Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strindberg, Johan August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har genom sin utmanande art och de förlöpningar,
till hvilka han gjort sig skyldig, alltmera skärpt
den stränga dom, som från detta håll fälles öfver
honom. Sedan denna tid utvecklade S. en rastlös
literär alstring. En särdeles vacker frukt deraf
var Gillets hemlighet (1880), en komedi med delvis
tragiska element, byggd kring ett medeltidsämne. 1881
utgaf han sina samlade ungdomsarbeten under titeln
I vårbrytningen och s. å. Kulturhistoriska studier,
1880–82 utarbetade han (i förening med Cl. Lundin) det
kulturhistoriska arbetet Gamla Stockholm. Samtidigt
hade han, efter oförtrutet samlande af material,
gripit sig an med författandet af det stora
kulturhistoriska verket Svenska folket i helg
och söken, i krig och fred, hemma och ute (2 bd,
1881–82), hvilket dock, ej minst till följd af det
brådskande i utarbetandet, stannade långt bakom sitt
mål. Han bedömer deri företeelserna från den ifrige
demokratens ståndpunkt. De granskare, som uttalat
sig mest nedsättande öfver sistnämnda arbete och
öfver »Röda rummet», sökte S. förkrossa genom sin
lika ovanligt qvicka som hänsynslösa prosa-satir
Det nya riket (två uppl. 1882), hvari han derjämte
ville uppvisa huru samhället förderfvas af socialt
hyckleri och kast-anda. Dernäst diktade han det i
medeltidsdrägt klädda karaktersskådespelet Herr
Bengts hustru (1882), hvari visas kärlekens kraft
att öfverlefva alla romantiska griller, det varmt
poetiska och på samma gång öfverdådigt satiriska
sagospelet Lycko-Pers resa (s. å.; uppf. med stor
framgång 1883–84) och början af den kulturhistoriska
novellföljden Svenska öden och äfventyr (3 bd,
1882 o. följ.), »berättelser från alla tidehvarf»,
i hög grad fängslande genom framställningens
fyllighet och natursanning, den klara, lekande och
käckt humoristiska stilen, den dråpliga ironien,
en förledande slutkonst samt medkänslan för de
förtryckte, de små i samhället. 1883 lemnade han med
hustru och barn fäderneslandet och vistades under
åtskilliga år dels i Frankrike, dels i Schweiz. I
sina 1883 utgifna, till stor del satiriska Dikter,
hvilkas form är kantig och företer åtskilliga barocka
egenheter, riktade han återigen månget våldsamt hugg
mot det äldre slägtets ideal. Med större ledighet
rörde han sig på fria knittelvers i Sömngångarnätter
(1884), en eldig och fantasikraftig skildring af
huru tviflaren otillfredsställd genomilar trons,
konstens, uppfinningarnas och vetandets rymder,
men till slut hoppfullt prisar det osjelfviska
arbetet på förbättrandet af den stora mängdens
lefnadsvilkor. Såsom en direkt själsfrände till
Rousseau framstår S. i de resonerande uppsatserna Likt
och olikt (2 häften, s. å.), som äro hållna i en mera
lidelsefri ton. Han förordar der, såsom botemedel
mot det allmänna missnöjet och kulturmenniskans
lidanden, ett återvändande till naturligare tillstånd,
samhällets »rättvändning, så att det nyttiga kommer
öfverst», o. s. v. En konstnärlig gestaltning af
dessa teorier återfinnes i hans fyra noveller Utopier
i verkligheten (1885), der det försonliga i stämningen
återklingar i stilens mjuka
toner. Några af dessa berättelser höra till det
yppersta af svensk prosadiktning. Emellertid hade
S. på hösten 1884 utsändt sin novellsamling Giftas
(2:dra uppl. 1885), ovanligt lifligt skrifna
nutidsberättelser, genom hvilka han ville belysa
äktenskapet och qvinnofrågan samt särskildt protestera
mot de ibsenska »dockhems»-teoriernas orättvisa
mot mannen. Författarens ofta okynniga fritalighet
och skeft tendensiösa utmålande af de faror, som
återhållsamheten innebure, väckte mycken anstöt, och
ett i boken förekommande anfall på nattvardsläran
gaf anledning till ett tryckfrihetsåtal. hvilket
öfver hela landet åstadkom stor rörelse i sinnena,
men slutade med frikännande. I en 2:dra del af
Giftas (1886) är tonen mera hård och bitter mot
qvinnokönet. Äfven i flere följande arbeten reagerar
S. vredgadt mot hela den moderna qvinnoemancipationen,
hvarvid han från darwinistisk utgångspunkt och
med fanatikerns ifver sökt allahanda bevisgrunder
för qvinnans fysiska, moraliska och intellektuella
underlägsenhet under mannen. Han ser i henne en »lägre
existensform», som söker öfverlista och oberättigadt
höja sig öfver mannen. I det sjelfbiografiska verket
Tjensteqvinnans son (3 delar, 1886–87) skildrar
S. opartiskt och med fullständig öppenhjertighet
sin egen utvecklingsgång, utan att bekymra sig om de
indiskretioner, som äro oskiljaktiga från ett sådant
företag. Han har på senare åren alltmera arbetat
sig in i en oblidkeligt genomförd naturalistisk
verldsåskådning: den förre deisten har blifvit
ateist, han håller före att religionen har spelat
ut sin rol, han gör angrepp på kristendomen och dess
moral, upphöjer tankeförmågan på känslans bekostnad
och låter striden för tillvaron gälla såsom lag i
menniskors inbördes förhållanden. Af den agitatoriske
plebejen har blifvit en själsaristokrat, som tror
jämlikhet vara omöjlig och vill se de kunnigaste
vid statsrodret samt afskyr det förtryck, som den
andligen starke och högst utvecklade individen har
att utstå från majoriteten af de små och svage, de
enfaldige och lågtänkte. Till inslag i handlingens
väf använder han ej sällan den vakna (ohypnotiska)
suggestionen. Denna tid författade S. det hemska,
men gripande och öfverlägset väl gjorda sorgspelet
Fadern (1887; 2:dra uppl. 1888), komedien Kamraterna
(1888), den frånstötande romanen Tschandala (1889;
endast på danska) och åtskilliga bisarra skådespel,
i hvilka han experimenterande söker nya former för
dramat, näml. Fröken Julie (ett »naturalistiskt
sorgspel», 1888), Fordringsegare (»tragi-komedi»),
Samum m. fl. Alster af ett ljusare skaplynne äro
hans skärgårdsroman Hemsöborna (1887) och de smärre
berättelserna Skärkarlslif (1888), högst åskådliga
teckningar af naturen och de gladare sidorna samt
»halfskuggorna» hos folklifvet i Stockholms skärgård,
så ock skisserna Blomstermålningar och djurstycken
(s. å.), i hvilka den skarpsynte naturkännaren
vill blifva förstådd af ungdomen, och den ur ett
omsorgsfullt studium framgångna resebeskrifningen
Bland franska bönder (1889, till hufvudsaklig del
författad några år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
