Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stratford on Avon ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Strejk (Eng. strike, af provinsialismen to strike,
stryka omkring) betecknar en af ett större antal
arbetare gemensamt företagen arbetsinställelse
i afsigt att derigenom erhålla fördelaktigare
arbetsvilkor. Strejker förekomma hufvudsakligen
i industrien och transportväsendet, mera sällan
deremot i jordbruksnäringen. Deras motsvarighet å
arbetsgifvarnas sida är »lockout», arbetslokalernas
stängning för att förmå arbetarna att afstå från en
tilltänkt strejk eller för att tilltvinga sig deras
arbete för bättre pris eller på gynsammare vilkor
i öfrigt.
Strejkerna äro egentligen en modern företeelse,
ehuru de ingalunda voro okända för skråtiden. I
det stora flertalet industrier, der kapitalets rol i
produktionen ännu var obetydlig, der hvarje mästare
sysselsatte endast ett ringa antal gesäller, der
utsigten att blifva mästare förefans för de flesta
arbetarna och der sålunda någon egentlig konflikt i
modern mening mellan kapital och arbete icke kunde
uppstå, voro strejkanledningarna visserligen icke
desamma som i våra dagar. Tvisterna framkallades icke
så mycket af lönefrågor som af gesällernas anspråk på
vederbörlig aktning för deras ståndsära och sociala
sjelfständighet, på rätt till fri organisation,
på andel i den industriela domsrätten o. dyl. I de
näringar deremot (t. ex. ylleväfnads-, byggnads-,
boktryckeri-industrierna), som redan tidigt drefvos i
större skala och som genom sitt ringa antal mästare,
sina massor arbetare, för hvilka gesällegenskapen
icke var blott ett genomgångsstadium, sina
»mellanhänder» och sina löneafdrag förete en fullt
modern anstrykning, förekomma redan i 2:dra hälften
af 14:de årh. strejker, der rena lönefrågor utgöra
tvisteämnet, och hvilka »endast till tidpunkten skilja
sig från det 19:de årh:s». Med det kapitalistiska
produktionssättets tilltagande utbredning blifva
sådana konflikter af ekonomiska anledningar trots
alla stränga koalitionsförbud allt vanligare; 18:de
årh. har också kallats »gesällupprorens tid». Det
är emellertid först storindustriens fullständiga
herravälde i det 19:de, som bragt konflikten
mellan kapital och arbete till framträdande i dess
nuvarande skarpa form. Storindustriens konseqvenser:
de vuxna arbetarnas åtminstone temporära ersättande
af maskiner, qvinno- och barnarbetets förökade
användning, fluktueringarna i produktionen, särskildt
af »säsongartiklar», de tätare och våldsammare
än förut återkommande stora kriserna, utöfva ett
nedtryckande inflytande på arbetarnas ekonomiska
ställning, men framkalla också deras energiska försök
att bibehålla och, då utsigterna att sjelfva blifva
arbetsgifvare för det stora flertalet upphört, om
möjligt förbättra densamma. Kommer härtill de privata
affärsföretagens allt oftare skeende ombildning till
stora aktiebolag, der arbetsgifvarens personliga
förhållande till arbetarna så godt som upphör, de
starkt koncentrerade stora arbetaremassornas naturliga
benägenhet att sammansluta sig till ömsesidigt
bistånd, de demokratiska och socialistiska idéernas
växande inflytande, arbetsklassens höjda anspråk på
lifvets yttre goda, så är
i få drag den jordmån karakteriserad, ur hvilken de
moderna strejkerna uppväxa.
De förbättringar i arbetsförhållandet, som med
strejkerna afses, gå hufvudsakligen ut på högre
lön eller äro åtminstone riktade mot lönesänkning;
lönefrågor intaga i hvarje strejkstatistik ett
betydande rum, så t. ex. i Förenta staternas (för
1881–86) 50 % (deraf 42,3 för löneförhöjning), i
Frankrikes (1874–85) 66, Italiens (1860–84) 46. Andra
dermed sammanhängande anledningar äro aflöningssätt
och löneafdrag. En hög siffra, särskildt i England
och Förenta staterna, uppvisar äfven minskning af
arbetstiden. Öfriga orsaker af mångfaldigt skiftande
art – Förenta staternas statistik räknar icke mindre
än 314, af hvilka likväl 17 ensamt utgöra 90,28 %
af hela antalet – äro: »mellanhänder», lärlingars,
barns och främmande arbetares användning, utsträckt
begagnande af maskiner, nya tillverkningsmetoder,
ändringar i arbetsordningen i allmänhet, förmäns
disciplinära myndighet, böter, medlemskap af fack-
eller annan förening (särskildt socialistisk),
hjelpkassors förvaltning, lagliga skyddsåtgärders
genomförande o. s. v.
Som tidpunkt för genomförandet välja arbetarna,
såsom såväl engelsk och amerikansk som tysk
och belgisk erfarenhet tyckes utvisa, hälst de
tider, då produktionen är utsatt för den största
oregelbundenheten. Vid affärslifvets uppsving
framkallar nämligen arbetsgifvares större driftsvinst
arbetarnas önskan att äfven erhålla sin del af de goda
tiderna, på samma gång som den ökade efterfrågan på
arbetskraft är dem en anledning att söka höja sitt
pris på denna. Under tryckta tider tvingas de deremot
att genom ökade anspråk åtminstone söka bibehålla
sin ekonomiska position eller att direkt sätta
sig till motvärn mot en af arbetsgifvarna afsedd
lönesänkning. Resultatet blir i båda fallen olika;
i uppsvingets tid ofta lyckligt, stundom redan genom
sjelfva hotet med strejk: i depressionens vanligtvis
ogynsamt.
I fråga om strejkernas verkningar framhålles det
stundom från arbetarnas sida, att de genom arbetets
upphörande utöfva ett gynsamt inflytande såsom
botemedel mot en planlös öfverproduktion, liksom att
den period af året, då produktionen till arbetarnas
skada i alla händelser måste ligga nere, nu åtminstone
förlägges till en för arbetarna gynsam tidpunkt. Men
oafsedt den motsägelse, som ligger i att klaga öfver
öfverproduktion och på samma gång icke kunna fördraga
några veckors arbetslöshet, är, såsom Sartorius
anmärker, åtminstone efter amerikansk erfarenhet
strejkernas varaktighet längre än arbetslöshetens.
Afbrott i produktionen under en årstid, då liflig
efterfrågan råder, innebär dessutom antingen en
förminskning i tillgången och sålunda en prisstegring
på varan eller, der utlandets konkurrens inskrider,
förlust af kundkrets för den inhemska industrien. Då
strejkerna vidare för bättre verkans skull företagas
helt plötsligt, kan den oförberedde arbetsgifvaren
hafva stora förråd af råmaterial inne, som nu komma
att förfaras. Hans maskiner och öfriga fasta kapital
ligga oanvända och räntelösa;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
