Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Studer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
höll sig stadigt på konung Magnus Erikssons
sida i striden med Mecklenburgarna. Han var
gift med en dotter (Katarina?) af Algot Magnusson
(Griphufvud), säkerligen en sonson till den ryktbare
Vestgötalagmarmen Algot Bryniolfsson.
3) Algot Magnusson S., den förres son, var väpnare
1374 samt blef riksråd senast 1395 och riddare 1396.
Han var höfvitsman på Öresten 1380–87, anslöt
sig genast till drottning Margareta och blef
af henne använd i olika maktpåliggande värf.
Han var 1388 höfvitsman på Opensten, 1392–95 på
Örebro, 1396 öfver hela Upland, fick 1405 Ångermanland
med Styresholms slott i lifstidsförläning och
innehade 1419 äfven Gripsholms slott. Han afled
1426. I sitt gifte med Märta Bodotter
(af Natt och Dagslägten) efterlemnade han två söner,
Anund och Gustaf, hvilken senares gren utslocknade
redan 1458 med sonen riddar Algot Gustafsson.
4) Anund Algotsson S. (som i handlingarna oftast
kallas Sture Algotsson, hvarför man af honom gjort två
personer), den förres son, uppträdde som riddare
redan 1403, som riksråd 1413 och afled 1434.
Hans gifte med Kristina, dotter till riddar Anund
Jonsson (Lejonansigte) och Ramborg Israelsdotter,
tillförde slägten betydliga arfvegods efter den
s. k. Finsta-slägten (lagman Birger Pederssons
ätt), som 1384 utslocknat på manslinien med Peter
Israelsson.
5) Gustaf Anundsson S., den förres son, var riksråd
redan 1436, blef riddare 1441 och afled redan 1444,
såsom höfding på Kalmar. I sitt gifte med konung
Karl Knutssons halfsyster, Birgitta Stensdotter
(Bielke), efterlemnade han tre barn, sonen riddar
Anund Gustafsson, död 1463, dottern Birgitta, gift
med Johan Kristersson (Vase), hvars sonson konung
Gustaf I sålunda kom att ärfva Sturegodsen, och
slutligen sonen Sten (se nedan).
6) Sten S. den äldre, den förres son,
riksföreståndare, skref sig först till Räfsnäs
och sedan till Gripsholm. Han var sannolikt
född kring 1440, kallas redan 1462 riddare
och sitter 1466 i riksrådet. Han trädde
hastigt i första ledet bland de män, som ledde
det fosterländska partiet. 1464 invigde han
sitt lifs värf med att i slaget vid Haraker kämpa
vid biskop Kettils sida mot konung Kristian I. 1470
besegrar han Erik Karlson (Vase) vid Uppbo färja i
Dalarne, s. å. konung Kristian sjelf vid Öresten.
Dessa segrar och den omständigheten att konung Karl
Knutsson på dödsbädden till honom öfverlemnade
sina slottslän samverkade att lyfta den trettioårige
mannen till riksföreståndarevärdigheten, som han
erhöll vid midsommaren 1470. Den 10 Okt. 1471 vann
han öfver konung Kristian den lysande segern på
Brunkeberg, som för en hel generation hejdade danska
konungarnas försök att med vapenmakt återställa
unionen. Sedan han derpå genom klokhet och
kraft småningom bilagt den inre striden, nedbröt
han 1487 den sista stat i staten, som skapats
af den öfver Gotland, Öland med flere län rådande,
trotsige danske riddaren
Ivar Axelsson (Tott). Gotland halkade dock ur hans
hand och stannade i Danmarks. Under de följande
tio åren uppväxte en ny generation, som icke känt
unionens tryck eller förstod dess faror, men väl
illa fördrog att beherskas af en like och att ej få
regera som konungar, hvar i sin landsort. Kyrkans
stormän slöto sig till den, af fruktan för den
växande statsmakten. Kampen mot Ryssland 1495–97
med dess faror och uppoffringar bragte oviljan mot
herr Sten till utbrott. De missnöjde store inkallade
1497 konung Hans, som redan 1483 genom Kalmar-recess
blifvit vilkorligt erkänd, och Sten Sture måste efter
en kort strid nedlägga sin makt, men med bibehållande
af förläningar (till en början hela Finland), som
gjorde honom till mer än en vanlig undersåte. Fyra år
senare sprängdes dock unionen af honom, sedan den från
Rom hemkomne kloke Hemming Gad förstått att försona
Svante Sture med gamle herr Sten. Den 12 Nov. 1501
blef S. vald till riksföreståndare för andra gången,
och snart får han åter hela Sverige befriadt från
danskt välde, sedan hufvudstaden öppnat sina portar
och Danmarks drottning gifvit sig fången. Kort
derefter, d. 14 Dec. 1503, dog han efter en hastig
sjukdom, då han var på uppresa till öfre Sverige,
efter att till landamäret hafva ledsagat danska
drottningen. Med honom utslocknade ätten.
B) Den yngre Stureslägten uppstod derigenom att
riddar Nils Bosson af Natt och Dagslägten (se d. o.,
n:o 5 Bo Stensson) upptog Sturenamnet efter sin
morfader, den i vitaliebrödernas annaler ryktbare
riddaren Sven Nilsson Sture. Hade slägten dittills i
allmänhet gifvit ringa prof på nationella tänkesätt,
skulle nu denna gren, med Sturenamnet, gå i alldeles
motsatt riktning.
1) Nils Bosson S. var troligen född 1426. Han
kallas riddare redan 1452 och blef riksråd
senast 1457. Sistnämnda år gifte han sig med
den ryktbare marsken Tord Bondes syster Birgitta
Karlsdotter, hvilket säkerligen bidragit att ställa
honom i det fosterländska partiets led och troget
dela dess öden. Den fejd, som ärkebiskop
Jöns år 1466 inledde, upptogs modigt af herr Nils, som
derigenom med ens blef ryktbar. Den ensamme riddaren
trotsade djerft kyrkans primas och vädjade till
Dalarnas allmoge, hvars tillgifvenhet han för alltid
vann och hvari han endast hade en medtäflare,
vapenbrodern Sten Sture. Resningen 1466
gjorde herr Nils till herre öfver Vesterås
slott med Vestmanland och Dalarna, hvilket län han
behöll ända till sin död, d. 25 Aug. 1494, dermed
förenande mot slutet äfven Stegeborgs län.
Giftermålet gjorde honom till herre på Penningby
i Roslagen. Efter fadern ärfde han Eksjö
hofgård i Småland, till hvilken han i senare
tid skref sig, liksom efter honom hans son.
2) Svante Nilsson S., den förres son, var redan
1482 medlem af riksrådet och höfvitsman
på Örebro slott. I ryska fejden utmärkte han
sig, särskildt genom fälttåget mot Ivangorod
1496, men råkade derunder i sådan ovänskap med
riksföreståndaren, att han glömsk af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
