kraf på vidgad sjelfstyrelse. Den afgörande
seger, som ställt England utan medtäflare på det stora
fastlandet, skulle gifva dess amerikanska välde den
svåraste stöt i det ögonblick, då det syntes som
bäst tryggadt. Kolonierna kunde nu utan fara för
yttre angrepp taga upp mot moderlandet striden för
de fri- och rättigheter, som deras innebyggare på
grund af gammal engelsk rätt och sed gjorde anspråk
på. Det ännu allrådande merkantilsystemet, till hvars
statsekonomi det hörde att taga in så mycket och gifva
ut så litet som möjligt, lade sig vinn om att tillämpa
den satsen att den enes död är den andres bröd; och
hvarje stat sökte derför med godo eller ondo utvidga
sitt eget och inskränka de andras handelsområde. Denna
sträfvan efter nya marknader var yttersta orsaken till
de många kolonialkrigen; men det ledde äfven dertill
att moderlandet sökte höja sitt välstånd genom att
minska koloniernas. De senare voro hänvisade att
uteslutande handla med det förra, och stränga
påbud hämmade all samfärdsel med utlandet. Detta
skulle man dock funnit sig i, om ej parlamentet
tagit sig för att, kolonierna oåtsporda, lägga
tullar och stämpelskatter på dem. Nu upplågade
striden om beskattningsrätten, som parlamentet
tillerkände sig och äfven utöfvade, men som
kolonierna blott ville medgifva de af dem sjelfva
valda landtdagarna. För deras åsigt talade andan i
den engelska författningen; och billigheten, om ej
den strängt formella rätten, tycktes fordra deras
behandling som fullmyndiga och jämlika medlemmar af
det stora engelska statssamfundet. Denna rättstvist
skulle lyckligen bilagts, om England blott unnat dem
hälften af de friheter det numera villigt skänker
alla delar af sitt stora kolonialrike. Men konung,
ministrar och parlament voro för en gång ense om
att i stram, kortsynt maktfullkomlighet hålla på
sin höghetsrätt. Fåfängt varnade Pitt i frihetens
namn, fåfängt förenade de yngre statsmännen Fox
och Burke sina vältaliga stämmor med hans. Såg
regeringen sig tvungen att aflysa en pålagd skatt,
infördes genast en annan, om ock endast för att
gifva uttryck åt moderlandets beskattningsrätt. Men
kolonisterna höllo orubbligt fast vid sina rättskraf
och läto hvarken förvilla sig deraf att de pålagda
skatterna sänktes till ett minimum eller deraf
att de användes för koloniala ändamål. Ännu på
1760-talet tänkte ingen på att lösslita sig från
moderlandet; men omständigheternas makt blef äfven
här starkare än menniskornas vilja. Kolonierna måste
värna sin rätt till sjelfbeskattning med vapen
i hand, och följden blef de tretton koloniernas
sjelfständighetsförklaring d. 4 Juli 1776 (se
Nord-Amerikas Förenta stater). Den unga demokratiska
republiken fann villiga förbundsvänner i de absolute
konungarna af Frankrike (1778) och Spanien (1779),
som ville återvinna så mycket som möjligt af det land
de förlorat eller i alla händelser genom koloniernas
frånskiljande försvaga Englands makt och återgälda de
gamla nederlagen. Sedan England flere gånger under
kriget, då det väl var för sent, bjudit handen till
en återförening på hvad vilkor som hälst, måste
det i freden i Versailles (1783) erkänna unionens
sjelfständighet. Men Canadas område mäktade hvarken
unionen eller Frankrike skilja från. England; och det
väldiga kolonialrike, som sträckt sig från Labrador
till Florida, var splittradt i tvänne hälfter. På
hafvet hade den britiska sjömakten värdigt häfdat
sin ställning mot Frankrike och Spanien, till
hvilka fiender äfven kom det från sin
storhetshöjd nästan omärkligt nedglidna Holland. Kriget mot
det senare blef utan vigtiga följder; mot de båda
andra försvarade sjöhjelten Rodney med framgång de
Vestindiska öarna. Deremot gick Minorca förloradt,
under det Gibraltars fästning på ett lysande sätt höll
ut en i krigshistorien minnesvärd belägring. Freden
återgaf Minorca och Florida åt Spanien, Tobago
och besittningarna vid Senegal åt Frankrike; alla
andra i kriget gjorda eröfringar återställdes
ömsesidigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
