Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Storbritannien (Eng. Great Britain), konugarike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kronan på verket sattes genom den första allmänna
verldsutställningen, som efter prins Alberts plan
hölls i London 1851.
1848 års stormar lemnade England tämligen
oherördt. Det engelska folket var alltför vant att
genomföra sina önskningar på den lagliga reformens
väg utan att behöfva anlita revolutionens. Ej ens det
olyckliga Irland reste sig, ehuru nyss förut härjadt
af flere års förfärlig hungersnöd till följd af
potatesskördens felslående. Irländarna valde, liksom
de missnöjde eller vanlottade i sjelfva England,
att utvandra till kolonierna och i synnerhet till
Nord-Amerika, dit oceanångfarten öppnat en lätt
och beqväm väg, och det torde varit den i oerhörd
skala drifna utvandringen, som mer än något annat
befriat England från de senare årtiondenas sociala
skakningar, men som ock å andra sidan gjort det
möjligt att undanskjuta de vidtomfattande sociala
spörsmål, som här kanske mer än i något annat land
kräfva en afgörande lösning. Lika litet som af
revolutionen berördes England af den derpå följande
reaktionen. Det stod alltjämt qvar som det oupphunna
mönstret för ett konstitutionelt samhällsskick
och som en mönsterbild, efter hvilken de fria
folken inrättade sina författningar. Det inlade en
kraftig gensaga mot bourbonernas tyranni i Neapel
och främjade på allt sätt, om ock blott indirekt,
det italienska enhetsverket. Under 1850-talet är
lord Palmerston den ledande mannen i England, och
hufvudvigten ligger nu på dess utrikes politik. Mer
och mer spänner denna sina trådar ut öfver hela
verlden, och i stället för den gamla täflan med
Frankrike, hvilken alltifrån Ludvig Filips tid
gifvit vika för ett hjertligare förhållande mellan
de båda vestmakterna, träder nu en icke mindre
skarp motsats mot det ryska jätteriket, hvilken
sannolikt en dag skall mynna ut i en fruktansvärd
kamp mellan de båda verldsväldena om herradömet i
Asien. Med den för tsardömet egna sega ihärdigheten
hade det långsamt, men oaflåtligt skridit framåt mot
det i tsar Peters apokryfiska testamente utstakade
dubbla målet, Konstantinopel och Indien. Vid det
senares gräns närmade sig alltmera dess och Englands
maktområden, sedan eröfringen af sikhriket i det gamla
femflodslandet – den sista af Indiens sjelfständiga
hufvudmakter – gjort England till omedelbar granne med
Centralasiens halfvilda småstater. Vid Bosporen hade
England alltifrån Katarina II:s dagar satt sig till
mål att hejda den ryska maktens fortgående tillväxt
på Turkiets bekostnad, icke af omsorg om det murkna
turkväldet, utan för att hindra Ryssland att en dag
från Konstantinopel beherska Medelhafvet. Den yngre
Pitt och Canning såväl som Palmerston hade verkat i
denna anda, men hade ej mäktat hindra Ryssland att
upphäfva sig till de grekisk-kristnes beskyddare i
Orienten. Då kejsar Nikolaus 1853 trodde tiden vara
inne att måtta ett afgörande slag mot Turkiet, trädde
England och Frankrike – hvars förbund det vunnit
genom att erkänna kejsar Napoleon III – under vapen
till dess skydd. Kriget, som förnämligast fördes på
halfön Krim och deraf fått sitt namn,
inbragte England icke synnerlig ära och blottade på
ett slående sätt bristerna i dess härordning, och den
alltför hastigt afslutna freden i Paris 1856 tryggade
illa segerns frukter. Dess största vinst var det
tjugoåriga uppskof, som genom Rysslands tillfälliga
förödmjukande blef vunnet i den orientaliska frågan,
hvarigenom Balkanfolken fingo tid att förbereda sig
för en framtida sjelfständighet, som gör dem bättre
skickade än Turkiet att motstå Rysslands planer. Ur en
synpunkt var dock fredens snara afslutande förmånligt
för England, som dermed befriades från att på en
gång kämpa mot två farliga fiender. Säkert icke utan
rysk tillskyndelse, men närmast föranledt af sårade
religiösa fördomar, utbröt nämligen 1857 i Indien
ett fruktansvärdt uppror, som i grund skakade det
britiska väldet derstädes. Hinduer och muhammedaner
hade förenat sig mot de hatade vesterländingarna,
och en plan var uppgjord att sätta den siste
skuggkejsaren af Stora Moguls ätt i spetsen för ett indiskt
fursteförbund. Med hjelp af de stammar, som förblifvit
trogna, kufvades resningen med fruktansvärd, men
nödvändig stränghet, och till sina följder blef det
en af de märkligaste händelser i vår tid. Det var ej
längre möjligt att låta det stora och rika landet
förblifva ett domän under det engelsk-ostindiska
kompaniet, hvars mäktiga köpmansfurstar styrde det
efter krämarepolitikens grundsatser och utsögo land
och folk för slem vinnings skull. Kompaniet upplöstes,
och dess väldiga rike lades under kronan, som styr det
genom en vicekonung med ett råd. I den proklamation,
hvarmed drottning Viktoria öfvertog Indiens styrelse,
uttalades klart och tydligt, att det skulle styras
för sin egen skull och ej utplundras till sina herrars
förmån, och detta löfte har England troget hållit. För
första gången ser en häpen verld skådespelet af
ett österländskt folk om tvåhundra femtio millioner
menniskor, som vaknar ur en tusenårig dvala för att
tillkämpa sig vesterländsk kultur. – På en annan
sida uppnådde Ryssland samtidigt en vigtig fördel,
utan att England kunde hindra det, då det från Kina
ryckte till sig Amurområdets kustland ända ned
till Korea och dermed lade grunden till sin sjömakt
vid Stilla hafvet. I ett par krig med det af inre
skakningar hemsökta Kina tilltvungo sig vestmakterna
samtidigt ytterligare fördelar för sin handel.
Början af 1860-talet företer föga af
vigt. Palmerston och Russell voro ännu alltid
vid styret, men hade hunnit en hög ålder och
utvecklade ringa verksamhet. Gent emot de stora
verldshändelserna intog England nu en afvaktande
åskådares ställning. Polska upproret blef kufvadt,
Danmark styckadt, Österrike förödmjukadt, utan att de
engelske statsmännen på allvar sökte hindra det. Alla
uppmaningar dertill afböjdes med det inkastet
att England till sina intressen i hufvudsak vore en
asiatisk makt, som mindre berördes af händelserna på
Europas fastland. Troligen skulle det dock ej varit
så passivt, om det kunnat påräkna kraftigare bistånd
af Frankrike. Men der hade Napoleon bundit sina händer
genom äfventyret i Mejico,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
